Manliga friluftslekar: dra fingerkrok

Från 2015

Publicerad 07.07.2015 06:00.

Manliga friluftslekar - Spela upp på Arenan

Förr i tiden skulle man visa sin styrka och sitt mod genom olika mandomsprov. Vissa var mer lekfulla, vissa mer våldsamma. Här är ett mer lekfullt sätt: att leka "dra fingerkrok".

Leken utföres vanligtvis så att två tävlande ställer sig mot varandra med handen knuten och samma hands finger krokat om den andres motsvarande finger. Sedan gäller det att dra bakåt. Den som släpper greppet förlorar. Det kallas att ”dra upp” motståndarens finger. Man brukar också säga att ”det rätnade” eller att han ”tappade”.

Två män leker leken "dra fingerkrok". Bilden är tagen 1930 i Korsnäs kyrkby, — Bild: Maximilian Stejskal 1930, med tillstånd av Svenska litteratursällskapet/Folkkultursarkivet
korsnäs,1930,manliga friluftslekar,maximilian stejskal,dra fingerkrok

”Vill du sätta på pappas sladdkroken?" Denna fråga göres av den, som utmanar en annan att dra fingerkrok. Det brukar förekomma en del knep, då man skall utföra detta idrottsprov. Man försöker sålunda få undergrepp, d.v.s. handflatan utåtriktad, klämmer till fingret och vrider samtidigt handen.

Man brukar dra med pekfingret, namnlösfingret eller lillfingret. Med tummen brukar man inte dra. I allmänhet kallas den, som är svagare eller får stryk för ”lillfingerspojk”. Detta uttryck användes också om personer, som är underlägsna eller mindre.

Flera män leker leken "dra fingerkrok" på en väg. Bilden är tagen 1929 i Strömfors bruk. — Bild: Maximilian Stejskal 1929, med tillstånd av Svenska litteratursällskapet/Folkkultursarkivet
strömfors,strömfors bruk,1929,manliga friluftslekar,maximilian stejskal,dra fingerkrok

Ofta använder man mellan fingrarna en repring, stark kvistring, järntrådsring, snöre eller annan stropp. Om stroppen är stor brukar man fuska genom att placera tummen bakom det andra fingret, men så att motståndaren inte ser det. Stundom försöker man lägga stroppen över handloven eller en träbit inuti handen, likaledes för att få större styrka och för att lura motståndaren.

Ur Maximilian Stejskals doktorsavhandling "Folklig idrott" från 1954.