Olof Enckells liv som ett spännande äventyr

En djupdykning i sin egen fars liv och psyke och utveckling, det har Emelie Enckell ägnat sig åt under de senaste fem åren då hon har skrivit Olof Enckells biografi.

Det har varit ett verkligt spännande äventyr att via dagböcker, brevsamlingar, böcker, artiklar etc bli bekant med en far med ett så mångskiftande liv före familjelivet i Grankulla tillsammans med andra frun Daggi, Dagmar Thesleff och de fyra barnen, varav Emelie är det yngsta, född 1945.

Före åren som professor i svensk litteratur vid Helsingfors universitet 1950-67, gick Olof Enckell genom många svåra skeden i sitt liv. Både hans första äktenskap med Monica Ehrström, blivande dockkonstnären Mona Leo, och hans första försök till doktorsavhandling kraschade, han gjorde konkurs och utbetalningarna från hans anställning som kulturjournalist på Hufvudstadsbladet drogs in.

Våldsamma barndomsupplevelser

Olof Enckells föräldrar var agrologen Karl Enckell och modern Vesta Enckell, född Edgren. Karl var direktor på Mustiala lantbruksinstitut i Tammela i Tavastland. Senare innehade han en professur i lantbruksekonomi.

Midsommaren 1906 träffades huvudbyggnaden på Mustiala av en blixt medan familjen satt vid middagsbordet. Ett eldhav mötte när trappdörrarna till övre våningen slogs upp. Allt brann ner inför familjens ögon.

Olofs treårige lillebror, blivande författaren Rabbe Enckell, förlorade tillfälligt sin talförmåga. Sexårige Olofs största sorg kan å sin sida i efterhand te sig tragikomisk: han blir förtvivlad när han tvingas låna en flickas underbyxor med spets, då allt eget har brunnit upp.

Skrämmande häftighet

Pappa Karl var tydligen en hygglig karl i sig, men alltför ofta lät han sinnet rinna över. Både inom släkten och på gården Vättila som han skötte i Jorois, var han känd för sin explosivitet och oresonlighet. Den fick både Olof och brodern Rabbe Enckell att hela livet dras med att kallas förskrämda.

Som tolvåring är Olof nära att dö av tyfus med åtföljande hjärnhinneinflammation. När han efter ett par månaders kamp överlever är det en sådan lättnad för familjemedlemmarna att han efter det får någon form av särställning inom familjen – en idealisering som även den verkar ge honom en delvis felaktig självbild. Han skriver ångestfullt att en del kamrater tycker att han skall hålla sig borta då de upplever att han ställer för höga krav också på dem.

Blir hyperneurotisk

Särbehandlingen, som Olof Enckell upplevde som ung, den syns tydligt i ytterligare en viktig relation i hans liv: Den äldsta av modernisterna, Gunnar Björling, kom 1916 till Olofs skola för att auskultera där som lärare. Snabbt blev Olof Björlings favoritelev.

Det här får en djupgående betydelse för dem båda som också inverkar på Björlings diktning, säger Emelie Enckell, som har gjort ett fynd:

I Olofs kvarlämnade arkivpärmar i Svenska litteratursällskapets arkiv innehåller en pärm överraskande, vilket ingen hade upptäckt förut, dikter och texter alldeles tydligt skrivna med Björlings handstil. Ovanför många av texterna står det ”Av Olof”, som om Olof skulle ha gett dem till Björling.

Men det är Björlings handstil och ingen av de här texterna ingår i debutsamlingen Vilande dag. De uttrycker alla en väldigt stark längtan och närhet. Emelie Enckell konstaterar att det inte är möjligt att tolka texterna på något annat sätt än som en väldigt djup förälskelse från Björlings sida.

För stor påverkan

Olof Enckells vän Kurt Ekman anmärker 1917 att Olof låter sig påverkas för mycket av Björling. Olof berättar också själv att:

-Efter studenten ansågs jag hyperneurotisk genom umgänget med Björling, och psykiater Hagelstam ville skicka mig till Vättilä, men ensam skulle jag inte få vara.

1918 skriver Olof till en vän om Gunnar Björling:

-Han får veta alla mina små funderingar, så länge de ej hava något med flickor att göra. Men så snart erotik kommer med i spelet, då kan inte han mera vara min förtrogna. Så nämn aldrig för honom något om våra resonemang i detta ämne… Låt aldrig någon få se dessa rader, tala aldrig om dem. Kanske kan jag för dig någon gång berätta en ”saga”…

Brobyggaren

Olof Enckells ungdomsupplevelser bidrar förmodligen till att också göra honom till en brobyggare. Hans ångestfulla, grubblande natur har svårt att stå ut med meningsskiljaktigheter och inom flera områden försöker han överbrygga sådana. Det gäller konflikter som:

De i svallvågorna efter inbördeskriget mellan de röda och de vita, den litterära konflikten mellan modernisterna och de traditionalistiskt skrivande författarna och läsekretsen. Och efter den mest eldfängda språkstriden på 30-talet försökte han bygga broar mellan det finskspråkiga och det svenskspråkiga Finland.

Pendling mellan ångestfullhet och ambition

Han bar nog på en evig ångest, säger Emelie Enckell om sin far. Samtidigt bar han på en stor ambition att bli någonting.

En bild av Olof som kommer igen många gånger i hans liv – också i det senare äktenskapet – är den som Monica Ehrström uttrycker i sin dagbok efter att ha fått läsa manuskriptet till Olofs första roman, Ett klosteräventyr 1930:

-Jag spelar i alla fall en mycket liten roll i hans tillvaro. Hans ”inre kamp” och förtvivlan förbränner allt medvetande för det som lever inpå honom. Hans bok är så äkta – den är – erlösung. Jag kan ta äran åt mig – i det att jag alltid uppmanande honom att – skriva ut – sig själv. Hans lycka består i detta slags – erlösung - konstnärskap. Inte i något borgerligt lugn.

1927 har Monica och Olof fått sonen Kristofer. 1930 skriver Olof i sin tur:

-Jag tål icke att skälla på det som man själv misslyckats i, jag är så stolt att jag aldrig kan /…/ tala illa om något som jag själv en gång försökt eftersträva, någon som jag älskat, något som jag velat, vägrar jag att behandla skymfligt. Min pojke /…/ Min plikt är att lämna honom ett /…/ arv, som ingen annan än jag kan lämna: vittnesbörden om hur hans fader haft ett helvete men övervunnit det, därför måste jag övervinna allt, bli något, det bästa jag kan bli, det spelar ingen roll hur det nu eller efter tio år ter sig utåt, men när min son blir så gammal att han börjar tänka skall han i mig och vad jag skrivit möta åtminstone en ärlig och modig människas anlete.

Ett uppklarnande

Efter alla svårigheter och katastrofer under Olof Enckells första trettio år, sker i alla fall någon form av uppklarnande en bit in på 1930-talet. Stor betydelse har det att Olof möter tjugoåriga Daggi, Dagmar Thesleff 1933, som han gifter sig med samma år.

En enorm betydelse har också den professur som Olof Enckell äntligen får 1950 efter en lång, ångestfull väntan. Då har han redan skrivit sina banbrytande verk Den unge Elmer Diktonius och Den unga Hagar Olsson. 1949 har han disputerat om författaren Edith Södergran.

Vid sidan om all litteraturkritik och andra tidningsartiklar ger Olof Enckell ut ett tjugotal arbeten, däribland flera romaner och reseskildringar. Tre (3) månader à dato, som publicerades 1935, uppfattar Emelie Enckell att hör till hans mest läsvärda böcker.

Krav på tankens klarhet

En av Olof Enckells universitetskolleger var filosofen Georg Henrik von Wright. I sin biografi över fadern, Olof Enckells liv – I centrum av en kulturepok, redogör Emelie Enckell för deras möten och brevutbyte under Olofs sista årtionden, 1970- och 80-talen.

Själv skriver Olof 1980:

-Jag har länge befunnit mig djupt inne i meningsutbytet med Dig. Då jag numera är isolerad och icke har andra mänskliga kontakter än Dagmar och barnen, har kontakten med Dig blivit mitt livs viktigaste innehåll.

Optimism och pessimism

Till en del handlar breven om filosofen Wittgensteins filosofi, som Olof bemödar sig att försöka förstå. Andra tänkare och tankesystem avhandlas också. Den försiktiga optimism som von Wright ser i den humanistiska realismen ställer Olof Enckell sig tvivlande till eftersom:

-Detta har som förutsättning att människorna verkligen äger tillräcklig lust till och förmåga av besinning och klarsyn för att kunna tillgodogöra sig sanningar. /…/ Sanning finns på det ödsliga torg dit ingen köpare kommer.

Med tungsinnets svarta hundar - om författaren, journalisten och forskaren Olof Enckell sänds 29.12 kl. 17:10 i Radio Vega och på Arenan