Snickarpappan

Det syns inte på mig och inte märks det att jag har en utvecklingsstörning. Jag jobbar som snickare. Jag gör urnor och kistor och så reparerar jag stadens möbler. Det här har jag jobbat med i tjugofem år. Jag blev genast fastanställd och jag trivs här på jobbet. Jag är en viktig person här och man frågar av mig saker hela tiden.

Jag kan nästan inte läsa och skriva. Telefonen klarar jag av och så läser jag stora bokstäver men inte tidningar och sånt. Det går inte alls.

Det var kuratorn i min skola som sa att jag skulle ut i riktiga livet. Inte gå i någon hjälpskola utan jag skulle ut, tyckte hon. Så jag utbildade mig till snickare och efter den dagen har jag varit ute i det normala arbetslivet.

Vi har en lägenhet, min fru och jag, och jag betalar mina räkningar och klarar mig bra. Jag var tjugofem år när jag blev förälder. Min son var liten och söt och det var kiva att hålla i honom när man visste att det var ens eget barn. Det är redan tjugofem år sedan.

Min son har samma läs- och skrivsvårigheter som jag och så kan han inte klockan. Det kan jag. Jag vet när jag ska på jobb och när jag ska vara var, men sådant klarar min son inte av. Smittar handikapp, undrar jag? Det kan hända att det gör det.

Min son bor på ett boende. Han bor ensam i ett rum men han har personal runt sig hela tiden. Han är duktig på att använda telefonen. Han klarar av att ringa och prata fast han inte kan läsa och skriva och det är vi mycket stolta över.

Jag tycker att jag har klarat mig bra som förälder. Min son tycker om mig och min bror säger att jag är en bra pappa. Så nu tycker jag att jag har jag klarat mig riktigt bra.

Patrik Wallenius

genom Annika Sylvin-Reuter

Lyssna! Berättelser: Snickarpappan

Programmet är inte längre tillgängligt