Armén beslagtog deras ö

Brotten mot mänskliga rättigheter i Egypten förvärras, rapporterar Human Rights Watch. Det här har invånarna på den lilla ön Qorsaya i Nilen märkt av och lever under ständiga hot och trakasserier från armén som vill komma åt marken för affärsprojekt.

Rättsväsendet i Egypten uppvisar allvarliga brister och många rättegångar sker i strid mot såväl egyptisk lag som internationell standard. Det är något som öborna på den lilla ön Qorsaya, nästan mitt i Kairos centrum, ständigt lever med.

Fiskarna sprattlar när de halas upp i sumpen och med snabba grepp slängs de nästan halvdöda fiskarna ner i en plastpåse. Fiskaren får lite pengar av en yngre kvinna i svart dräkt med huckle. Här vid stranden av Nilen, några kilometer uppströms från Kairos centrum, pågår livet som det gjorde för hundratals år sedan.

Färjan över till ön Qorsaya ett femtiotal meter bort, dras med hand av en ung kille, kättingen rasslar i rullarna. Vattnet i Nilen är klart men det är högre än vanligt och vi går på utlagda plankor och jordsäckar för att komma iland. Vi går på en stig längs stranden, ovanför vassen reser sig husen i Kairo.

Men sedan mer än femton år har det gjorts försök från ministerier och affärsmän att få bort öborna. Qorsayas läge är attraktivt för investerare och öborna har fört en lång rättslig kamp för att få bo kvar. De som vill åt marken hävdar att öborna inte har bott här tillräckligt länge.

– De ljuger, jag och min far och hans far har bott här i mer än 90 år, säger Mahmoud Abdul Moati, en man i snart 60-årsåldern. Han sitter på en matta, i skydd av solen utbredd under ett träd. En bit bort brinner en liten eld med en tekanna. Runt omkring breder odlingar ut sig. Jag och min tolk slår oss ned. Mahmoud pekar ut över fälten.

– Vi har kor, vi får mjölk, vi fångar fisk och odlar meloner, tomater, majs, det är så här vi lever, berättar han.

Fast det som var försök att, med domstolar som hjälp, få bort öborna, tog en mer allvarlig vändning 2007 när helt plötsligt armén kom ut till ön, körde bort några öbor och beslagtog deras mark. En rad med trakasserier och hot följde. De rättsliga processerna som öborna inledde gav dem rätt och deras mark skulle återlämnas, men inget hände. I november 2013 gick armén till attack igen.

– Klockan fem på morgonen kom militär, 300 soldater och bröt sig in i våra hus. Vi fick händerna bakbundna, de gav oss elchocker och slog oss. Några hann iväg, men jag hade precis genomgått en njuroperation och kunde inte springa, berättar Mahmoud och drar upp skjortan och visar ärret.

– De tog oss iland och tvingade upp oss i lastbilar och till fängelset. Det var ett civilt fängelse men vi sattes i den militära avdelningen. Var femtonde dag blev vi omhäktade. De påstod att vi hade varit beväpnade och gjort motstånd men jag hade inte ens en kniv i huset, de bara tog oss när vi sov, säger Mahmoud och fortsätter:

– Jag hade smärtor, jag grät och behövde gå till doktorn för mina njurproblem men fick inte. Efter 100 dagar utan att ha visat några bevis, släpptes vi men vår mark tog de.

Mahmoud sträcker sig fram och häller upp sött te. Armén hade några år tidigare beslagtagit ungefär en hektar mark av varje öbofamilj, mark som armén sedan själva odlade på.

– I fängelset sa de att om vi skrev på papper att vi inte bodde här och hade något anspråk på vår mark, så skulle de släppa oss, men jag vägrade. Jag har inget annat att göra än att bruka jorden. Jag kan dö, men jag skriver aldrig på, säger Mahmoud.

Gässen kacklar och på gårdsplanen slamrar Doaa med kastrullerna vid det primitiva köket ute. En flicka håller en ettåring i famnen i dörröppningen och på en vit plaststol sitter Mohammad Fattah. Bredvid honom står hans mamma.

– Det här har hållt på länge, varenda regering som kommer till makten försöker ta marken från oss, säger han.

– Min man och brorson var bland de 25 som arresterades, säger Mohammeds mamma.

– Min man fick också land beslagtaget och en sköt de ihjäl, en oskyldig fiskare som hade kommit hit, säger hon.

Öborna har fått hjälp av en advokat på en människorättsorganisation för att kunna driva processerna.

– Vi vann i administrationsdomstolen eftersom öborna brukar jorden här och ön dessutom är naturskyddad och inte får exploateras, säger Mohammad Adel, advokaten.
– Men sen blev vi förvånade när armén förra året helt plötsligt sade att de måste ha ön för att den är militärt viktig ur nationell säkerhetssynpunkt. Så vi gick till rätten igen men förlorade. Domstolen menade att ön hette Gzirditta, inte Qorsaya som vi hade i våra dokument, och då kunde förstås ingen bo på Qorsaya.

I oktober förra året kom ett dekret från nuvarande presidenten, förre arméchefen alSisi, att alla tvistemål om land av vitalt intresse, ska handläggas av militärdomstolarna. Avokat Adel har sina tvivel på hur egyptiska rättstaten fungerar.

– Inte bra, jag saknar ord för att beskriva hur illa det är, säger han.

Men att kritisera domstolarna har gjort att tusentals i Egypten fängslats. Till detta kommer, enligt människorättsorganisationer, ett ökat förtryck, tortyr och misshandel till döds i fängelserna, allt för att få de som tycker annorlunda än militärregimen att vara tysta. När jag ska ta en bild på honom för publicering på radions webbsida avböjer advokat Adel.

– Det är inte så mycket myndigheterna jag är rädd för, säger han.
– Det är de som övervakar mig, de som är för regimen, samarbetar med dem och misshandlar oss. De har våra telefonnummer, de vet att du är här och vad vi pratar om, det är dem jag är rädd för, de som kallas "ärbara samhällsmedborgare", säger advokat Mohammad Adel ironiskt.

Mahmoud Abdul visar oss sina odlingar och plockar upp några rejäla nätmeloner. Efter att hans familj fick en hektar beslagtagen har han blivit tvungen att arrendera mark.

- Affärsmän vill ha marken för att bygga lyxhus och turistprojekt och det är de som har skickat militären på oss, säger han.
- De bryr sig inte om oss eller vart vi tar vägen. Vi nöjer oss med det vi har här. Vi vill inte bo någon annanstans men de tycker att vi är värdelösa och bara kan köras bort, menar Mahmoud Abdul, bonde på den lilla ön Qorsaya mitt i Nilen.

Lennart Berggren, Kairo