Kårkulla borde fokusera på vården

Clara Kronqvist-Sundström har varit med om otaliga förändringar på Kårkulla. Sedan 70-talet har arbetet och synen på vården tagit många vändningar.

Att hon har stannat kvar beror på att hon har tyckt om utmaningarna och den ständiga utvecklingen av vården. Idag - som nybliven pensionär, tycker Clara att Kårkulla igen behöver fokusera mer på själva vården. Under den senaste tiden har diskussionen mest handlat om vart Kårkulla i framtiden ska höra och vem man ska lyda under.

Clara Kronqvist-Sundström inledde sin bana på Kårkulla 1975. Då var hon socialkurator för vårdhemmet i Pargas som var stort. 220 platser fanns för personer med utvecklingsstörning från hela Svenskfinland. Redan då var utbyggnaden av den dagliga verksamheten i regionerna med så kallad "skyddad verksamhet" och boenden på gång.

Kriget kom i vägen

- Redan på 30-talet insåg man bristen på vård och undervisning av personer med utvecklingsstörning. Men så blev det krig och allt lades på is.
Ännu efter kriget, på femtiotalet, placerades personer med utvecklingsstörning antingen på mentalsjukhus eller åldringshem om en vårdplats behövdes.

- Många hölls i skymundan för att man upplevde att det var en skam, säger Clara.

Samkommunen Kårkulla bildades 1956 och 1960 inleddes verksamheten i Pargas.

Från 400 till långt över 2000

När Clara började sin långa bana på Kårkulla fanns det sammanlagt 400-500 platser. Idag är platserna långt över 2000. Personalstyrkan har ökat i ungefär samma utsträckning. Utöver Kårkullas verksamhet finns också kommunernas egen verksamhet för utvecklingsstörda.

Normalisering blev inkludering

Skillnaden mellan 70-talet och idag är inte så hemskt stor, enligt Clara Kronqvist-Sundström. Ideologin var långt den samma som idag. Den har utvecklats och kallas någonting annat. Då talade man om "normalisering" som hade lanserats i mitten av 60-talet av Bengt Nirje. Det spred sig till alla handikappkretsar och var enligt Clara en väldigt bra grund att utgå från. Hon uppfattar det som att det inte fanns några gränser för hur långt det kunde växa. Man kunde bli så "normal" som alla andra, det var idealet då.

Efter det började man tala om "inkludering", "självbestämmande" och "delaktighet". De här begreppen har sedan utvecklats, förfinats och preciserats, säger Clara.

Samhället graderade sina medborgare

Men ännu på 70-talet graderades de utvecklingsstörda. För gravt handikappade ordnades inte så mycket skola eller dagverksamhet. I dåtida facklitteratur talade man om "bildbara" och "obildbara".

- Under ytan fanns den indelningen i samhället. Satsningen var på de lindrigt utvecklingsstörda.

De många barnen gjorde bemötandet mer omhändertagande

Bemötandet av klienterna har förändrats. Det var mer "mammigt" under 70-talet, säger Clara. Nu är det mer normaliserat. Clara tror att det har att göra med att så många barn kom in till vården under 60-talet. Den omhändertagande attityden levde kvar under senare tider. Idag bor ju barn med utvecklingsstörning hemma och kommer inte längre in i Kårkullas verksamhet, bara för korttidsvård.

Samhället Kårkulla

Ännu på 70-talet var Kårkulla ett särskilt litet eget samhälle med egen skola, butik, apotek, laboratorium, röntgen, obduktionssal, tandläkare och med en personal som mestadels bodde på området. Det var naturligt, enligt Clara, eftersom många av klienterna var barn som behövde vuxna omkring sig. I planerna då ingick att utveckla boendet från 220 platser till över 400. Men man ändrade sig och byggde aldrig de platserna. I stället satsade man på den öppna vården och öppnade så kallade skyddade verkstäder och boenden.

I Sverige och Danmark fanns under den här tiden enorma institutioner med 600-900 klienter och Rinnehemmet i Finland hade 600 boende.

Avvecklingen av vårdhemmet

Redan i början av 80-talet minskades platserna på Kårkullas vårdhem för att förbättra situtationen på området med mera personal per klient. Den medvetna avvecklingen inleddes i slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Den ständiga utvecklingen och de personliga utmaningarna

Clara stannade kvar på Kårkulla i alla år för att hon tyckte att det var så intressant och utmanande. Det hände alltid saker.

- Man hann knappt vänja sig vid en sak förrän man skulle tänka på ett annat sätt. Det har utvecklats enormt hela tiden!

Förutom de ständiga utmaningarna har Clara också uppskattat friheten att också satsa på det man själv har varit intresserad av.
Hon har tyckt att allt hon har fått jobba med har varit jätteintressant.

Regionchefsskapet var drömjobbet

Efter socialkuratorskapet blev hon biträdande vårdchef, sedan ledande kurator och slutligen regionchef. Regionchefsskapet som hon skötte i 12 år var drömjobbet; här fick hon ha hand om verksamheten i hela regionen. Under sina sista år på Kårkulla jobbade Clara Kronqvist-Sundström för att Kårkulla i Åboland skulle få bättre fysiska omständigheter. Hon upplevde att Åboland hade levt litet i skuggan av att det har funnits så mycket utmaningar i Nyland (speciellt i huvudstadsregionen) och i Österbotten. Därför är hon glad över att kunna konstatera att resultatet blev mycket nytt boende i Åbo, Pargas och Kimito. Också utrymmena för dagligverksamheten är förnyade. Därför känns det speciellt bra att gå i pension.

Barndomsvännen med vattenhuvud

Något som tidigt satte spår i Clara var att hennes lekkamrat i barndomen hade vattenhuvud. Hon var handikappad med försvagade ben och stort huvud. Clara var medveten om väninnans begränsningar men det spelade ingen roll i vänskapen. Clara var mycket förvånad då hennes kompis inte började skolan samtidigt som hon själv. Hon minns ännu tydligt hur hon stod i köksdörren hos vännen när familjen meddelade att hon inte ska börja i skolan. Efter det tappade Clara kontakten till sin vän.

Idag opereras nyfödda med vattenhuvud och handikappet blir nästintill omärkligt.

Utvecklingsstörda "befriades" från undervisning men ibland gjordes undantag

I den folkskola Clara gick i gick också en flicka med Downs syndrom. Lärarinnan hade undervisat henne redan innan hon började och det hängde på hennes goda vilja att flickan fick gå i första och andra klass. Oftast blev de här barnen "befriade" från undervisning. Den här flickan fortsatte sedan till Barnens By som fanns innan Kårkulla.

Vårdarna blev föräldrar

På 60-70-talen blev vårdarna ett slags ställföreträdande föräldrar för klienterna på Kårkulla. De biologiska föräldrarna uppmuntrades att lämna bort sina barn och skaffa nya, berättar Clara.

Det ordnades visserligen hemresor för de klienter som kunde åka hem två gånger per år med buss till Nyland och Österbotten. Vårdarna åkte med och tog hand om klienterna. Två gånger per år ordnades också så kallade föräldradagar på Kårkulla. Föräldrarna kunde naturligtvis också besöka sina barn under andra tider. Men förbindelserna från hemkommunerna var ofta dåliga och alla föräldrar hade inte bil.

Cheferna har inte stört

De högsta cheferna på Kårkulla har kommit och gått under de senaste åren. Men det har inte påverkat Claras jobb nämnvärt:

- De har inte stört min verksamhet i nån högre grad, säger hon småskrattande.

- Kanske man blir lite för självständig? funderar hon.

Men nu tycker Clara att det är dags för Kårkulla att igen diskutera själva vården. Alltför mycket tid och kraft har gått till att diskutera vart Kårkulla ska höra och ekonomin.

- Innehållet i arbetet har blivit lidande. Det fordrar sina egna "mässor", diskussioner och utbildning.

Hon tycker också att för mycket makt har samlats på för få, inom Kårkulla.