Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Sol, sol, sol, och jättepublik

Uppdaterad 04.05.2016 14:00.
Publikhav på Ruisrock 2015.

Åbofestivalen Ruisrock 2015 var en festival som verkade göra alla nöjda. Polisen glädjer sig över en rekordskötsam publik, publiken hittade tillräckligt många konserter som lockade till fest, och arrangörerna glädjer sig över den jättelika publiksiffran.

Efter två slutsålda (35.000) dagar lockade söndagen 25.000 åskådare. Drömsiffran 100.000 från 1971 når man alltså inte ännu upp till, men 95.000 är ändå den nästbästa siffran under festivalens 45 år – och den största sedan Ruisrock flyttade till det nuvarande festivalområdet.

torr mark på festivalen
Bildtext Uttorkad festivalmark.

Solen gjorde förstås sitt, sommarens första heta veckoslut som samtidigt gjorde marken kruttorr och fick väldiga dammoln att sväva över den dansande festivalpubliken.

Inhemska dragplåster

Bakom publiksuccén finns förutom superväder och ett trivsamt festivalområde också en långsiktig satsning på ett festivalprogram som verkar attrahera den breda publiken.

Om festivalen framför allt på 90-talet körde sig själv in i en återvändgränd med att sätta allt på ett kort och konkurrera om de största internationella namnen – som dels blev allt för dyra för en finländsk festival och dels kunde slå ordentligt fel – har man sedan Vantaan Festivaalit tog över som arrangör 2001 byggt upp festivalen kring inhemska dragplåster, kryddat med en handfull internationella namn.

Det har visat sig vara en lyckad blandning.

När Helsingin Sanomat inför festivalstarten bad Spotify om Ruisrockbandens finländska lyssningssiffror, var det just de inhemska artisterna som dominerade stort. Haloo Helsinki, Antti Tuisku och JVG toppade, och bland de femton populäraste fanns bara tre utländska namn.

I år var det också i första hand inhemska namn som lockade de allra största publiksamlingarna; fredagens Kaija Koo, lördagens Haloo Helsinki, söndagens Elastinen.

Den största festen sägs ändå Pharrell Williams ha bjudit på, med en massiv hitparad som bara fortsatte och fortsatte, med en final där scenen fylldes både av barn (under Happy) och fans.

Pharrell Williams uppträder på Ruisrock 2015.
Bildtext Pharrell Williams, lördagens storfavorit.

Då var jag själv inte på plats, men efter att ha hoppat över lördagen var jag tillbaka på söndagen för att få en efterlängtad dos av de få utpräglade indiebanden som årets Ruisrock bjöd på: isländska Of monsters and men, brittiska Foals och danska MEW – alla tre inom loppet av dryga tre timmar.

När allt blir "rätt"

Det är då min festival börjar på allvar, tidig söndag kväll. Och kanske är det känslan av att äntligen få ”sin” musik, eller glädjen över att det i Finland rätt okända Of monsters and men faktiskt hittar sin publik (tältet är fullt), och dessutom en publik som har bestämt sig att från start ge bandet all hjälp.

Själv har jag sett dem en gång tidigare, på Roskildefestivalen för två år sedan när gruppens feelgoodmusik hörde till de mest positiva överraskningarna.

Här har vi ett band med nio musiker, inklusive fyra gitarrer (två akustiska), dragspel, två blåsare, två vokalister, keyboards, slagverk. Det handlar om att jaga fram ljudlandskap, ett stort sound som känns så isländskt (fråga inte vad det betyder, det bara känns).

Inledningen störs visserligen av dålig mix (de två vokalisterna försvinner, bas och trummor dominerar för mycket), men när soundet hittar sin jämvikt blir allt rätt: tältets intensiva atmosfär, publikens glädje, de stora ljudlandskapen, och när blåsarna sätter in sina stötar blir det just så bra att jag igen minns vad det är som får mig att år efter år söka mig till en rockfestival. Denna upprymda stämning av totalt här och nu, och den magi som skapas av en total kommunikation mellan scen och publik.

isländska bandet of monsters and men på Ruisrock
Bildtext Of monsters and men på Ruisrock, förevigat med mobilkamera.

När Of monsters and men drar sina höjdarlåtar, Little Talks och Mountain Sound och King and Lionheart . Då är det bara, stort. Dessutom vet jag att det ännu finns två möjligheter att uppleva något liknande ännu en gång.

Foals på fel scen

Strax efteråt jagar Foals fram festivalens enda riktiga stämningsfyllda gitarrock på strandscenen.

Det kunde ha blivit lika stort. Men scenen är fel – det här är inte musik för gassande solsken – och här räcker publiken inte till. Tältscenen hade varit den optimala miljön också för det här bandet, och så får Foals lida av arrangörernas enda riktiga felplanering. För mig stannar det hela vid en insikt att det här är ett band jag måste komma ihåg, och ge en chans till en annan gång.

Istället: strax efteråt, danska MEW som besöker festivalen för tredje gången (tidigare 03 och 09) och redan har en bred finländsk fanbas som fyller tältet i god tid innan spelningen börjar.

Där får arrangörerna plus i boken. Senast uppträdde MEW på en stor utomhusscen, att nu flytta dem till tältet ger bandet just den intima miljö som musiken mår allra bäst av .

MEW med nygammal gitarrist

Utgångspunkten var ändå litet stökig.

Bara några dygn tidigare, inför bandets största spelning någonsin på Roskildefestivalens jättelika huvudscen natten till i lördags, hade gitarristen Bo Madsen nämligen plötsligt hoppat av och på nollvarsel ersatts av Mads Wegner – som lyckligtvis också tidigare har uppträtt live istället för Madsen.

Nu påverkar också gitarristbytet bandet sensationellt litet, soundet är tungt och tätt. Ändå får jag länge en lust att skriva under danska Politikens recension av Roskildespelningen: en ”fin men enformig konsert”.

Men så kommer bandets gamla höjdare. Och när man som encore gitarrplockar igång den sköra inledningen till Comforting Sounds är vi där igen, när allt blir rätt. Först det sköra vackra känsloladdade, framför en totalfokuserad publik, och så, vänta vänta, tyst, varsamt, vänta vänta, och så, ett två tre fyra, en massiv gitarr/keyboardmur, malande malande malande tillsammans med publiken som vill att det aldrig ska ta slut, en minut av malande, två minuter, tre minuter, så vackert och tungt och slitande intensivt.

Men det tar förstås slut, och vi skuffas ut ur tältet.

På vägen till båten hem promenerar jag förbi de avslutande banden, brittiska electroduon Disclosure med färdigt inspelade vokalslingor, och eurovisionshjältarna Pertti Kurikan Nimipäivät. På avstånd ser jag hur veckoslutets första mörka regnmoln närmar sig kusten, och hur dammolnen reser sig från scenen där Disclosure jagar fram folkmassans sista dansfest.

Mer om ämnet på Yle Arenan