Flyktingarnas första år i Finland

De flydde undan krig, våldsamheter och en mörk framtid i sitt hemland. Nu har flyktingbröderna bott ett år i Finland och står inför helt nya utmaningar och drömmar. Familjearbetaren Maria Cedergren tycker att Finland gott kunde välkomna fler flyktingar.

I klassrummet i centralen för vuxenutbildning Edupoli i Borgå sitter ett tjugotal personer från olika länder och världsdelar. En högljudd britt vill helst av allt tala engelska, men han tystas ner av sina klasskamrater. I det här klassrummet får man endast prata finska.

- Lääkäreiden, lääkärien, tänker 21-åriga Patient högt för sig själv. Han har studerat finska i ett halvår nu och är en ivrig student.

Patient är en av de tolv kongolesiska flyktingar som kom till Finland för omkring ett år sedan. Men trots att Patient är från Kongo så har han vuxit upp på ett flyktingläger Rwanda - där han och hans bröder levde i nitton år före de kom till Finland.

Svenska Yle fick för ett år sedan följa med flyktingarnas väg från flygplatsen i Helsingfors till deras nya hem i Borgå, en stad som tar emot 25 kvotflyktingar varje år. Då lärde de sig att använda en elektrisk spis, hur man öppnar en låst dörr med en nyckel och mycket annat som kan verka trivialt för någon som vuxit upp i Finland. Men har man bott på ett flyktingläger i nitton år och aldrig haft en egen soffa eller ett matbord blir till och med det en lyxvara.

I dag är ändå allt det, som då var nytt, vardag.

– Mitt liv före jag kom till Finland var riktigt dåligt. Jag var omringad av krig och våld, men Finland är ett lugnt och fredligt land. Jag är väldigt tacksam över att få vara här, säger Patient.

Patients bröder 25-åriga Jean-Baptiste och 29-åriga Innocent studerar också finska vid Edupoli.

–I mitt hemland har inte alla möjlighet att studera. Men här i Finland får vi göra det, säger Patient.

Hans bror Jean-Baptiste berättar att deras pappa Leonidas också studerar finska, för sig själv hemma i lägenheten.

– Han samlar på reklamblad och försöker översätta dem med hjälp av ordböcker, säger Jean-Baptiste.

Den äldsta brodern Innocent har svårast med finskan. I motsats till sina yngre bröder gick han inte i skola i flyktinglägret och är därför ovan vid att studera.

– Jag vill lära mig att prata finska, men det är så svårt att komma ihåg alla regler, partitiv, nominativ och allt det där, säger Innocent.

”Vintern är farlig”

I Rwandas flyktingläger, där bröderna vuxit upp, är temperaturen en helt annan än i Finland. Därför kom snön och kylan som en rätt obehaglig överraskning.

– Vintern är farlig och kall, säger Patient och förklarar att han ska vara bättre förberedd nästa gång snön faller.

Jean-Baptiste håller med.

– Jag höll på att frysa naglarna av mig på vintern, det var iskallt.

Men lite vintersport hann Patient ändå prova på.

– Jag har skrinnat tre gånger. Första gången föll jag hela tiden, men de två andra gångerna gick det bättre.

Vill ha finskspråkiga vänner

Men vintern är förstås inte den enda utmaningen för en flykting som kommer till Finland. Att anpassa sig till en helt ny kultur och till samhället överlag tarvar tid och tålamod.

Socialarbetare Janina Svaetichin som arbetar med flyktingar som kommer till Borgå säger att bröderna klarat sig bra jämfört med många andra, men det är ändå en stor omställning att komma till ett helt nytt land.

– I början är det svåraste att förstå hur hela samhället är uppbyggt, man måste helt enkelt börja om från början. Om du har levt hela ditt liv på ett flyktingläger i Rwanda så har du inte redskap att klara dig i samhället och där måste vi komma in och hjälpa dem.

Den största kulturskillnaden mellan Finland och Kongo verkar vara att finländarna inte pratar lika mycket som kongoleserna i allmänhet.

– De säger hej, men inte mycket mer än så, säger Jean-Baptiste.

Patient håller med sin bror.

– I vårt hemland måste man vara social och prata med varandra. Här pratar man om man vill, men vill man inte så är det också okej.

Jean-Baptiste tror att finländarna är rädda för honom.

– Jag tror att de blir rädda för mig på grund av min hudfärg. Men den rädslan och blygheten kommer nog att försvinna om några år, hoppas han.

Jean-Baptiste skulle gärna prata finska med alla han träffar, men eftersom språket är så svårt blir det en utmaning att föra ordentliga samtal.

– Men skulle jag ha fler finskspråkiga vänner hade det varit lättare att lära sig språket. Om ett år ska jag klara av att föra samtal helt utan tolk, säger han.

Hela samhället måste hjälpa till

Familjearbetare Maria Cedergren har arbetat med flyktingar i både Finland och Sverige. Hon tycker i motsats till regeringen att Finland nog kunde ta in fler flyktingar. Men då måste hela samhället ställa upp och hjälpa till.

– Tänk dig att du är första dagen på ditt nya jobb och ingen pratar med dig, ingen visar dig vart du ska gå för att hitta till ditt arbetsrum eller till matsalen. Då trivs ju du inte på jobbet. Vi måste tänka likadant om de personer som kommer till Finland från andra länder och kulturer. För att få dem att känna sig välkomna och för att de ska integreras i samhället så måste alla hjälpa till, säger Cedergren.

Janina Svaetichin är inne på samma linje. Hela folket måste ställa upp för att hjälpa dem som kommer hit i hopp om ett bättre liv.

– Jag tycker att Finland som stat har blivit bättre på att ta emot flyktingar. Det är många integrationsprojekt på gång. Men absolut borde vi bli ännu bättre på att ta emot dem. Inte bara vi som jobbar med dem utan alla som ser dem varje dag – grannar, kurskamrater, lärare – vi måste alla ta vårt ansvar.

Nya utmaningar

Jean-Baptiste, Innocent och Patient påbörjar nu sitt andra år i Finland. Tillsammans med Janina Svaetichin och Maria Cedergren sitter de runt ett bord och tittar på bilder från när de kom till Finland för ett år sedan. De slås alla av hur mycket som har förändrats under bara ett år.

Då var deras dröm att få komma in i sin nya lägenhet. Sätta sig i soffan. Laga mat på en elektrisk spis. Nu har de andra drömmar.

– Först vill jag lära mig finska. Sedan vill jag studera till sjukskötare, och varför inte till doktor, säger Jean-Baptiste med ett stort leende på läpparna.

Jean-Baptiste, Innocent och Patient föredrar att inte uppge sina efternamn.

Radiohuset: Flyktingarnas första år i Finland

9:55