Vertigo - världens bästa film ger en svindel

Under fyra decennier ansågs Citizen Kane vara världens bästa film, men 2012 skuffade Hitchcock ner Orson Welles från tronen. Hur är det att se Vertigo i 70 mm-format i ett tält fullt av filmfantaster?

Jag misstänker att jag såg Vertigo första gången som tonåring. Antagandet grundar sig på att jag var mest tagen av insikten om att Barbara Bel Geddes faktiskt hade haft en karriär innan hon blev Miss Ellie i Dallas.

Andra gången var jag i tjugoårsåldern och studerade filmvetenskap. Vilket innebar att jag nästan slog knut på mig själv i försök att göra djupa analyser med många dimensioner. Typ.

I trettioårsåldern fick jag planschen i födelsedagspresent och tio år senare dvd-versionen. Då kändes det som att skaka hand med en gammal god vän.

Och nu har jag sett den på stor duk i ett cirkustält fullt av hängivna filmfantaster. Endel kommer explicit för att uppleva 70 mm-effekten, för andra räcker det med allt som är större än en tv- eller dataskärm.

Poängen är att alla är förväntansfulla - nöjda redan i förväg.

Världens bästa film?

Det är lätt att förhålla sig skeptisk till alla former av rankinglistor i kultursammanhang. Hur skall man mäta värdet och vem har rätt att göra bedömningen? Men lite skepticism förmår inte helt radera intresset för alla dessa listor. Det gäller ju att jämföra sin egen entusiasm med världens samlade kritikerkår och hur lockande är inte det?

Det som slår mig ungefär trettio minuter in i "världens bästa film" är hur otroligt bra den är. Handlingen är intressant, bilderna välkomponerade och spelet skickligt. Här är det idel talande blickar så långt ögat når.

Och för en som lider av akut höjdskräck lyfter perspektiven en snabbt mot svindlande höjder.

Men det är inte bara det visuella som imponerar - i denna koncentrerade tittningssituation blir det uppenbart hur eggande själva historien är. Vad är dröm - vad är verklighet? Vem föreställer sig vad om vem egentligen?

Träffande blickar

Det som slår mig ungefär trettio minuter innan slutet är hur otroligt påträngande den manliga blicken är i detta stycke filmhistoria. Inte Stewarts utan Hitchcocks. Och 70 mm:s formatet gör inte direkt något för att förminska bilden av kvinnan som ett vackert skal som bara väntar på att fyllas med innehåll.

"You seem to know what you want" säger den kvinnliga expediten när Kim Novaks rollgestalt skall få nya kläder. Och hon säger det inte till kvinnan som skall bära dem utan till mannen som valt plaggen.

Irritaterad blir jag, men på ett konstruktivt sätt. Jag vill genast rusa hem och kasta mig över allt läsbart om Hitchcock, vill se om hans filmer. Fundera vidare på blickar och blickfång.

Och redan nu vet jag att Vertigo-visningen i Sodankylä 2015 kommer att läggas till mitt gyllene band av magiska filmkvällar. För att inget är så storslaget som att se en klassiker i ett cirkustält en juninatt. Tillsammans med massor av andra filmälskare som har en egen syn på den upplevelse vi just delat.