Eva Frantz: Sviker jag släkten om jag slopar gravvården?

Där ligger de, hela familjen. Hilda Maria, Oskar Edvin, Eva Ingeborg och Rachel Maria. Rachel var min mormor, Eva hennes storasyster och en älskad extramommo. Eva var den sista familjemedlemmen att gå ur tiden, år 2007. Deras föräldrar som vilar i samma grav hann jag aldrig träffa.

Gravstenen är svart, geometrisk och pampig och ligger vackert under en stor tall invid en rhododendronbuske. Några gånger om året står vi här, ofta blir det jul eller någon tidpunkt nära mors dag. Det blir inte så ofta, för vi bor i Esbo och graven ligger i Tavastehus.

Fast egentligen kan jag väl inte skylla på det geografiska avståndet, för på Sandudds begravningsplats i Helsingfors vilar en annan del av släkten. Morfar och farfar (inte i samma grav, förstås), gammelmorbror Nisse, en del släktingar som jag inte heller hann möta. Men jag hittar till deras gravar utan problem, också de riktigt snöiga julaftnarna när det gäller att pulsa fram med ett gravljus i varje näve och crème brûlée-eldblåsaren i fickan (absolut effektivaste sättet att tända gravljus i snålblåst, har min pappa kommit på). Det blir inte mera än ett enstaka besök om året här heller.

Utöver det vilar släktingar i Pojo och Ekenäs, därtill i Ålesund och Örsta i Norge. Så här ser situationen säkert ut för de flesta släkter, familjemedlemmar har flyttat omkring, gift sig, skiljt sig, begravts lite här och där i världen.

Sommarblommor för 100 euro

Jag tycker om mina släktingars gravar. Vi har vackra och rofyllda begravningsplatser här i Finland, och det känns faktiskt som att man kommer de framlidna närmare när man står där vid gravstenen. Jag brukar passa på att ge dem en tyst lägesrapport om hur jag har det nuförtiden och tänka att jag hoppas de har det bra där de nu befinner sig. Det känns som en värdig del av livets kretslopp att i slutändan få vila under en rhododendronbuske i all evighet.

Men det är ju bara det att tillvaron under rhododendronbusken inte är gratis. Speciellt inte om jag som anhörig vill att graven ska se lite prydlig ut, också då jag inte hunnit besöka den.

Skötsel av gräset och sommarblommor på en kistgrav på Sandudd kostar precis över 100 euro per sommar. Samma avgift för släktgraven i Raseborg är cirka 70 euro, och graven i Tavastehus landar väl på någonting liknande.

Man kan ju tycka att det är ovanligt dyra sommarblommor, men jag förstår ju varför det kostar. Den där fridfulla och värdiga stämningen på en begravningsplats skulle inte förekomma om det inte var för trädgårdsmästarna som krattade, vattnade, planterade och tog hand om begravningsplatsen.

Men samtidigt, skötselavgifter för många gravar på olika håll blir en rejäl summa. Speciellt om det blir så att bara någon enstaka släkting är intresserad av att betala för det hela. Uppdelat på flera anhöriga blir summan förstås mera hanterlig, men det är inte heller oproblematiskt att komma överens om vem som ska betala vad. Kusin 1 är arbetslös, kusin 2 har vi inte haft kontakt med på tio år, småkusinen har flyttat till Tyskland, gammelfaster har minimal pension etc. Vill man ens ta den här diskussionen, pengatvister brukar ju alltid skapa dålig stämning.

När ska man sluta betala?

Hittills har det varit min mamma och en del andra släktingar som tagit hand om det mesta av gravvårdsavgifterna, men småningom borde jag ju börja delta jag också. Det känns ju speciellt viktigt att mommo, mofa och fafa får vila i en vacker miljö. Släktingarna som jag inte hann träffa känns förstås inte lika viktiga, men tanken på att låta deras gravar avvecklas bjuder också emot. Det känns konstigt att någon annan, helt främmande människa, skulle begravas på platsen dit jag brukar pulsa med mitt ljus varje julafton.

En vacker dag kommer jag ju själv att ligga där, förhoppningsvis på en lite nätt plats, gärna under en rhododendronbuske. Visst skulle det ju vara trevligt med en blomma då och då.

Eller ska jag föreslå till mina efterkommande att de struntar i vårdavgiften och delar en flaska Bollinger varje år på min födelsedag? Eller köper nya cyklar till mina barnbarnsbarn? Eller skänker en rejäl slant till välgörenhet?

Man får rätt mycket trevligt för 100 euro.

Jag är nyfiken på hur andra resonerar kring detta! Hur delar ni på gravvårdsavgifterna i era släkter?
När är det okej att avveckla en släktgrav?
Ska man ha dåligt samvete om man hellre sätter pengarna på annat än gravvård, så graven sedan står där, tråkig, ful och bortglömd?

Kommentera gärna, vi kommer att ta upp temat i Radiohuset på måndag 15 juni.