Tvåhundra år sedan slaget vid Waterloo

Under den kommande veckan samlas tiotusentals historieintresserade på de fält där Napoleonkrigens avslutande slag utkämpades för 200 år sedan. Waterloo är i dag en välordnad förort 15 kilometer söder om Bryssel, men det historiska slagfältet har i stor utsträckning bevarats i sitt ursprungliga tillstånd.

I Belgien dominerades förra året av 100-årsminnet av första världskrigets utbrott. I år är det Le Bicentenaire av slaget vid Waterloo som det mesta kretsar kring - det slag som innebar slutet på Napoleons bana och satte punkt för mer än tjugo år av krigstillstånd i Europa.

Firandet har så smått pågått sedan årets början. Bland annat har dagstidningen Le Soir varje vecka gett ut en specialbilaga som beskriver Napoleons återkomst från exilen på Elba i februari 1815, "de hundra dagarnas" välde, de sista striderna och det slutliga nederlaget.

200-årsminnet kulminerar under dagarna närmast efter den 17 juni. På själva årsdagen, den 18 juni, arrangeras i Waterloo en gigantisk ljus- och ljudshow vid namn "Inferno".

Den 19 juni ska 5 000 statister i tidstypiska uniformer uppföra själva bataljen, och dagen därpå följer en reprisföreställning. Aktörerna får hjälp av 300 hästar, 100 kanoner och inte mindre än 22 ton svartkrut.

Redan i november i fjol hade 28 000 åskådare bokat plats till evenemanget, och det totala antalet besökare i Waterloo under veckan beräknas uppgå till ett par hundra tusen.

Wellington vid Waterloo

Slaget där över 50 000 människor (och gissningsvis 7 000 hästar) mötte döden stod - som varje initierad läsare vet - en bit söder om Waterloo, vid byarna Lasne och Braine l'Alleud.

Men det var vid Waterloo som den ene av segerherrarna, Arthur Wellesley, förste hertigen av Wellington, hade sitt högkvarter, och det namnet kom att gå till historien.

Wellingtons allierade, den preussiske fältmarskalken Gebhard Leberecht von Blücher, föreslog att slaget skulle uppkallas efter värdshuset La Belle Alliance. (Det var där Napoleon hade haft sitt eget högkvarter, och där kunde även Wellington och Blücher mötas och pusta ut vid 21-tiden på kvällen då striderna upphört.)

Historiens minsta slagfält

Sedan 1914 är slagfältet - eller rättare sagt fälten - skyddade i lag. Den flacka terrängen domineras av den 43 meter höga Lejonkullen, La Butte de Lion, som den holländske kungen Vilhelm I år 1826 lät uppföra på den plats där hans son prins Vilhelm (senare kung med numret II) sårades.

Mer än 220 steg leder upp till kullens topp där ett 28 ton tungt bronslejon - ätten Oraniens symbol - med blottade tänder blickar söderut, mot Frankrike.

Från Lejonkullens topp kan man överblicka hela det område där kampen rasade för två århundraden sedan. Experterna framhåller ofta att slagfältet vid Waterloo är ett av historiens minsta - 2 500 hektar där under en het och regnig sommardag bortåt 200 000 soldater drabbade samman.

Vid Lejonkullens fot öppnade den 22 maj det nya informationscentret Mémorial 1815 - beläget tio meter under jorden för att inte ändra landskapsbilden. Centret har en golvyta på 6 000 kvadratmeter och presenterar slaget i utställningar och multimediala föreställningar.

Prominenta gäster närvarar

Waterloos karaktär av multinationell drabbning märks vid en blick på 200-årsminnets gästlista. Från Storbritannien deltar prins Charles och hans fru Camilla, från Holland kung Willem-Alexander och drottning Máxima, från Belgien kung Philippe och drottning Mathilde, och från Luxemburg storhertig Henri och storhertiginnan Maria Teresia.

Tyskland och Frankrike är företrädda på diplomatnivå, och Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen sänder sina representanter.

Även de deltagande fältherrarnas ättlingar - Charles Wellesley, nionde hertigen av Wellington, furst Nikolaus Fürst Blücher von Wahlstatt samt furst Charles Bonaparte - hedrar årsdagen med sin närvaro.

Lamt franskt intresse

I ett Europa som plågas av svåra slitningar är det inte helt enkelt att utforma den historiska dagens program. Organisatörerna söker framställa Waterloo som en seger för Europa, inte som ett franskt nederlag eller brittisk (eller tysk) seger. Således väljer James Morrow, sekreterare för den brittiska föreningen Waterloo 200, att tala om "högtidlighållandet" av bataljen i stället för "firandet".

- Vi skulle inte kunna förena oss med fransmännen om de tyckte att britterna sa "Vi vann!" Men jag tror inte att vårt budskap gått fram, resonerar Morrow i Wall Street Journal.

Nathalie du Parc är bas för en grupp belgiska frivilliga som håller på att rusta upp bondgården Hougoumont, i vars grannskap skarpa strider rasade. Hon bekräftar att intresset för 200-årsminnet på franskt håll har varit lamt, och att franska diplomater knappast alls besöker Waterloo.

Frankrike har försäkrat att man inte har för avsikt att bojkotta högtiden. Men att nederlaget och Napoleons fall förmår väcka smärtsamma minnen märktes så sent som i våras, då fransmännen lade in sitt veto mot Belgiens planer att lansera ett jubileumsmynt till åminnelse av slaget. 180 000 mynt med valören två euro hade redan präglats då Paris meddelade att slantarna kunde vålla "ogynnsamma reaktioner" i Frankrike.

Belgien lät sig ändå inte nedslås. I det detaljerade regelverket kring enhetsvalutan står att ett euroland kan utfärda mynt utan de andra ländernas godkännande - bara de inte är av samma valör som redan existerande euromynt och -sedlar. Den 8 juni började Belgien prägla mynt med den något märkliga valören 2,5 euro, som visar Lejonkullen jämte de brittiska och preussiska truppernas ställningar.

Det nya myntet ska präglas i 70 000 exemplar och säljas till priset sex euro styck. Belgierna planerar även att ge ut ett tioeurosmynt i silver, för vilket numismatikerna får betala 40 euro.

Levande skildring av slaget

Den verklighet som döljs bakom historieböckernas formuleringar om framryckningar, stormningar och reträtter är ganska avlägsen i dagens Waterloo. Visst kan turisten med fantasins hjälp föreställa sig hettan och röken, musköternas smatter och kanonernas dån, gnäggningarna, kommandoropen, skränen och svordomarna, blodet och inälvorna ... Det är ingredienser som inte saknas i de böcker om slaget som getts ut lagom inför 200-årsdagen. Tim Claytons Waterloo - Four Days that Changed Europe's Destiny och Paul O'Keeffes Waterloo - The Aftermath utkom båda förra hösten.

Clayton redogör för hur mycket av slagets förlopp som fortfarande är oklart eller okänt, trots alla forskarnas mödor och diskussioner. Den tjocka krutröken, stridslarmet och skräcken i kombination gjorde att soldaterna och officerarna sällan lade märke till annat än det som skedde inför deras egna ögon.

Det var historikernas uppgift att senare reda ut vad som egentligen skett, att pussla samman en fungerande helhet av de överlevandes berättelser. De här fragmenten var ofta motstridiga, förvirrade, självförhärligande eller helt enkelt förljugna.

O'Keeffe uppbygger oss med beskrivningar av slagfältet efteråt: rosslingar av tusentals sårade och döende män och hästar; bondfolk som i mörkret strök omkring, dräpte sårade och for iväg med deras kläder och utrustning; det oavbrutna klinkandet när entreprenörer med hammare och mejsel slog ut tänderna på stupade för att sälja dem till Londons tandläkare.

"Waterlootänder" skulle vara mycket efterfrågade i åratal efteråt, eftersom de levererats av unga och friska individer - tandproteser under tidigt 1800-tal hade i regel brutits ut ur gamla och sjukliga människors käkar.

Boken ger också en inblick i hur snabbt slagfältsturismen kom i gång. Bara någon vecka efter striden strövade nyfikna i stora skaror runt på fälten och köpte souvenirer av lokala marodörer. Ju mer mänskliga lämningar och blodiga vapen man fick se, desto mer lyckad ansågs exkursionen ha varit.

Napoleon i lego

Efter läsning av sådana berättelser känns det kanske inte helt fel att dagens turism är av bra mycket beskedligare karaktär. Till de senaste veckornas tillskott bland Waterloos sevärdheter hör en gigantisk tablå över Napoleons liv - hopfogad av 1,2 miljoner legobitar.

- Vi ville skapa en sevärdhet som förenar skilda generationer. Här kan till och med de yngsta lära sig historia och samtidigt ha kul, säger utställningens kurator Eric Jousse till AFP.

Utställningen omfattar en mycket naturtrogen kopia av Jacques-Louis Davids målning av Napoleon som korsar Alperna på sin vita häst, en legomodell av hans kröningstron och en annan av hans karakteristiska svarta hatt. Där återges hans bröllop och andra scener ur hans liv, vars autenticitet granskats och godkänts av historiker.

Enbart den två och en halv meter höga modellen av kejsarens sista vilorum, Invaliddomen, består av 274 000 legobitar och tog 1 000 timmar att uppföra.

Och jo, det skulle inte vara Belgien om inte årsdagen också uppmärksammats genom lansering av Waterloo-öl, bryggt efter tidigt 1800-talsrecept.