Dansfotografiets många stilarter
Mellan Elsa Nyströms stilla poserande slöjdans 1918 och Carl Knifs explosiva hopp 1997, ryms ett helt sekel av finländsk foto- och danshistoria. Vandringsutställningen Valokuvan tanssi – Fotografiets dans, just nu på Emil Cedercreutz museum i Harjavalta, visar över sextio foton.
Victor Barsokevitsch, med polsk far och finlandssvensk mor, var en känd fotograf i Kuopio kring sekelskiftet 1900. Det var han som fotograferade Elsa Nyström, hon som tillsammans med Toivo Niskanen var de första att dansa tango publikt i Finland 1913.
VB Valokuvakeskus i Kuopio bär Barsokevitschs initialer. Det är också Valokuvakeskus som har skapat vandringsutställningen Valokuvan tanssi, som nu i sommar och höst visas på Emil Cedercreutz museum i Harjavalta.
Ut ur ateljéerna
Många av bilderna, och fler därtill, finns också i boken Valokuvan tanssi – Dance in Finnish Photography, som har kommit ut på förlaget Kustannus Pohjoinen. Stefan Bremer är representerad med flera fotografier från 1980-talet till slutet av 90-talet. Tillsammans med honom bläddrar vi i boken.
Om det i början var vanligt med ateljébilder, rörde man sig redan på 1930-talet utomhus. Enligt Bremer har Rainer Sopanen i ”Liikettä rannalla” ägnat sig åt en hyllning till den sunda själen i den friska kroppen.
Guldglänsande dekadens
En annan stark danskonstnär som senare också förde konstdansen ut ur de mörka rummen är Reijo Kela. På 90-talet fångade Markku Niskanen honom mitt i språnget i en skog, vitklädd med käppar som fortsättning på sina uppsträckta armar.
Den skicklige porträttfotografen A.J. Tenhovaaras fotografi av en guldglänsande Kari Karnakoski för oss åter till 30-talet. Han är rena rama dekadensen personifierad, utbrister Bremer.
Ädhäm Fethulla står för flera spännande bilder, närmast tagna på 1960-talet. Cora Cahan, i ett stort svart tygsjok, har Fethulla förevigat så att endast hennes fötter och litet av huvudet skymtar fram vid sidan om tygmassorna. Här är det inte mera frågan om att beskriva ”de utsträckta fingertopparnas position”, säger Bremer.
Sakari Viikas Lyijyn punaa är en 90-tals bild i färg, som enligt Stefan Bremer är ett exempel på hur marknadsföringen kom in i dansbilderna.
Svart-vitt bäst
Stefan Bremer tilltalas själv mest av de svart-vita bilderna. När han knäppte sin West Side Story 1996 hade kamerorna utvecklats så att också snabba ögonblick kunde frysas utan blixtljus.
Om dansens utveckling säger Bremer att det har gått från en stelare högtidlighet till någonting mera dynamiskt och kanske också kantigare.
-Och just som man tycker att man har sett nästan allting, kommer det någon med en vision som får en att utbrista ooohhh, fantastiskt!
För Bremer var Kenneth Kvarnström en sådan dansare. Också Jorma Uotinen har varit mycket stimulerande att arbeta med, säger Bremer. Uotinen har på ett fint sätt gett honom fria händer att förverkliga sin egen fotografiska kreativitet.
Kan bli litet mallig
Fotograferandet i samband med Uotinens Ballet Pathetique var synnerligen dynamiskt, minns Bremer.
-Vi gjorde bilder där människor promenerade genom väggar och liknande. Vissa av mina idéer kom med i koreografin, och då kan man ju vara litet mallig!
Stefan Bremer är mera intresserad av det expressiva än av det lyriska. Han tycker också att det är tillfredsställande att få arbeta med processer som inte är hans egna.
Ett femtontal fotografer
Förutom av Victor Barsokevitsch, A.J. Tenhovaara, Rainer Sopanen, Ädhäm Fethulla, Markku Niskanen, Sakari Viika och Stefan Bremer, innehåller utställningen Valokuvan Tanssi bilder av Ivar Helander, Kuvaamo Apollo, Aarne Pietinen, Taisto Tuomi, Antero Takala, Arto Tulima, Kari Hakli, Petri Kaipiainen och Veikko Kankkunen.
Utställningen Valokuvan tanssi visas i Emil Cedercreutz museets Ilmari-sal fram till och med 27.9.2015.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
