"Karelarna har haft fel hela tiden"
Svenskfinland tog visst emot karelare under och efter andra världskriget. Författarna Lena Selén och Berndt Gottberg slår i en ny bok hål på myten att Svenskfinland inte tog emot karelare.
Nästan en halv miljon finländare måste söka sig ett nytt hem efter att Finland förlorade tio procent av landet.
Föreningen Porkala Parentesens nya bok, Främlingar i eget land, handlar om karelarna i de finlandssvenska bygderna.
Karelarna finns!
Lena Selén säger att de har skrivit boken eftersom det inte finns en heltäckande bok om ämnet på finlandssvenska.
Det var de karelska besökarna på Degerby Igor museum som väckte Seléns och Gottberg intresse för ämnet.
- Vi får hela tiden höra att det inte finns karelare i finlandssvenska bygder, men de finns. Var och varannan har bekanta som är karelare.
Samma skyldigheter för finlandssvenskarna
Selén och Gottberg påpekar att de finlandssvenska markägarnas skyldigheter var lika stora som de finskspråkigas skyldigheter.
- Det här har karelarna väldigt svårt att erkänna.
Evakuerade Porkalabor, frontmän och de stupades änkor samt karelare hade rätt att lösa in en tomt eller en odlings- eller fiskelägenhet.
Problemet var att staten, kommunerna och företagen inte hade tillräckligt med mark, så man var tvungen att vända sig till privata markägare.
- Karelarna är fast övertygade om att Svenskfinland inte tog emot dem.
Lena Selén säger att karelarna fick hjälp av politikerna Veikko Vennamo och Johannes Virolainen som skällde på finlandssvenskarna så mycket de orkade.
Karelarna läste inte paragrafen till slut
Jordanskaffningslagens paragraf 92 skyddade den språkliga balansen i svensk- och tvåspråkiga kommuner.
Selén säger att det är helt klart att ingen karelare har läst paragrafen till slut.
- Det står att finlandssvenska markägare inte skulle komma lättare undan, alla skulle behandlas lika. Den delen har karelarna helt hoppat över.
Evakuerad = opopulär
Selén konstaterar att en evakuerad person aldrig är populär. De blev i alla fall vänligt mottagna på en del håll i landet, så som i Fagervik i Ingå och i Kimito.
Tolv karelska familjer kom till Fagervik. Gårdens förvaltaren sade att familjerna skulle få allt de bad om.
Karelarna blev också väl mottagna i Kimito.
- En husmor där hade sin man i kriget. Hon blev bästa vän med en karelsk kvinna och vänskapen har bestått, beskriver Selén.
En karelare på sparkstötting
Från Stortötar kommer en sorgligare historia. Där bev det ett gräl efter en ganska livlig julnatt.
Den karelska familjen fick tillsägelse eftersom de sprang i trapporna. Karelaren blev då så arg att han slog förvaltaren. Då kom två poliser på sparkstötting och förde bort honom.
Familjen klarade sig i alla fall riktigt bra, och skaffade också en egen gård så småningom.
Det finns alltid syndabockar
Det kom också karelare till Sjundeå, Kyrkslätt och Ingå. Kommunerna tog emot karelare trots att området var decimerat så länge det utarrenderades till Sovjetunionen.
Kimito och Pargas tog också emot många karelare.
Tidningsägaren och riksdagsmannen Amos Andersson var delägare i Attu som delade upp sina marker i ett tjugotal lägenheter som gavs till karelarna.
Lena Selén säger att det alltid måste finnas syndabockar då man förlorar mycket, så som karelarna gjorde.
- Då var finlandssvenskarna ett tacksamt mål.
En historia på tre språk
Boken Främlingar i eget land har 160 sidor och är på svenska, finska och engelska. Boken gavs ut 8 juli.
Selén och Gottberg har samlat material med hjälp av stickprov. Allt går inte att ta med, så det gällde att plocka ut vissa bitar av det som hände.
Lena Selén berättar att hon hade en klasskamrat i Lappvik i Hangö som var karelare.
- Vi insåg hur mycket det var som vi inte visste då vi träffade honom. Han och hans syster är med i boken och har gett oss mycket material.
Ingermanländarna nästa
Författarna gick däremot bet på statistiken. Det var inte ens möjligt att hitta uppgifter om karelarna i riksarkivet.
- Vi har använt Karjalaisten Siirtotie som är ett verk på fem band och som väger 15 kilo. Vi har kollat i den var karelarna fanns på 1970-talet, det hjälpte oss mycket.
Ingermanländarna är nästa projekt för författarna.
- De hade ett ännu värre öde, säger Berndt Gottberg.
Karelarfrågan var svårt för finlandssvenskarna
