Bosse Österbergs kärleksförklaring

Sällskapet Visans Vänner i Helsingfors firar sina 70 år i år och som det anstår ett sällskap av detta slag ger man också ut boken Visans Vänner och jag. Det är musikern, författaren, illustratören och arkitekten Bosse Österberg som skrivit historiken. En rolig berättelse om ett roligt sällskap med många särpräglade personligheter.

Han återger allt från fester till knäppaftnar, medlemmar genom åren, projekt och besök hos sångarbröder och -systrar här hemma och ute i Norden.

Ordet rolig ligger på ytan när det kommer till en vissångare och vismakare som Bosse Österberg.

Hans snapsvisor med den vida kända och sjungna Minnet i spetsen. Hans barvänliga ballader med bland andra Dom som är nyktra, Flickorna som bodd´ på lofta, Kapitalistvisan, Svettvisan och Hundvisan är finlandssvenska klassiker.

Det är träffsäkert och lämpligt galet och just därför roligt det han gör, Österberg.

Så är också historiken om 70-års jubilerande vissällskapet Visans Vänner och jag. Rolig och lättsam läsning.

"En kärleksförklaring till Sällskapet Visans Vänner, som gett mig så mycket, med vänner för livet och sådana som inte längre finns i livet", skriver Österberg.

Allt började år 1945

Det var Nils W. "Limpan" Lindholm som låg vid fronten och råkade ratta in ett radioprogram om Samfundet Visans Vänner i Stockholm, grundat av Evert Taube 1936. Limpan tänkte då att om han bara kommer hem med livet i behåll ska han göra något liknande.

Visan är anspråkslös underhållning, som i form av tonsatta tänkvärda tankar berör både framföraren och lyssnaren.

Bosse Österberg

Så instiftades Helsingforssällskapet i januari 1945. Som andra Visans Vänner sällskap i Norden. Och som en social beställning i det krigshärjade landet Finland.

"Efterkrigstidens knappa villkor var givetvis en bra grogrund för sällskapsliv under organiserade former", skriver Österberg.

Efter första nachspielet hemma hos Åke Lindfors på Lotsgatan lär groggarna ha stått odruckna på bordet. Ingen hade haft tid att dricka. Så flitigt gick visan runt bordet, antecknade Limpan om den lyckade starten.

Dehär sammankomsterna, med mat och dryck och framförallt vissång har senare kommit att kallas knäppaftnar (ursprungligen knäpparaftnar). I 70 års tid har helsingforsvännerna samlats till dessa, alltid på Lilla Ofreden, som varit namnet på "vårt hem", skriver Österberg.

Såsom Den Gyldene Freden

Stockholmarna hade sitt eget hem i Den Gyldene Freden, källarvalven i Gamla stan där alla visvänner samlats under årtiondenas gång. Helsingforsarna ville förstås också ha ett eget valv.

Via kontakter till bryggerichefen vid Sinebrychoff lyckades Limpan och hans vänner få nyttjanderätten till personalmatsalen i fabrikens källare vid Bulevarden. Denna källare kom att bli visvännernas hemvist i nästan 20 års tid.

Men som Bosse Österberg skriver, "törsten i Finland var stor och bryggeriet behövde mera utrymmen. Huset där Lilla Ofreden fanns revs och visvännerna var hemlösa".

Härefter inleddes en tid med möten hemma hos bland andra Henrik Cronström i Kronohagen och i källaren där Lasse von Hertzen bodde vid Petersgatan. Man huserade också i Hankens Ölkki, i Svarta Kattens unkna källare, i Nylands Nations klubblokal, i Lilla Hanken, i Handelsgillets Koffkabinett, tillochmed gjordes ett försök ute på Sveaborg.

Efter en tur via Bagarstugans vind i Gräsviken, där visvännerna stannade i sju års tid, kom äntligen lösningen för det husvilla sällskapet. Winecellars vid Kalevagatan. Där köpte visvännerna in sig hos vinsmakarna och Bosse Österberg konstaterar att "ökenvandringen var slut, vi hade funnit vårt hem efter trettio långa år".

Medlemmar då och nu

Limpan Lindholm var alltså hedersmedlem och sällskapets grundare. "Kärleksfullt styrd av hustru Doris, "Doddi", sällskapets mångåriga kassör", skriver Österberg.

Åke Lindfors var en viktig högra hand åt Limpan i alla VV-frågor då i starten.

Otto Palmgren lär hellre ha spelat klarinett än gitarr. Mest känd för tonsättningen av Jarl Hemmers Spegling.

Birger Lagerman sålde noter i sin musikaffär och var medlem i sällskapet.

Clas "Clasi" Andelin sjöng portugisiska visor och hade en ryskstämd gitarr.

Torsten "Totti" Nygård var arkitekt och gjorde egna visor.

Ebba Löfström var första kvinnan som anslöt sig. Ebba och Limpan hade också en inofficiell duo som gick under namnet "De sjungande köttbullarna".

Maynie "Maffe" Sirén, Claës "Classe" Cedercreutz, Runar Svensson, Bodil Sandman, Harriet Winckelmann, Väinö "Väkä" Österberg - raden av tidiga medlemmar är lång.

Och så kom det som Bosse Österberg kallar andra generationen. Med nuvarande ordföranden Maryelle Lindholm, Bosse Österberg själv, Barbara Helsingius, Lasse von Hertzen, Patrick "Pata" Eriksson, Henrik Huldén, Cara Hjelt, Anders Rusk, Lasse och Lela Nybergh - alla aktiva visvänner ännu idag.

Och vad gäller framtiden skriver Bosse Österberg "Nöu Hätä!" Vinylerna grundades 2008 och framtiden för visan verkar tryggad. Missionen att sprida visan pågår alltjämt.

"Vi gör som vi brukar, odlar Visan inom Sällskapet, ger uppskattade publika konserter, publicerar oss på olika sätt och trivs med varandra", skriver Bosse Österberg.

Sällskapet Visans Vänner firar sina 70 år med visturné med Trubadurskeppet Jakten Alexandra 30.6-5.7 samt med en jubileumsfest i höst.

Lyssna på Vega Visor med Maryelle Lindholm och visorna från förr!

Vega Visor: Gammalt och nytt ur visvärlden

Programmet är inte längre tillgängligt

Trubadurskeppets rutt

Tisdag 30.6 Lovisa, Skeppsbron
Onsdag 1.7 Pellinge, Solhälla
Torsdag 2.7 Helsingfors, Café Carusel
Fredag 3.7 Esbo, Hanaholmen
Fredag 3.7 Porkala, Rigårdsnäs
Lördag 4.7 Barösund, Walhalla
Söndag 5.7 Skåldö, Skärhalla