Roller som begränsar, roller som befriar
Högstadietiden är ett intensivt försök att passa in. Åtminstone var den det för mig. Aldrig förr och aldrig senare har normerna varit så våldsamt absoluta, så hänsynslöst obändiga.
Jag formade om mitt språk, föste ut allt som lät litterärt, strödde in lite ”vittu” mellan fraserna. Jag drog byxorna ner, började röka och dricka, och oroade mig, mer än någonting annat, för att inte vara välkommen på veckoslutets fest.
Med all skådespelartalang jag kunde uppbåda spelade jag den hårde, uppkäftige mannen. För mig blev förödmjukelserna fler än framgångarna – men vad gör man när det finns en enda godtagbar roll?
Men Jani Backman tycktes inte läsa manuskriptet. Han förde sig med yviga rörelser, skrattade sitt högljudda basskratt, umgicks med flickor och hade skåpet täckt av bilder på Dana International. ”Homo-Jani” kallades han ibland, men hånet tycktes inte bita. Dessutom gläfste han mer genomträngande tillbaka.
I slutet av åttan – när jag själv frigjort mig genom att klä ut mig till hippie – bjöds hela skolan, sjuorna, åttorna, niorna och lärarna, in i gymnastiksalen. Lysrören slocknade, strålkastaren lyste upp scenen, och i ljuset stod Jani. I klänning, makeup och peruk dansade han och mimade till Dancing Queen.
Pojkarna vred sig, någon viskade, men snart hördes bara Abba, och stilettklackarna mot scengolvet. Janis karisma var total.
Jag minns inte om vi uttryckte beundran. Men om öknamnen någonsin haft någon kraft, var den kraften nu urtappad.
I sin roll hade Jani en frihet vi andra bara kunde drömma om.
Dokumentären sänds på Radio Vega den 26. augusti 2015, kl. 19.22.
