Kärlekar och tjurskallar vid Kimo Bruk

Årets sommarteaterpjäs på 30-års jubilerande Oravais Teater är Lars Molins Tre Kärlekar, i omarbetning och regi av Ann-Luise Bertell. Tre Kärlekar hade premiär på Kimo Bruk förra fredagen.

Historien i Tre Kärlekar kretsar kring en bondgård med tillhörande skog, mark och en storslagen fors – och den stora frågan lyder: vem av de tre barnen ska ta över gården när tjurige pappa Egon Nilsson inte längre orkar. Till historien hör också att staten vill bygga kraftverk vid forsen, men pappa Egon motsätter sig den idén kraftigt, till bybornas stora förtret.

Tre egensinniga barn

Den äldste sonen, Orvar, verkar mest ha läshuvud och politiska framgångar men tyvärr lite tummen mitt i handen. Den andra sonen, Gösta, vill bli pilot och verkar inte alls intresserad av att ta över gården. Dottern Britta däremot verkar både lämplig och villig att ta över gården, men eftersom hon är kvinna är det ingen som direkt ser det som någon verklig möjlighet. Dessutom har Britta en oäkting, alltså ett barn fött utanför äktenskapet, som hon ensam försörjer på gården. Men Britta är en redig kvinna och saker och ting utvecklar sig för henne i positiv riktning på flera olika sätt i pjäsen.

Kvinnorollerna

Även om pjäsen utspelar sig på en tid då mannen definitivt sågs som överhuvud i huset, så är kvinnorna i pjäsen kraftfulla och frigjorda. Dottern Britta, den unga och vackra Lilian, och mor Ester Nilsson är bara tre exempel på egensinniga och alla på sitt sätt starka kvinnokaraktärer som vi möter i pjäsen.
Mor Ester, hon reder sig själv och har tålamod med sin tjurige make, Britta är både handlingskraftig och frispråkig men alltjämt lojal, och Lilian… ja, i henne ryms det både himlastormande lycka, barnslig lekfullhet, men också sorg och mörker i djupet av hjärtat.
Just Lilians många sidor är något som behandlas snyggt i pjäsen. Man låter oss ana allt som finns där under ytan, men ytterst lite sägs i de talade replikerna vilket ger publiken en möjlighet att själva tolka karaktärens alla humörsvängningar och minspel.

Starkt skådespelargarde

Lilian spelas av Alexandra Mangs, som gör henne så sårbar men samtidigt så stark och fylld av liv, att man lätt engagerar sig och identifierar sig med rollkaraktären. Också Pia Simons, som spelar Britta Nilsson (dottern i huset), gör en mångbottnad och fin rolltolkning.
För att inte tala om mor Ester, spelad av Anci Holm, som är så moderlig, så handlingskraftig, så snäll och så med fötterna på jorden, att man inte kan annat än att tycka om henne. Och kanske önska att hon kom förbi ibland, när man själv har det lite motigt, med en kopp kaffe, några goda råd, och en varm kram.

På tal om kvinnokaraktärerna i pjäsen så måste också Fru Hedman, Lilians mormor, få ett omnämnande. Halvdöv och barsk är hon, eminent spelad av Kaija Grannas.

Utöver detta ser vi flera bybor, bröllopsgäster, herremän med papper från stan, lantarbetare, och en alltigenom stark ensemble, som skapar den stämning och helhet som bidrar till att pjäsens värld känns riktig och helgjuten.

Det finns alltså gott om fina karaktärer i Tre Kärlekar, bland annat huvudpersonerna Gösta Nilsson och Egon Nilsson.
Sonen Gösta spelas av Roland Engström som sin vana trogen levererar en stark karaktär med glimten i ögat, och pappa Egon, spelad av Ulf Johansson, är alldeles fantastisk! Han är så förbaskat tjurig och tjockskallig att publiken vrider sig av skratt, men vi får också se en principfast fadersfigur som vill det bästa för gården och sin familj.

Ingen människa är en ö

Tre Kärlekar är en ganska individbetonad pjäs, men alla karaktärer står ändå i relation till varandra på olika sätt, som det ju oftast är här i livet. Som till exempel kärleksrelationen mellan Gösta och Lilian – som är så komplicerad, men också kärleksfull.
För inga relationer är ju helt okomplicerade, men det är fint att se hur de olika generationerna tacklar de hinder som livet tenderar placera ut längs vägen ibland. Och det är för övrigt ett av pjäsens stora teman, generationsskillnader och generationsskiftet då gården ska gå i arv.

Ta ut svängarna

Pjäsen är dock, trots de starka karaktärerna, lite onödigt jämn ibland. Man kunde kanske ha tagit ut svängarna lite mera, gjort topparna lite högre och dalarna lite djupare, eller åtminstone ta fasta på stunderna lite mera när de uppstår – för båda finns där hela tiden.

Tillsammans genom livet vi gå

För mig handlar pjäsen mest om hur vi människor lever och växer tillsammans. Våra misstag och våra framgångar, och modet att våga släppa taget ibland och lita på någon annan medmänniska. Och som bakgrund till detta står Kimo Bruks kvarn med tillhörande skog och vatten som en magisk kuliss som speglar pjäsens känslor och liv. Man får en känsla av att här kommer ännu generation efter generation, och rumpa efter rumpa, att nöta på vridläktarens träbänkar.

Tänkt du ta över eller?

Vem som till slut tar över, eller inte tar över, släktgården – det får man se om man besöker Oravais Teater och föreställningen Tre Kärlekar, som spelas i sommar till och med söndag 2.8.2015, samtliga föreställningar kl. 19.00, på Kimo Bruk i Oravais.

Mer info på hemsidan www.oravaisteater.fi

Pjäsen är ca 3 timmar lång inklusive paus, och som bonus vill jag nämna att det gör inget ifall man glömt kaffepengarna till pausen, för i biljettpriset (som dock ska betalas kontant på plats) ingår kaffe & bulla. Eller som man skulle säga på Oravais-dialekt:

”så itt nain bööver harmas tå sidan ifall man ha glöömd ti ta ut kaffipängan”

Hör recensionen i sin helhet i Radiohuset, radio Vega, på Yle Arenan.