"Karelarfrågan var svår för finlandssvenskarna"
Det har nu gått över 70 år sedan Porkala udd i Kyrkslätt arrenderades till Sovjetunionen och i år spelas det därför en pjäs med Porkala-tema för andra året i rad på Sjundeå sommarteater.
Årets föreställning Gränsjägarens brud regisseras av Sven Sid och är skriven av Lena Selén och hennes man Berndt Gottberg.
Ideén till berättelsen fick Selén redan då hon intervjuade Erkki Kemppi i slutet av 1980-talet. Det är ändå först nu som berättelsen är helt färdig, vilket hon förklarar med att det är först på senare år som folk har börjat öppna upp sig och velat prata om evakueringen.
Känsligt tema
- Det här har varit ett ganska svårt tema eftersom finlandssvenskarna har upplevt sig som väldigt starkt kritiserade även om alla svenskspråkiga markägare vet att de var tvungna att ge precis lika mycket mark som de finskspråkiga.
Kritiken mot finlandssvenskarna har också varit en av anledningarna att Selén valt att skriva pjäsen Gränsjägarens brud och boken Främlingar i eget land om evakueringen av Porkala.
- Tanken på att skriva om ämnet föddes ur en irritation på det eviga pratandet om de förfärliga finlandssvenskarna som aldrig tog emot karelarna. Men ser man sig bara omkring i finlandssvenska bygder så finns de ju överallt.
Gränsjägaren förälskar sig i Sjundeåflicka
I pjäsen så är det en karelsk gränsjägare som kommer till Sjundeå under kriget och förälskar sig i en flicka från Sjundeå, även om de kommer från helt olika miljöer och talar helt olika språk.
Just de olika språken kunde vara ett stort hinder för de karelare som kom till Västnyland, berättar regissören Sven Sid.
- De kunde bara finska medan svenska var det dominerande språket både i Kyrkslätt och Sjundeå.
För att pjäsen ska vara så autentisk som möjligt så går den därför på både svenska och finska . Men trots de olika språken tycker Sid att arbetet har gått bra.
- Jag måste faktiskt säga att de finskspråkiga skådespelarna har varit väldigt positiva och väldigt intresserade. Många av dem är nybörjare och är väldigt entusiastiska. Sedan har vi förstås flera svenskspråkiga med från det lite äldre gardet.
Autentiskt så det förslår
Och det är inte bara språket som är autentiskt, även miljön stämmer in historiskt. Inte långt från platsen där teaterscenen ligger nu låg gränsstationen Lepopirtti och ytterligare en liten bit bort gick gränsen till Sovjetunionen.
Och det autentiska slutar inte där. Till och med djuren är levande. Regissör Sid har bett om att få ha med riktiga grisar i föreställningen och producent Susse Ekström har plikttroget skaffat fram dem.
Ekström, som jobbar med teater för första gången, berättar att hon i sitt arbete försöker att inte lägga sig i vad regissören gör. Hon satsar istället på att få fram det han vill.
- Jag brukar inte rådda med någonting i konstnärernas jobb, vilket jag tror att de uppskattar. Istället ser jag till att ha rätt personer och rätt saker på rätt plats vid rätt tillfälle. Sedan får de som vet vad de gör jobba med sin sak.
Och jobbet uppskattas, iallafall av Lena Selén.
- Vad kan man göra annat än att sätta upp en pjäs då det finns en människa som Susse? Hon har en fantastisk förmåga att få saker att hända och fungera och dessutom kan hon en sak som jag aldrig har kunnat: hon kan räkna.
Radio Vega Västnyland
Lukas Lundin