Quo vadis PKN?
"Quo Vadis" är latin och betyder ungefär “Kaveri hei! Käytsä vittuilee, häh?”. För några veckor sedan var vi alla punkare och bästa vänner med Pertti Kurikan Nimipäivät (PKN i folkmun). Några kanske har en kompis-selfie med Pertti, Toni, Kari eller Sami som sin profilbild på facebook, men snart byts den ut mot en selfie tillsammans med Robin, Isac eller någon motsvarande aktuell musiker.
Pertti Kurikan Nimipäivät var säkert ledsna och besvikna när de inte klarade sig till final i Eurovisionen. Det var jag också. Men jag förstod varför det gick som det gick. PKN var ett vågat drag som charmade en stor del av schlagerfansen med sin uppriktiga punk och fräscha fläkt av någonting nytt, tankeväckande och banbrytande. PKN var dock föga överraskande inte tillräckligt melodiska, bögiga eller lättklädda för schlagertävlingen. Lika så bra kanske.
PK-punk
En del var upprörda över att man “utnyttjade” de stackars människorna med funktionsnedsättning och “lurade” dem att ställa upp i en tävling där världens grymhet skulle visa sig för dem på det grymmaste tänkbara viset: Nämligen att det skulle gå för PKN som det har gått för Finland i ESC de senaste otaliga åren (Lordi undantaget). Hur skulle de arma handikappade, utvecklingsstörda, med utvecklingsstörning, förlåt “personerna med funktionsnedsättning” (som vi fick lära oss i språkrekommendationer när PKN var på tapeten), klara av smällen att inte vinna ESC?
Riktigt bra, verkar det som. Se bara på deras keikkakalender. “Kehari” är btw ordet de själva använder (bäst att andra inte använder just det ordet). PKN har för övrigt också gjort en fenomenal cover på Devos gamla hit “Mongoloid”.Det lönar sig också i övrigt att stifta bekantskap med PKN:s lyrik. Den är fantastisk. Frän och arg och Aina mun pitää är långtifrån deras bästa låt eller text.
En skit placering i ESC-finalen är nu knappast en så jättestor tröst så där i jämförelse med vad som helst. PKN for åtminstone hederligt i diket.
PKN har gjort ett enormt jobb för att världen skall bli av med förmyndarattityder av det slaget som jag just beskrev. Många artister utan funktionsnedsättning tar säkert förluster lika hårt som PKN. Vissa tar det t.o.m. hårdare. De flesta döljer sina känslor litet mera än PKN. Vissa gör det inte. “Vi är alla olika” o.s.v. (sätt in violiner här)
Hårds suputer vs PKN
Att vara turnéledare för hårt supande finska metallband som, säg, Children of Bodom eller Nightwish måste vara tusenfalt värre och svårare än att ha med PKN att göra. Jag vill inte ens tänka mig yrseln med ett svårt berusat metallband där en tappat sitt pass, en annan pissat ner sätet på planet och en tredje ännu står i kön i tax freen när det är ombordstigning på planet. (jag säger inte att COB eller Nightwish gjort det där. Det var bara en liknelse. Men metallband spottar inte i glaset. Det vet vi alla.)
Voj äsch och synd
Eurovisions-fansen tyckte synd om PKN men de flesta har redan glömt bort det hela och skådar redan fram mot nästa år när vi skickar någon brutta i cykelbyxor eller en välkammad pojke med akustisk gitarr och trendig hatt till ESC för att göra “Lordit”.
Samtidigt fortsätter PKN med det som de gjorde redan innan ESC: de spelar, turnerar, får folk att förälska sig i dem och deras musik och de tar selfies med punkare och annat löst folk som hellre klär sig i läderrock än schlagerkavaj. Jag vågar tro att de inte mindre skulle kunna bry sig om ESC-förlusten nästa gång de står på scenen inför riktiga fans. Inte dem som redan bytt sin PKN-selfie mot en Robin-selfie.
Med det här ville jag bara säga att PKN:s samlings-cd Best of greatest hits är en sjukt bra punk-platta och en perfekt skiva att lyssna på medan man cyklar hem från jobbet i uppförbacke. Vittuperkele som bäst när man mest behöver det.