Sandra Eriksson: Man blir van att kissa i burk när andra ser på
- Det är vidrigt att det finns idrottare som kan ställa sig på prispallen och ta emot ära och berömmelse och känna sig lyckliga, trots att de innerst inne vet att de inte förtjänar sin medalj.
Det säger hinderlöpare Sandra Eriksson som själv är med i den så kallade antidopningspoolen.
Sommarpratare Sandra Eriksson
I sitt sommarprat tar Sandra upp sin stora passion, det vill säga idrotten. Hon älskar att röra på sig och hon tycker om att tävla. Hon har inget emot att bo på hotell och hon är tacksam över allt stöd hon får av sin familj, men också av tränare, naprapater och andra idrottare.
Men att idrotta på proffsnivå har också sina avigsidor. Sandra tar upp dopning, näthat och mediernas bevakning, som i och för sig är bra med tanke på uppmärksamhet och sponsorering, men också jobbig att hantera genast efter målgång.
Familjen ”Idrott”
Sandra Eriksson bor i dag i Stockholm, där hon idrottar på heltid.
- Det var inget jättelätt beslut att fatta. I Finland hör det till att man studerar. När man har studerat färdigt, studerar man lite till. Alla studerar. Några få väljer att jobba i stället och det är helt okej. Men att bara idrotta, det gör man inte.
- Jag tänker mest att jag vill leva nu istället för att oroa mig för framtiden. Den blir nog bra ändå.
Sandra föddes 1989. Hon berättar att hon kunde stå med stöd när hon var nio månader gammal, men sedan tog det ytterligare fyra månader innan hon kunde gå utan stöd.
- Så himla typiskt mig. Jag stod stilla i ett hörn och vägrade göra något innan jag med säkerhet visste att jag skulle göra det bra.
Familjen Eriksson har enligt Sandra sysslat med idrott så länge hon kan minnas. Mamma har hållit på med löpning, pappa med ishockey.
- När min äldre syster började friidrotta föll det sig naturligt för mig också att börja.
De första knattetävlingarna gick av stapeln i Nykarleby och som åttaåring började Sandra tävla.
- Jag fastnade direkt. Jag älskade tävlingskänslan. Men att träna friidrott var inte speciellt kul i början, speciellt inte att springa.
Kontrollmänniska som är lite flygrädd
Sandra Eriksson älskar verkligen att tävla. Hon tycker om stämningen på idrottsarenorna och läktarna. Sandra tycker om att bo på hotell och umgås med sina tävlingskompisar.
- Allt är fixat och ofta väldigt bekvämt. Ofta inser man inte hur bra det var innan man kommer hem igen och kraschar rakt in i vardagen.
Det som Sandra har problem med är flygresorna. Hon är lite flygrädd och har väldigt ofta mardrömmar om kraschande plan.
- Ändå är jag ganska van vid att flyga. Jag har väl mest flygstartsobehag, en diagnos jag kommit på helt själv.
- Dessutom är jag en kontrollmänniska som inte tycker om att komma till ett nytt ställe. När jag varit där i ett dygn och har koll på saker och ting, då är det inga problem längre.
- Att resa runt i Finland är däremot ganska roligt. Kanske för att jag oftast får göra det med mina träningskompisar och systrar. Långa bilresor är ett perfekt tillfälle att umgås.
- Kanske det är därför som stafett-FM är en av de roligaste tävlingarna. Där har jag umgänget och gemenskapen. Jag är väldig stafettkänslig också. Det enda som får mig att gråta när jag kollar tv är stafett. Jag vet inte varför.
- Lika lite vet jag varför jag blev helt skakig och tänkte börja gråta just innan starten på stafett-FM i fjol. Det var nämligen inte nervositet. Jag är nog bara sjukt märklig.
Dopning, medier och näthat
ibland känns som att man går med en fotboja, att man ständigt är övervakad
- Den absolut tråkigaste delen med att vara idrottare är dopningen. Skrämmande många av de bästa kvinnliga hinderlöparna har fuskat och en efter en åker fast och fråntas sina medaljer medan vi andra klättrar i resultatlistorna.
- Folk får sina medaljer flera år i efterhand och missar både nationalsånger, äran, ögonblicket de drömt om och en hel del eventuella sponsorpengar.
Sandra Eriksson är med i den så kallade antidopningspoolen. Det betyder att hon måste uppdatera var hon sover varje natt, vilka tävlingar hon deltar i och alla regelbundna träningar.
- Därtill måste man ange en timme varje dygn då man med säkerhet kan garantera att man befinner sig på ett visst ställe så att man med säkerhet har möjlighet att bli testad. Om man glömmer att uppdatera eller om man inte är på den plats man skrivit att man är på då de ska testa, ja, då kan man få en varning. För många varningar kan leda till avstängning.
- Det är väldigt bra att de är noga med testerna, samtidigt som det ibland känns som att man går med en fotboja, att man ständigt är övervakad.
- Det kunde förstås vara värre. Till exempel kunde man vara pryd. Det finns säkert de som tycker det är fruktansvärt obekvämt att kissa i en burk medan en annan står och stirrar mellan ens ben.
Sandra Eriksson ägnar en del av sitt sommarprat åt medier och sociala medier. Publicitet är mestadels bra för en idrottare, i synnerhet om resultaten är goda. Då finns det större möjligheter till sponsorering.
Men negativ publicitet svider. I synnerhet när okända kommenterar allt från utseende till prestationer på olika sociala medier.
- De kommenterar anonymt förstås. En gång råkade jag på ett finskt diskussionsforum där jag hittade en fem sidor lång diskussion om hur värdelös jag var. Mest hatade de mig för att jag inte pratar finska. De hatade mig för min teknik, när jag hade misslyckats, men också när jag hade lyckats. Allt jag någonsin gjort var uselt.
- Jag har ändå fortsatt vara aktiv i sociala medier för att ge min egen bild av saker och ting. I slutändan är det de positiva kommentarerna som räknas, de värmer lika mycket varje gång.
Sandra talar också om skyldigheten att prata med media av olika slag.
- Intervjuerna sker direkt efter målgång, innan man fått sina överdragskläder eller vatten eller ens vet sina resultat och om man gått vidare till final. Det är väldigt svårt att ge en intervju då, eftersom man inte hunnit tänka över eller analysera någonting.
- Förra säsongen ringde min telefon konstant. Det var intervjuer hela tiden. Jag visste inte vem som ringde och på vilket språk. Till slut tog mitt kontrollbehov över och jag slutade svara helt.
- Det gick så långt att jag inte ens svarade när folk jag känner ringde. Nu är det bättre, men jag undviker fortfarande att prata i telefon med folk jag inte känner.
Träningar, skador, framtid
Jag hatar gym på samma sätt som andra hatar sjukhus.
Sandra Eriksson talar om vikten av att vara en bra förebild och hur viktigt det är att tänka efter vad man skriver på nätet och lägger upp bilder på. Samtidigt tycker Sandra att det är viktigt också att vara ärlig.
Hon berättar om sitt liv som just nu är nästan enbart idrott och olika träningsprogram.
- De senaste åren har jag dragits med många skador. Det har varit jobbiga perioder eftersom ingen har hittat några fel på mig och inte vet hur mina problem ska lösas.
- Jag har tvingats köra alternativ träning i väntan på besked.
Alternativ träning för Sandra innebär att hon inte fått springa. I stället har hon gått på gym två gånger per dag.
- Jag hatar gym på samma sätt som andra hatar sjukhus. Gym betyder skador för mig. För mig är löpning frihet.
- Många tror att min karriär närmar sig sitt slut. Själv tror jag att jag håller på tio år till. Jag har haft flera bra säsonger och jag har hunnit med mycket.
- Jag vill, liksom många andra, bli bäst i världen. Jag vill springa världsrekord. Förr var det en fantasi och dröm. Nu är det plötsligt ett realistiskt mål.
Den här musiken spelar Sandra Eriksson i sitt sommarprat:
Sandra Eriksson sommarpratade i Yle Radio Vega den 17 juli kl 10.05 och 18.03. Du kan också lyssna på henne på Yle Arenan.
' /%3E%3C/svg%3E)
