Springsteen och den vansinniga tågnatten

Kan man tillbringa en tågnatt mellan två vagnar? Tomas Jansson gräver i sitt upplevelsearkiv och minns Bruce Springsteens mytomspunna stadionkonsert i Göteborg för 30 år sedan.

Det såg ut som en bro mellan två vagnar i gamla tåg, det där utrymmet med två metallplattor som man promenerade över, och som svängde och hoppade i kurvorna. Man skulle vara försiktig där, så man inte hamnade i kläm.

Där kan man väl inte tillbringa en natt?

Visst kan man. Men vi ska ta det i kronologisk ordning.

Mytomspunnen stadionkonsert

Det finns inte många så mytomspunna nordiska rockkonserter som Bruce Springsteens i Göteborg, juni 1985.

Ingen annan konsert har heller fått så mycket plats i andra konstverk.

Tänk bara på svenska Killinggängets historia om Gunnar och Ben från minifilmserien Fyra små filmer, där två killar blir bekanta med varandra under en bilresa från Stockholm till Springsteens Göteborg.

Eller Svenska Teaterns & Göteborgs stadsteaters Fosterlandet, där konserten får tio (visserligen meningslösa men ändå) minuter.

1985 var stadionrocken ännu något ovanligt i Europa. Det var före Live Aid och U2, och själv hade jag tidigare bara en gång upplevt något liknande: Rolling Stones 1982, likaså i Göteborg.

Stones lyckades skapa en magisk stämning i sammanlagt kanske 55 sekunder. Det var konsertens inledning, när Keith Richards drog introt till Under My Thumb och Mick Jagger gjorde entré medan hundratals scenballonger släpptes loss. Men efter det handlade allt om underhållning. Det var en show, inte rocknroll.

Kanske var det därför jag tvingade in statementet ”skrota dessa masskonserter” i rubriken till min recension. För att jag var ung och idealist och tyckte att rock behövde intimitet, och att den kunde jagas fram bara inomhus.

Därför skulle jag egentligen uppleva Bruce redan 1981 i Stockholms ishall, när han ännu hörde till mina riktigt stora favoriter.

Jag gjorde min militärtjänst i Dragsvik då, och tillbringade oändligt många lediga stunder tillsammans med soldathemmets telefonautomat. Där snurrade jag om och om igen numret till Stockholmsbutiken Svala & Söderlund, som skötte biljettförsäljningen.

Den gången tutade numret upptaget tills allt var utsålt, och jag fick vänta ytterligare fyra år innan jag lärde mig att rockunder är möjliga också i stadionmiljöer.

”låt mig inte sluta”

Och nu, 30 år bakåt i tiden.

Nya Ullevi. Media har bullat upp stort, med tjocka Springsteen-bilagor och långa nyhetsinslag.

Det här ska bli Kvällen! Alla är taggade. Hela Göteborg kokar, och på väg ut till arenan känns det som om hela staden promenerade åt samma håll längs kanalen. Vi är alla fast beslutna att göra det här till något vi aldrig ska glömma, och när Bruce kommer upp på scenen och räknar igång ”one two one two three four” första låtens orgelslinga och tunga trummor, ”born down in a dead man’s town, the first kick I took was when I hit the ground... Born in the USA...”

Nu är det Ullevi som kokar, och, Ja! Bruce & E Street Band lyckas med det omöjliga, att göra en konsert med över 60.000 åskådare hur intim som helst. Han liksom tvingar oss alla in i sin bubbla, genom att otröttligt hålla på hålla på, varva party med oändligt känsliga ögonblick och långa personliga historier.

jag får nästan gåshud när jag tvingar mig tillbaka till det ögonblicket

Det är som en rocknroll-aktion mot krig och ensamhet och ondska. Och det tar ju aldrig slut!

När E Street Band är inne på tredje timmen musik, har världen utanför Ullevi försvunnit för länge sedan. ”Låt mig inte sluta, låt mig inte sluta” mässar Bruce, och vi låter honom inte. Vi visste redan på förhand att hans konserter är rockhistoriens längsta, men det är ändå något oförklarligt magiskt över atmosfären när han efter tre timmar fortfarande fortsätter med extranummer radade på varandra.

”One two one two three four”, räknar han igång ännu en låt från kvällens setlist. Och ännu en. Och ännu en. ”One two three four".

Jag kan ännu minnas hur min tidsuppfattning försvinner den kvällen, hur jag inte längre är säker på om min klocka visar svensk eller finsk tid. Sommarkvällen i Göteborg är ljus, och jag försvinner in i Springsteens värld.

Det var speciellt, för 1985 fanns han inte alls längre på min personliga Top3-lista.

”Born in the USA” hade kommit året innan och slagit alla försäljningsrekord, och den var visserligen en bra rockplatta men inte alls lika on the edge som hans 70-talsskivor.

Dessutom sjöng han om bilar och öppna amerikanska landskap, om det förlovade land som man aldrig hittar fram till. Det var inte min värld, och soundet var väldigt mycket 70-tal, långt från den newwave som jag var förälskad i.

Så vad handlade det om? Vad var det som gjorde konserten 1985 till en av mina alla tiders konsertupplevelser?

Rocknrollen personifierad

Han är ju inte längre ”the future of rocknroll”, mediasloganen som hade lanserats på 70-talet. Men i Göteborg 1985 är han istället rocknrollen personifierad. Han är Superstjärnan, visst, men hans musik är ändå en slags underdog-arbetarklass-bluejeans-rock. Han andas en sådan uppriktighet, och en attityd som får mig och alla 62.000 andra att känna att han skulle vara precis likadan fast han spelade på en bar för mig och 62 andra.

Så är han också en storyteller. Det attraherar mig, hans noveller som berättar om dig och mig och som han själv är en del av. Om vänskap, stark vänskap, om att bara åka iväg och lämna allt, den där desperata jakten på ett liv. Och förstås om kärlek.

När han dessutom gör sin grej med en sådan ärlighet - i punkens efterdyningar är det ett ord som verkligen betyder något - och är känd som artisten som för att han vill komma nära sina fans kan ge tio ishallkonserter i samma stad istället för två stadionkonserter. Och som lyckas kombinera adrenalin med sentimentalitet utan att det någonsin skulle ens luta mot det banala. Då spelar det ingen roll om hans musik är min grej eller inte. Just då, under de gemensamma timmarna, är det oväsentligt. Här finns något som lyckas nå över alla gränser, och när jag tar mig från läktaren ner till gräsmattans folkmyller och hamnar mitt i extasen...

Jag får nästan gåshud när jag tvingar mig tillbaka till det ögonblicket!

Det är allt det tillsammans som gör att Springsteen lyckas förvandla en stadionkonsert till en oförglömlig rockupplevelse.

Under de tre decennierna sedan 1985 har jag upplevt det bara en gång till i en arenamiljö: åtta år senare på Stockholms Stadion, med U2s Zoo TV-turné.

Jakt efter en plats för två ben

Och tågnatten?

Ja, när jag ska ta mig hemåt från Göteborg har Bruce lyckats rubba min tidsuppfattning. Jag håller på att missa tåget till Stockholm, och när jag till slut ska hitta en plats i sittavdelning är allting fullt – hatthyllor, korridorer, det finns människor överallt.

Ung och otålig som jag är slår jag mig ner på första bästa lediga yta, och det är bara i utrymmet mellan två vagnar som jag hittar plats för mina ben.

Jag minns ingenting av om jag sov den natten eller inte. Men konserten i juni 1985 har fortfarande ett magiskt skimmer över sig.

Springsteenkonsert juni 85, men från Paris. Låtlistan och -ordningen är så gott som identisk med den i Göteborg, fast i Sverige spelade Springsteen någon låt mer än i Paris.