Nils Malmros - tillbaka till det förflutna

Regissören Nils Malmros har valt att utgå ifrån det självupplevda i sitt filmskapande. Det är verkligheten som får honom att träffa en nerv hos åskådaren. Som gråter, skrattar eller svimmar.

Det finns säkert regissörer som funderar på att byta bransch när deras debutverk mals sönder av kritikerna. Nils Malmros valde iställe att byta grepp. Efter floppen med En mærkelig kærlighed (1968) bestämde han sig för att använda sig av de erfarenheter som låg honom närmast – det egna livet.

En framgångsrik trilogi om den egna barndomen i 1950-talets Århus bekräftade att det var såhär han skulle jobba. Det här var något han kunde handskas med, något som kändes äkta.

Inte minst eftersom bilderna av barn & ungdomstiden fanns så tydligt bevarade i hans minne. Pockade på uppmärksamhet. Han mindes namn, ansikten, stämningar. Allt.

Tillbaka till skolan

Malmros hade hunnit bli trettiosju år gammal när han 1981 återvände till den egna skoltiden. Kundskabens træ skildrar hur en ung flicka går från att höra till klassens innegäng till att bli utfrusen. Vad är det som sätter snöbollen i rullning och finns det någon möjlighet att stoppa den?

Filmen tar sats i ett idylliskt Århus i slutet av 1950-talet. Under två års tid följer vi Elin och hennes klasskompisar genom tråkiga lektioner och rolig fritid. En fritid som allt mer förskjuts från barndomens lek i riktning mot tonårens fester. Fester som utgör förutsättningen för att komma varandra nära. Med bultande hjärtan och svettiga handflator.

Vem tycker om vem? Vem är beredd att gå hur långt? Och hur viktigt är det att passa in i den gemensamma formen?

Från skönhet till skörhet

Det som drabbar en först är stämningen. Den inledningsvis ombonade känslan av värme och gemenskap. Det här är en ungdomsskildring från en annan värld och en annan tid - så långt man kan komma från dagens socialrealistiska stuider i utsatt tonårsverklighet.

Det här är varken Kids (1995), Thirteen (2003) eller Hip, hip hora! (2004).

Länge njuter man av bilderna av förstulna blickar mellan blyga pojkar och söta flickor, av en skolvärld där det råder ordning och reda, av vackra hem där man konverserar belevat med varandra.

Men långsamt krälar ormen in i paradiset och tvingar en att urskilja de mörka underströmmarna. Lärare som läxar upp sina elever med örfilar, föräldrar som styr sina barn med järnhand och vänskapsband som visar sig vara skörare än spindelväv.

Bild för bild blir Elins ensamhet allt mer påtaglig. Ingen slår henne, ingen förföljer henne - hon lämnas bara utanför.

Släkt med Linklater och Odell

Det tar en stund innan man kommer underfund med vad det är som känns så bekant. Tills man inser att Kundskabens træ är något av en avlägsen släkting till Anna Odells Återträffen (2013). Sprungen ur det självupplevda (om än inte ur den mobbades synvinkel) och en rekonstruktiuon av det förflutna.

I samma veva går tankarna till Richard Linklaters Boyhood (2014) - även här följer man ungdomarna under en så pass lång tid att man ser dem förändras.

I Danmark har Kundskabens træ hunnit ta steget över till klassikerfacket och ingår ofta som en del av undervsiningen i danska skolor.

Mobbning är mobbning - vare sig året är 1958 eller 2015.

Film om film

När barn- & ungdomstiden framgångsrikt bevarats för eftervärlden valde Malmros att ge sig i kast med det egna skapandet. Hur är det att arbeta fram en film - kanske den första?

Resultatet blev sk metafilm - en film om en film. Och en oförblomamd hommage till favoriten François Truffaut som 1973 hade gjort La Nuit Américaine. En klassiker som på engelska kom att heta Day for Night - men när Malmros ville döpa sin film till Århus for Night var det ingen som förstod kopplingen. Det lät bara obegripligt och därmed fick han låta sig nöja med Århus by night.

Filmen är en charmig studie i en stökig filminspelning kantad av mer eller mindre lyckade kärleksrelationer, större och mindre konstnärliga utmaningar och mer eller mindre laddade scener med barn i huvudrollerna. Flyttningarna mellan filmen och filmen i filmen skapar dynamik och gör en nyfiken på Malmros egna upplevelser. Både som barn och som regissör.

Men det är så alla hans filmer fungerar - fönster som gläntar till en person man tror sig veta något om sedan man sett hans visualiserade tillbakablickar. Men riktigt säker kan man aldrig vara - allt handlar ändå om iscensättningar av det egna jaget.