Forskare: Kronisk borrelios finns inte alls

Många lider av den fästingburna sjukdomen borrelios och av dess följder. Men det kanske inte finns något sådant som kronisk borrelios.

Det hävdar docent Jukka Hytönen i en artikel i läkartidningen Duodecim. Han säger att det inte finns några vetenskapliga bevis för att borreliosen skulle kunna bli kronisk. Man har redan länge debatterat den saken.

Borrelios sprids av fästingar, och den sjukdomen ska förstås behandlas med antibiotika, men Hytönen skriver att det inte finns bevis för att borreliosen efter det skulle finnas kvar i kroppen eller att antibiotika skulle hjälpa i det skedet.

- Man brukar felaktigt kalla det kronisk borrelios, fastän det snarare borde heta post-Lyme-syndrom eller ett följdtillstånd av borrelios. Det väsentliga är att det inte finns vetenskapliga bevis för att en infektion skulle stanna kvar i kroppen, skriver Hytönen i Duodecims huvudledare.

Genom att kalla de diffusa symtomen för borrelios tar det längre tid innan patienten får veta den riktiga diagnosen, hävdar Hytönen.

Borrelios måste alltid behandlas

- Det är helt klart att borrelios måste skötas, och att en obehandlad borrelios kan sprida sig till andra organ och framskrida under många år. En borrelios som har spritt sig kan ha många symtom, såsom ansiktsförlamning och olika smärttillstånd.

I detta skede krävs laboratorieprov för att konstatera borrelios, och för att kunna behandla sjukdomen rätt. En borrelios som har fått leva vidare i kroppen är ändå något helt annat än det som ansetts vara en kronisk borrelios, som skulle leva vidare efter medicinering.

En del patienter som haft borrelios har långvariga, svåra symtom, såsom ledbesvär, trötthet och koncentrationssvårigheter. Men Hytönen skriver inte under att det skulle vara kronisk borrelios.

- Symtomen är verkliga, men de är svåra att objektivt kunna konstatera och sambandet till en tidigare borreliainfektion är osäker. Det finns inte heller bevis på att en långvarig medicinering skulle löna sig.

Docent Jukka Hytönen tycker det är beklagligt att folk diagnosticeras utomlands, till exempel i tyska "speciallaboratorier", där testen inte är tillräckligt tillförlitliga.