"Vägrar att arbeta, fadern super"
Förr i världen tyckte många att en arbetslös man eller ogift kvinna var en konstig människa. Man kunde då anses ha psykiatriska sjukdomar och det hände att man lades in på "sinnessjukhus".
Det här kommer fram i en avhandling som historikern Daniel Saarinen gjort vid Åbo Akademi. Temat för avhandlingen är hur sinnessjukdom uppfattades på 1920- och 1930-talet. Avhandlingen har rubriken "Vägrar att arbeta, fadern super".
Saarinen har bekantat sig med patientjournaler och beslagtagna brev vid Distriktssinnessjukhuset i Ekenäs, det som i dag är Ekåsens sjukhus.
Att läsa beslagtagna brev som patienter skrivit till sina anhöriga beskriver Saarinen som det mest gripande i sitt forskningsjobb.
Människor som samhället ville gömma undan
Avhandlingen är intressant, gripande och fängslande men samtidigt tung att läsa. Saarinen beskriver människoöden och spekulerar mycket kring dem.
Den intressanta frågan var hur man definierade vem som var eller inte var i behov av vård, säger Saarinen.
- Gränsen för vad som är normalt och vad som inte är det har ju varierat en del under åren.
Saarinen berättar att de intagna rätt ofta var människor som samhället helt enkelt ville gömma undan.
Lekmän hade en viktig roll i vem som blev intagen på Distriktssinnessjukhuset i Ekenäs.
- Då jag läste materialet funderade jag många gånger om den här människan verkligen var sjuk eller inte. I vissa fall verkade det nog vara någon social strukturfråga som gjorde att en människa klassificerades som konstig.
Omanligt att inte jobba
Om någon inte uppfyllde vissa kriterier eller betedde sig på ett visst sätt så kunde hen anses som olämplig att bo på hemorten.
- Ofta handlade det om människor som inte klarade av att arbeta och försörja sig själv. Det räckte att man ansågs vara lite konstig.
Ogifta kvinnor ansågs också vara mera utsatta för sinnessjukdom.
- En man som inte arbetade ansågs vara omanlig. Det var mannens uppgift att försörja familjen och släkten, förklarar Daniel Saarinen.
Kvinnor kunde inte vara alkoholister
Alkoholism var också en orsak att bura in människor på mentalsjukhus eller sinnessjukhus som anstalterna på 1920- och 1930-talen hette. Kvinnor klassificerades inte som alkoholister utan alkoholism sågs endast som ett problem som drabbar män.
- I blanketterna som ifylldes i hemkommunen och på sjukhuset ställdes samma frågor för män och kvinnor. I kvinnornas blanketter lämnades frågan om alkoholism oftast obesvarad.
Tråkig rutin från dag till dag
Patientjournalerna i sig berättar väldigt lite om själva vården och därför har Daniel Saarinen inte fått en riktigt klar bild av den.
- Den beskrivs bara lite. Det handlar mest om färdiga tabeller som fylldes i med olika symboler.
Symbolerna berättar om patienten var uppegående, orolig eller lugn, om han har ätit eller inte. Saarinen fick den uppfattningen att det mest var tråkig rutin från dag till dag.
Patientjournalerna berättar inte så mycket om vården utan mera om själva patienten.
- Det var väldigt gripande att läsa beslagtagna brev. I många av dem beskrev patienten sin hemlängtan eller till exempel att maten var dålig, säger han.
Sjukhusets personal ville antagligen inte oroa anhöriga, men det handlade förstås också om censur.
Inga mediciner
Vården fungerade ibland bättre och ibland sämre. Metoderna var också annorlunda på den tiden, säger Saarinen.
- Det fanns inga mediciner. Vissa patienter blev utskrivna ganska snabbt, vissa inte, säger Saarinen.
Den främsta orsaken till att Daniel Saarinen valde just det här ämnet för sin avhandling, ligger i Nickby mentalsjukhus som fanns i hans hemkommun Sibbo.
- Sjukhuset hade patienter i familjevård, så man såg dem i gatubilden ännu i slutet av 1990-talet, säger Daniel Saarinen.
Ortsborna tittade lite snett på patienterna från sjukhuset, kanske skrattade åt dem, minns han.
Saarinen har själv jobbat en tid inom vårdbranschen och han har släktingar som jobbade i sjukhuset i Nickby.
- Släktingarnas berättelser har också sporrat mig för det här temat. Historia har jag alltid varit intresserad av.
Fick först ett nej av arkivet på Ekåsen
Det naturliga skulle kanske ha varit att forska i Nickby mentalsjukhus historia.
Han valde ändå att forska i Ekenäs eftersom det sjukhuset ännu finns kvar och där finns också ett arkiv.
Först var det emellertid ingen självklarhet att han skulle få tillgång till patientjournalerna.
- Först fick jag ett nej. Sedan hittade jag rätt person att fråga och efter det var det helt klart att jag fick komma in i arkivet och börja bläddra i materialet, berättar Saarinen.
Han fick hjälp i sitt arbete av en kanslist.
Saarinen blev väldigt förvånad över att det egentligen finns ganska lite material från den tiden i arkivet.
- I arkiven finns det bara sparat patientjournaler av patienter som var födda den 18:e eller den 28:e varje månad. Det finns inte utrymme i arkivet för att spara allt. Man räknar väl med att det man sparat räcker till för att ge en bild av patienter, verksamhet och vård på den tiden.
Saarinen läste 34 patienters journaler, vilket gav en tillräckligt bra bild över förhållandena då.
Historiker som vill jobba med radio
Daniel Saarinen har studerat historia som sitt huvudämne vid Åbo Akademi. Han är nu färdig historielärare men kan också tänka sig att jobba med någonting annat.
- Jag skulle gärna skriva eller jobba på radio.
Han är 30 år gammal och bosatt i Helsingfors.
Radio Vega Västnyland
