Skarvpopulationen stabil utanför Lovisa
Skarvfågeln har funnits utanför den östnyländska kusten i snart tjugo år. Skarvkolonierna utanför Lovisa har ändå hållits ungefär lika stora de senaste åren.
Skarven har ofta väckt mycket starka känslor, fiskarna säger att den äter upp all fisk och folk som bor granne med skarvkolonier anser att de smutsar ner skärgården. Utanför Lovisa har det funnits ett antal skarvpopulationer.
– Kolonierna har splitrats över åren. En av orsakerna är bland annat att havsörnen lärt sig fånga skarven vilket gjort dem nervösa. Nu finns det nästan 1 500 par i Lovisa, säger naturfotografen och biologen Arno Rautavaara som varit med och räknat skarvarna sedan de första gången landade utanför Östnyland.
Nya skär att häcka på
Populationen utanför Lovisa har hållits stabil de senaste åren fast fåglarna flyttar omkring. En ny koloni har exempelvis i år bosatt sig vid Stora djupberget
Första gången skarven sågs utanför Lovisa var år 1997 på Haverören i Aspskärs arkipelag, då häckade där tre par. Nuförtiden finns ingen skarv mera kvar på ören men som bäst häckade där 800 par och det var då den största skarvpopulationen i den finländska skärgården.
Nuförtiden hittas de största skarvpopulationerna utanför Björneborg där till och med 2 000 par kan häcka tillsammans. De största kolonierna utanför Lovisa har 600 par.
I Borgå finns bara några små skarvkolonier söder om Emsalö, men genast man åker österut till Pyttis så hittas fler fåglar.
Skyddar sillgrisslan
De andra fågelarterna tar ingen skada av och konkurerar inte med skarvarna säger Arno Rautavaara. Till exempel sillgrisslorna, som annars är sällsynta i Lovisa skärgård, häckar öppet bland skarvarna och får någon sorts skydd av dem.
Rautavaara har i tiotals år räknat fåglar från Aspskärs fågelstation. Han vet att åsikterna går isär gällande skarvarna.
– Kolonierna stinker och man vill inte ha dem nära sin sommarstuga. Men på de yttre skären orsakar de ingen skada. Människorna rör sig inte längre på samma sätt i skärgården utan hålls på farlederna. Lite påverkar det förstås växtligheten; träden återhämtar sig inom några generationer men det gör kanske inte den mindre växtligheten.