Sluta vara så helvetes elaka uppmanar konstnären Jaša
Konst har haft en stor roll på Flow i Helsingfors, både vad gäller festivalens utseende och anda, men det är frågan om inte den Ljubljanska varianten av festivalen drar det längsta strået då man fått Jaša att göra en installation enbart för festivalen.
Jaša representerar som bäst Slovenien på biennalen i Venedig och han har gjort ett parallellverk enbart för Flow.
Installationen This is not the season to stay silent/Utter (action 1) är som ett slag i magen. Men den är samtidigt också omfamnande, utmanande och varm.
Hårda tider
Installationen finns i ett kalt fabriksrum. betong och vatten på golvet, ett ljudsystem som skickar ut ljud och röster som för tankarna till experimentell industrimusik och mot en vägg en stor bild med en människa som håller upp en skyld där det står ”Stop being so fucking nasty”.
Ibland dyker en man upp och gör en performans, smyger omkring, röker, krafsar i väggen och kommer nära inpå folk.
– Jag riktar mig till alla, jag själv är inkluderad. Vi lever i mycket angstiga tider som vi själva bär ansvar för, funderar Jaša.
Han vill inte predika någonting alls eller tror sig veta bättre än andra, men nog uppmuntra till eftertanke med sin konst.
– Kraften i konst är att den kan beröra människor.
Vill inte predika
Då man går in i installationen kanske man börjar reflektera på orden, den saken är var och ens egen samvetsfråga, men att Jaša formulerar en allmän uppmaning innebär också att han bär en förhoppning om att människor är kapabla att förändra sig.
– Absolut, jag försöker se saker ur en positiv synpunkt och jag tror på människor också om vi skapat en massa problem på grund av enfald. Jag är likadan själv och står inte utanför världen.
Jaša valde medvetet att bli konstnär. Han visste att det skulle kräva mycket arbete och tålamod och började måla.
– Jag visste att jag inte kunde svika mina egna värderingar, om att allting kan förändras.
Men den förändringen måste alla göra själv, inte vänta på att andra skall göra det.
– Genom kreativt arbete kan man förändra mycket, också då man inte jobbar som konstnär.
Allt det kräver arbete och det är lättare att låta sig dras mot mörkret säger Jaša, som ser kreativitet som en medveten politisk handling.
Misstro mot tänkande
Man kan fixa saker först då man erkänner ett problem och använder sin kreativitet att försöka lösa det.
Det här är inte alltid fallet i politik.
Jaša betonar hur allting kräver ett hårt arbete och vi kommer in på det samhälle vi lever i, och hur det finns en utbredd skepsis mot tänkande och konst.
Människor har vant sig vid att saker skall vara enkla och det här leder till en misstänksamhet mot det som anses svårt.
– Kapitalismen lär att vi till och med kan köpa vår lycka, vilket är skitprat, och det skapar mycket olycka och ilska i världen.
Vi måste försöka nå ut till folk, skapa en dialog. Konstnärer måste också arbeta in sig i samtalet, inte ha på sig konstnärsrocken och dölja sig bakom den.
Inget lidande till brunch
Jašas konst utmanar oss, men han är medveten om att ingen vill veta om alla världens lidanden under söndags brunchen. Det gäller att hitta en balans.
– Jag måste acceptera min plats i världen och förstå världens tillstånd klart. Genom det kan vi göra något, förändra lite i taget åtminstone.
Jašas idé om konst är att den skall vara hoppingivande.
Hopp är också ett begrepp han arbetar med i sitt arbete i Venedig.
– Jag menar inte det passiva kristna hoppbegreppet där vi väntar på att något skall hända och allt skall lösa sig en dag.
För Jaša betyder hopp att handla, att tro att man kan förändra. Skulle till exempel alla Europas kriser beskrivas lite mera konstruktivt så skulle man kanske vara en bit på vägen.
För kollektiva nätverk
Vi talar om de inbördeskrig som både Jugoslavien och Finland upplevt och om att samarbete, att förändra tillsammans med andra människor är den enda vägen ut ur traumat.
Genom kollektiva upplevelser, tillsammanshet kan vi uppnä mycket och Jaša menar att Slovenien förlorat sig efter Jugoslaviens sammanbrott. Banden mellan människor har lösts upp.
– Socialismen hade många fina sidor. Man jagade inte pengar och vi hade det vi behövde. Jag minns mina föräldrar som lyckliga.
Man hjälpte varandra då man inte hade råd att till exempel måla en vägg. Allt det här föll samman.
– Nu då nationen är i kris finns det inget lim mellan människor som skulle betyda att de hjälper eller bryr sig om varandra. Vi har inte känslan av att ”vi” kan göra det.
Jaša verk på festivalen riktar sig till loss alla och då jag går igenom salen så påminns jag om det begreppsliga faktum, att elakhet alltid förutsätter andra människor att vara elak mot.
Det verket påminner om är att det går att leva ett liv där man försöker nå varandra, inte leva sina liv som om andra människor bara är hinder för de egna målen.
' /%3E%3C/svg%3E)
