Nils Malmros – filmens Knausgård

Det är en speciell upplevelse att se filmer av Nils Malmros. Speciellt då man vet att filmerna är baserade på hans egna upplevelser. Det är personligt, på gränsen till privat. Så starkt att man nästan blir skrämd.

Inte för inte har Malmros jämförts med författaren Karl Ove Knausgård och hans Min Kamp. Malmros alla filmer (utom två) är baserade på hans eget liv och hans egna upplevelser. Det här var inget han planerade men han insåg tidigt att han har ett bra minne.

Och när han nu ser tillbaka på sin karriär kan han se att hans filmskapande står nära det autofiktiva berättandet, ett slags biografiskt berättande där huvudpersonen är regissören själv

Men hur gör du film så det inte blir för privat, var går gränsen mellan det personliga och det privata? Det här är en fråga som Malmros funderat mycket på och efter att ha gjort Sorg og glæde (Sorg och glädje, 2013) har han också kommit fram till ett svar.

-Det privata är det personliga berättat på ett dåligt sätt.

Nils Malmros har gjort filmer utifrån sin barndom och skoltid. Men det är hans senaste film Sorg og glæde som väcker mest tankar.

Det värsta som kan hända

Filmen utgår ifrån en djupt tragisk händelse. Nils och hans fru hade precis fått barn när hustrun insjuknade i en psykos och tog livet av deras nio månader gamla dotter.

Att göra film om det var under många år otänkbart för Nils. Ända tills hustrun gick i pension och själv tyckte att han ändå borde göra en film på det hela.

Sorg og glæde utgår ifrån det svartaste svarta men är ändå en kärleksfilm. En film om kärleken till hustrun och kampen för att få henne frisk.

Filmen har också ett annorlunda grepp, som först förvånar en. När filmen börjar har det hemska redan skett, filmen handlar om vägen tillbaka till livet. I tillbakablickar får vi veta vad som eventuellt ledde fram till tragedin, att det sällan är svartvitt och att en mänska som är allvarligt sjuk inte är sig själv.

Filmen skildrar ett sjukdomsförlopp men gör det på ett mycket sakligt, nästan stramt sätt. Här finns inget frossande i det känslomässiga, samtidigt som filmen ändå är gripande. Här finns en vilja att försöka förstå och förmå se vidare. Det är inte döden som är i fokus utan kärleken.