Boken är aldrig bättre än filmen
“Boken var bättre”, är den vanligaste domen när man frågar folk om de tyckte bättre om filmen eller boken som filmen baserar sig på. Men är det så?
Jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha tyckt bättre om filmupplevelsen än läsupplevelsen. Men filmupplevelsen har ofta varit starkare. Rent fysiskt.
I böcker har jag som läsare en mer central roll än i filmer. Jag gör mina egna bilder och har lättare att identifiera mej med personerna i boken. Förhållandet är ju mer varaktigt. Åtminstone om man som jag är en långsam läsare.
Men samtidigt väljer man bort bilder. Man tar bara dem som genomgår ens personliga censur. Det kan man inte göra med filmer.
Jag har t.ex. aldrig svimmat när jag läst en bok. Det har jag gjort på bio. Eller, nej, det har jag inte, men jag satt bredvid min bror när han gjorde det.
Medvetslös
A Man Called Horse hette filmen. Den handlar om en vit man (Richard Harris) som kidnappas av indianer och så småningom upptas i stammen. Han köper sig en kvinna, men för att få henne måste han bli en riktig indian. Det blir han genom en mandomsrit. Det var då brorsan svimmade.
Riten går ut på att man kör in två benbitar under bröstskinnet på mannen i vardande och fäster rep vid benbitarna. Så hissar man upp honom i taket där han blir dinglande i sina skinnslamsor.
"Soldansen" vid ca.12 minuter. För att ni skall förstå har vi lagt till textning på polska.
Nånstans halvvägs i proceduren tappade min bror, i motsats till Richard Harris, medvetandet.
Kropp vs tanke
Och här ligger ju filmens styrka, i det fysiska. Allt från kroppsspråk till spektakulära händelser. För att inte tala om hur social en filmupplevelse kan vara. Om du mot förmodan svimmar när du läser en bok så finns det knappast någon som bevittnar det.
Filmen är en våldsam genre. Den tränger sig på. När film är som sämst kör den över en, när den är som bäst skapar den starka känslor med små medel, tonfall, miner. Men den är usel på tankar. Det är boken bra på. Och dålig på tonfall och miner.
Sammandrag
En bok som Still Alice (som diskuteras i Böcker i bersån) är ett sammandrag av ett liv. Filmen är ett sammandrag av sammandraget. Du bäddar för besvikelse om du först ser filmen och sen läser boken. Det blir platt fall. Men tvärtom kan det fungera. Filmen kan bli ett återseende, ett fragment av ett minne. Om man generaliserar, och det gör jag som ni märkt friskt, så är filmen minnet av den goda boken. Sådär som semesterbilder från en lyckad semester. Och även om ingen annan än man själv (om ens det) vill se bilderna, så ger kombinationen bok och film mervärde, och två helt olika upplevelser.
Så när Anne Hietanen i diskussionen i Böcker i bersån frågar: “Om man måste välja att antingen bara konsumera böcker under resten av livet, eller filmer, vad skulle man välja och varför?”, hur fan ska man svara på det?
Böcker i bersån om filmer kontra böcker 28.7 kl. 22:15 och efter det på Arenan
Böcker i bersån: Vilken var bättre, boken eller filmen?
' /%3E%3C/svg%3E)
