Loserförfattarfabriken i Sibbo

Det första författaren Stefan Hammarén visar för mig när jag kommer in på hans gård i Spjutsund är en rutten rönn som hotar falla på vägbanan. Den skall vi fälla. Hur bra är du att hantera en motorsåg?

Så bra en storstadspojke från Tyskland kan vara, svarade jag. Hur är det med dig? Så där, säger han, men jag har blödarsjukan, så jag får inte.

Då var det bara att bita i det sura äpplet och sätta i gång. Skogshuggare som skulle ha sett mig skulle säkert ha gråtit. Men ner kom den stora rönnen. Och mycket brännved blev det av den.

Efter det var det dags att värma bastun för att tvätta av sig svetten. Men innan vi börja med det skall jag ta tillfället i akt och presentera Stefan Hammarén, ordsnickaren i loserförfattarfabriken (enligt hans egna ord).

En av Svenskfinlands mest säregna genier

Jag tror inte jag ljuger när jag påstår att Stefan Hammarén är i det närmaste okänd i Svenskfinland. Fastän han har publicerat över tio romaner och lyrikböcker. Fastän han har fått fina och stora priser som i våras Längmanska kulturfondens pris med en prissumma på 9000 Euro.

Hur kommer det sig? För det första skriver han en mycket säregen stil som är svår att ta till sig. För det andra har alla hans böcker utkommit i Sverige. För det tredje är han ganska blyg.

Men han är bra. Mycket bra. Om man frågar mig. Att läsa honom är som att ge sig av in i det okända. Jag förstår att många inte vågar gå vidare efter att ha läst ett stycke av honom. Faran är överhängande att man slukas eller går förlorad i intrigerna.

Jag skall bo i gamla huset, det så kallade spökhuset. Men först blir det bastubad. Stefan är inte mycket till att ha i en bastu. Och man ser direkt att han inte badar ofta. I bastun står en cykel (som kommer att finnas där under hela badet) och i luftintaget finns ett stort getingbo.

Stefan sitter på understa laven och vill helst inte att man kastar bad. Så jag måste skicka ut honom när jag vill kasta. Men annars är det inget fel på hans sällskap. Vi sitter länge på bryggan och snackar och njuter av den fina kvällen.

När det blir mörkt går vi upp till spökhuset. Stefan använder det ibland som sin skrivarlya eller sin sommarstuga. Huset ruvar på en hemlighet. I slutet av 30-talet bragte en ung kransbinderska sin make, en trädgårdsmästare från Helsingfors, om livet just här.

Vi tar oss en kvällsbit på den underbara glasverandan och dagen till ära kommer Stefan att övernatta tillsammans med mig i huset. Jag tror inte alls på spöken så för mig skall det inte bli ett problem.

Klockan är långt över midnatt när vi går och lägga oss. Att samtala med Stefan är som att dricka ur en aldrig sinande brunn. Han är kvick, ironisk och ett levande uppslagsverk.

Innan vi kryper till sängs lovar Stefan mig att jag får titta på hans samling med gamla mekaniska skrivmaskiner nästa morgon. Och ja, förresten, jag sov hur bra som helst i spökhuset.

På morgonen hjälper jag ännu Stefan att lyfta upp en reparerad brandstege på taket. Efter en enkel frukost packar jag ihop mina pinaler och lastar allt på Vespan.

Innan jag far i väg på nya äventyr på min Tour de Svenskfinland skall jag alltså titta på hans skrivmaskiner. Och ja, vad skall man säga? Teknikens och mekanikens underverk är de alla.

Stefan sköter om dem och reparerar dem. Inte bara skrivmaskiner utan också andra mekaniska manicker. Jag tror mig förnimma dem som ett eko i hans säregna skriverier.