Förr i tidens Duudsons
Galenskapen och manligheten av stuntnatur som Duudsons-gänget har brandat och gjort sig kända på, tar avstamp i en mycket gammal folklig tradition.
Det här framgår med önskvärd tydlighet ur gymnastikläraren Maximilian Stejskals doktorsavhandling ”Folklig idrott” från 1954. Som folklig idrott betecknas sådana kroppsövningar av mer eller mindre lekartad natur, som tillhör en traditionsbunden agrar folkmiljö som ännu var levande till slutet av 1800-talet.
Den moderna idrotten utvecklade och omformade den folkliga idrottens kamp-, kast-, löp- och styrkegrenar till dagens tävlingsidrott. De mer udda lekarna och mandomsproven i avhandlingen har däremot fallit i glömska och det är dem vi nu skall damma av.
O tempora, o mores!
Stejskals avhandling presenterar närmare 200 st. allmogens manliga friluftslekar i ord och bild. Lekarna kan ha muntra namn som Dra pissmyra, Kyssa gudfar, Flå katt eller Ligga lik. Bilderna, som togs av Maximilian Stejskal själv, är väldigt fascinerande och bjuder på en tidsresa bakåt i tiden.
Tidsandan däremot är dystrare. När man läser det inledande kapitlet ”Gemenskap och miljö” som ger bakgrunden, kan man bara konstatera att det definitivt var annorlunda förr.
En riktig karl hade det inte lätt – manligheten skulle bevisas via olika mandomsprov och riter med stor möda och besvär. Om inte detta var nog så gällde det att slåss, pojke mot pojke, man mot man, by mot by. Våldet var ständigt närvarande i kombination med alkohol, avundsjuka och knutpatriotism.
Avhandlingen
Avhandlingens fullständiga titel lyder: ”FOLKLIG IDROTT – EN ETNO-SOCIOLOGISK UNDERSÖKNING AV DEN FINLANDSSVENSKA ALLMOGENS MANLIGA FRILUFTSLEKAR, SÄRSKILT UNDER SOMMARHALVÅRET, DERAS MILJÖ OCH TRADITION I BELYSNING AV IDROTTENS ALLMÄNNA HISTORISKA FÖRÄNDRINGAR OCH SOCIALA BETYDELSE”
Det manliga könet indelas i följande åldersgrupper.
- skolålder 8-14
- skriftskoleåldern 15-20
- ungkarlar
- karlar
- gubbar 40+
Före skolåldern håller pojkarna till i hemknutarna, men i skolan blir pojkarna bekanta med jämnåriga och träffas t.ex. vid någon vägkorsning, torr skogsbacke eller glänta för att leka och idrotta. De går hem till varandra för att söka upp kamrater för lek och stoj. Med tiden blir lekarna blir allt vildare.
”Då börjar pojkarna redan ”bula” om varandra, mer eller mindre på lek. Då man går i vall med korna, brottas eller springer i kapp, men stundom vaktar man på varandra för att ge stryk åt sin motståndare.
I synnerhet i åldern 12-15 slåss pojkarna mycket även när det gäller eljest fredliga lekar. Man ”boxar” mot varandra som ett slags träning för att bättre kunna tåla slag.
Stundom bär pojkarna boxjärn av bly på sig för att bättre kunna försvara sig. De vill gärna vara starka och bussiga, och det är inte att undra på att de själv säger att ”styrkan plågar dem.”
Efter skriftskolan blev man en riktig karl
De äldre tonåren var en frenetisk tid för ynglingarna att visa sig på den styva linan, att han duger som karl och blir upptagen i deras krets.
Att kunna slåss anses i allmänhet såsom något karlavulet och särskilt före skriftskoleåldern försöker pojkarna på allt sätt hävda sig och visa sig värdiga sin blivande titel, karl.
"Under skriftskolstriden visar man sitt mod och sina krafter genom att klättra upp i kyrktornet och sätta sig grensle på tuppen.”
”Det förekommer vissa slag av ”karlaprov” genom vilka det gäller att visa, att man lämnat barnaåren bakom sig och nu duger som fullgod karl. I samband med skriftskolan övar sig pojkarna i olika slags styrkeprov, t.ex. att lyfta sten. De stenar som därvid begagnas, kallas ”skriftskolestenar”. Ibland heter det, att en yngling inte får gifta sig eller räkna sig som fullvuxen förrän han orkar lyfta stenen i höjd med knäna.”
Knutpatriotism och slagsmål i ”katekesen”
När en pojke gått genom skriftskolan, upphör lekarna. Han räknas nu som full karl och skall utföra arbete som en hel karl. Han kallas nu ungkarl och använder långbyxor.
”Det hände ofta, att alla ogifta yngre män efter genomgången skriftskola skulle bjudas på brännvin. Det var liksom ett manbarhetsprov. Sedan fick man börja gå på danser, ”gå i ungdomen” som det kallades.
Men ännu förekommer det i den här åldern, att man slåss, tillfälligt eller med avsikt. Ofta ligger det knutpatriotism bakom ett sådant slagsmål. Var och en håller på sin hemgård eller hemby. Man utmanar varandra genom att kasta glåpord skällsord till varandra.”
"Man kallar varandra ”skitstövel”, ”knöl”,”husklinkon” eller öser ur sig lokala okvädningsord som ”kolvbältare” (ett skällsord för Vöråbor),”kapellklippare” (för Maxmoborna), ”Hindsby selknapparna” (som ansågs små till växten), ”storätare” (för Malaxborna) och ”lodbäss” (kastrerad bock med stora pungar).”
Andra exempel på öknamn byar emellan var :
- Finby: svinen
- Pielax: gersarna
- Yttermark: kalvan
- Stobacka by: norsarna
- Nämpnäs: nämpong
- Norrnäs: kräcklor
- Rangsby: hättor (små flugor som sticker)
- Bergby: lobb-sockan (söndernötta strumpor)
- Miemois: råporna (kornas avföring)
- Karvsor: krankan (större myggsort)
- Bertby: blodsugaren
Ofta ligger det knutpatriotism bakom ett sådant slagsmål. Var och en håller på sin hemgård eller hemby. Man utmanar varandra genom att kasta glåpord och skällsord till varandra.
Vid byslagsmålen fanns det inga speciella regler, men det var allmänt att man inte fick slå en motståndare som fallit omkull. Man använde inte heller knivar; det ansågs som ett dåligt tecken att dra kniv.
”Stundom har någon blybitar eller ”tjärodagg” i fickan och tar fram dem under slagsmålets gång. Mestadels använder man dock vedträn, störar, gärdsgårdstrådor och stenar som tillhyggen. Dock kan det t.o.m. någon gång hända, att slagsbultarna tar med sig spadar, kättingar och andra mindre tillhyggen av järn. Andra brukar själv gjuta åt sig s.k. hålboxhandskjärn."
Det var mer regel än undantag att inte idka den folkliga idrotten i helt nyktert tillstånd. Sällan deltog ynglingarna och karlarna i slagsmålen utan att ta sig en sup.
”Då man skall ut och slåss är det rätt så vanligt, att bättra på humöret med brännvin. I nyktert tillstånd brukar de just inte gå ut och slåss. Om deltagarna är något påstrukna så kommer sanningen ofta ganska frispråkigt i dagen, vilket ger anledning till slagsmål.
Man bjuder slagskämparna som hör till ens eget parti, på brännvin. Även på bröllop och vid kappkörningar föres brännvinspluntan med. Detta kan ge anledning till att man vill visa sin styrka och tävla i olika dragkampslekar, vilket ofta slutar med slagsmål.”
Med åldern och efter att karlarna gift sig svalnar intresset för de folkliga lekarna och slagsmålen. Samtidigt blir de bakomliggande verkliga orsakerna till slagsmålen allvarligare – avundsjuka, svartsjuka och pengar.
”Man träffas på någon marknad och då kan det bli slagsmål om kvinnfolk. Andra orsaker är jordägofrågor, stängselfrågor och liknande. Stundom kan det vara endast en obetydlig orsak. När man är i ”katekesen”, behövs endast något opassande ord och man kommer ihop sig.”
Även på bröllop och vid kappkörningar föres brännvinspluntan med. Detta kan ge anledning till att man vill visa sin styrka och tävla i olika dragkampslekar, vilket ofta slutar med slagsmål.
När mannen fyller 40 år blir han gubbe
När mannen fyllt 30 år ansågs han för gammal för att bedriva idrott och han tappar intresset för allmogelekarna. När en karl uppnått 40 års ålder anses han ha kommit i ”gubbåldern”.
”Gubbarna i varje by samlas en 3-4 stycken hos någon granne, gärna en yrkesman t.ex. skomakare. Andelslaget och vägskälet är också omtyckta mötesplatser.”
”Gubbarna råkar även varandra på lantmannagillena, vid årsstämmor och tjurföreningar. Då brandkårerna har sina fester, hör det även till saken, att alla gubbar skall vara med. Och i synnerhet då är det lämpligt att få dem intresserade för fysisk rekreation, kraftprestationer och kroppslig vigör.”
Trots att det inte framgår ur avhandlingen, så har de här ”gubbträffarna” knappast framskridigt helt nyktra. Det har jag nämligen själv bevittnat otaliga gånger på 1960-talet.
Doktorsavhandlingen ”Folklig idrott” är Finlands första etnologiska avhandling som behandlar idrott. Maximilian Stejskal fick sin avhandling klar 1954, men fältforskningen hade han gjort långt tidigare.
Arkivarie Carola Ekrem på Svenska litteratursällskapet / Folkkultursarkivet skrev följande artikel i SLS Arkiv nr 20/1991 efter Stejskals död:
- Maximilian Stejskal – gymnastiklärare, fältarbetare och forskare
”Fil.dr, gymnastikläraren Maximilian Stejskal var en av de sista av den gamla stammens fältforskare vars insamlingsarbete bildar stommen i Folkkultursarkivets samlingar. Maximilian Stejskal lämnade sammanlagt in 11 samlingar, bestående av drygt 2000 sidor uppteckningar och 433 fotografier.
Det är mycket, med tanke på att han skötte fältarbetet och forskningen för sin doktorsavhandling vid sidan om ett heldagsarbete som gymnastiklärare.
År 1985 då doktor Stejskal fyllde 80 år hade jag möjligheten att samtala med honom om minnen från åren som stipendiat för Litteratursällskapet. Intervjun genomlystes av den anda av arbetsglädje, entusiasm och fördragsamhet med umbäranden i fält som den äldre traditionsinsamlingen karakteriseras av.
Helsingforsstudenten Maximilian Stejskal engagerades hösten 1928 som fältinsamlare för Litteratursällskapet av prefekten vid Gymnastikinrättningen dr Axel Hellsten. För den blivande gymnastikläraren passade ämnet folkliga idrottslekar ypperligt, och eggad av Hellstens beskrivningar reste Stejskal ut följande sommar.
' /%3E%3C/svg%3E)
Bildtext "Ligga lik", 1935, Bromarf Bild: Maximilian Stejskal 1935, med tillstånd av Svenska litteratursällskapet/Folkkultursarkivetbromarf,bromarv,1935,manliga friluftslekar,maximilian stejskal,ligga likStipendiaterna var väl förberedda. Stejskal gick hela året på kurs i användandet av landsmålsalfabet och instruerades i fototeknik av fotograf Nyblin. Valter V. Forsblom, ansvarig för Sällskapets fältinsamling, tillhandahöll honom Johan Götlinds frågelista om lekar.
Med cykel, två kameror, en fälttornister, och en stor låda fotografiska glasplåtar anträdde den nya stipendiaten sin fältfärd i östra Nyland 25.5.1929.
”Inte var det så lätt att cykla omkring med ryggsäcken full av glasskivor. Men man var ung och kraftig”, mindes Stejskal. Studentmössan var också ett viktigt attribut för en ung student på resa i bygderna.
”Folk kunde klassificera en genast och var vänliga och artiga. De visste vad det var för personer, att det inte var vem som helst som trängde sig på och pratade i flera timmar”.
Ingen i Finland var kapabel att granska Stejskals insamlingsresultat, varför samlingen sändes till Götlind i Sverige. Götlinds goda utlåtande renderade Stejskal en gratifikation omfattande 500 mk.
Sporrad av framgången reste Stejskal nästan regelbundet ut på fältresor varje år fram till 1937. Han deltog också som lekinsamlare i Folkmålskommissionens expedition till Korsnäs 1930 och Litteratursällskapets stora expedition till Estlands svenskbygder 1932.
' /%3E%3C/svg%3E)
Bildtext "Gå runt med kvarnvingarna", 1930, Sund, Tranvik, Åland Bild: Maximilian Stejskal 1930, med tillstånd av Svenska litteratursällskapet/Folkkultursarkivetåland,sund,1930,manliga friluftslekar,maximilian stejskal,tranvik,gå runt med kvarnvingarnaUnder sina fältresor avfotograferade och beskrev Stejskal systematiskt folkliga lekar och styrkeprov i alla delar av Svenskfinland.
Som han själv uttryckte saken var han ”ute i sista valetet”. Styrkeproven var inte längre levande tradition, men äldre män kom ännu ihåg de akrobatiska vighetsprov med vilka de i ungdomsåren bevisade sin manlighet.
”Gubbarna berättade hur proven gick till varefter de bad någon av sina söner, drängar eller släktingar att utföra dem. Jag passade då på och tog bilden just i det lämpligaste ögonblicket. Det var inte så lätt” erinrade sig Stejskal.
Den stora samlingen fotografier som bevaras på Folkkultursarkivet dokumenterar vid sidan om den manliga idrottstraditionen i Svenskfinland också barns lektraditioner.
Fyra veckor var lagom att vara ute i fält, menade doktor Stejskal, som enligt tidens sed vände sig till folkskollärarna i bygderna både gällande information och logi.
Minnena från fältresorna var odelat positiva: ”Man frågade sig fram, de var vänliga överallt. Nog fick jag alltid logi till natten. På morgonen visste jag aldrig var jag skulle kinesa. Och med maten... oftast fick jag kaffe, men jag måste säga till att jag gärna skulle vilja ha lite ägg eller hålkaka."
' /%3E%3C/svg%3E)
Bildtext "Flå katt", 1930, Jomala, Björsby, Åland Bild: Maximilian Stejskal 1930, med tillstånd av Svenska litteratursällskapet/Folkkultursarkivetåland,1930,jomala,manliga friluftslekar,maximilian stejskal,björsby,flå kattEfter andra världskriget väcktes Stejskals intresse för forskning. Han utsände en sociologisk frågelista utarbetad i samråd med prof. K.Rob.V. Wikman.
Forskningsarbetet var tungt men inspirerande: ”Jag var ju gift, hade fru och barn och hade 40 timmar undervisning i veckan”. Mödorna resulterade 1954 i doktorsavhandlingen ”Folklig idrott”. Med avhandlingsarbetet avslutade Stejskal sin bana som folklivsforskare och fältarbetare.
' /%3E%3C/svg%3E)
Bildtext Maximilian Stejskal Bild: Morris Stejskalmaximilian stejskalBland Folkkultursarkivets insamlare har Stejskal statusen av en ”klassiker”. Hans samlingar lever och brukas. Det är inte länge sedan en grupp blivande idrottsinstruktörer med beundran och förvåning bekantade sig med Stejskals fotografier av manliga styrke- och vighetsprov. Också dagens traditionsinsamlare har mycket att lära sig av Maximilians Stejskals flit, noggrannhet och brinnande entusiasm.”
Carola Ekrem
Det är lätt att instämma i Carola Ekrems ord när man besöker SLS och examinerar i fältsamlingarnas originalmaterial. I tiotals prydliga pappaskar finns bilder, lekbeskrivningar, reseberättelser, tabeller och t.o.m. noter. Allt nedtecknat med vacker handstil ackompanjerat av beskrivande teckningar och träffsäker fonetik.
När man snörar upp den första lådan som innehåller materialet där Stejskals äventyr började, dvs. Svenska Litteratursällskapets samling nr. 397, faller blicken först på:
”Reseberättelse: Den 25 maj 1929 reste undertecknad med S/S Lovisa från Helsingfors till staden Lovisa för att därifrån ännu samma dag med cykel begiva sig till socknarna Strömfors och Pyttis. Ändamålet med resan var att för Svenska Litteratursällskapets räkning samla allmogens idrotts- och andra lekar under en tidsrymd av 6 veckor.
Första haltpunkten efter Lovisa blev lärar Veckman i Tessjö. Lärar V. var mig mycket behjälplig i flere avseenden. I sällskap med lärar V. besökte jag flere personer vilka voro utrustade med gott minne och vilka ådagalagt intresse för idrotts- och andra lekar. Resultatet gott.”
Den unga studenten Stejskal cyklande omkring med sin studentmössa påminner i stort om vad vår kändaste fältforskare, dvs. Elias Lönnrot, gjorde hundra år tidigare.
Skribenten är dokumentärproducent på Svenska Yle, och elev till ”Stesi”. Ett stort tack till Svenska Litteratursällskapet för gott samarbete.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)