Det som kunde ha blivit så bra - nya True Detective övertygar inte

Det finns en möjlighet att säsong två av True detective kommer att ha ett bra slut. Men resan dit var så rörig att det kanske inte var värt det. Elin Willows har sett andra säsongen av HBO:s serie.

Kommer ni ihåg i början av förra året, då fanns det framför allt en tv-serie som det pratades mycket och gott om - HBO:s nya storsatsning, True detective.

Här spelade Woody Harrelson och Matthew McConaughey en omaka polisduo som utredde ett obehagligt mord, samtidigt som de 17 år senare själva blev förhörda. Det var en nyskapande serie rent berättarmässigt, men jag var besviken på att ännu en storsatsning saknade ledande kvinnoroller. Och så var jag besviken på sista avsnittet som inte alls levde upp till seriens höga standard.

När serien var slut och jag kunde summera så såg jag framför allt fram emot säsong två. Det hade tidigt annonserats om att det skulle bli en sådan, och att den skulle ha ett helt annat upplägg än säsong ett. Och andra huvudpersoner, vilket förstås väckte hoppet om att en tjej kunde få en huvudroll.

Många frågor

Nu har sex av andra säsongens åtta avsnitt visats och nu kan jag också kanske säga något om den. Eller så här, jag önskar att jag hade mer att säga om den andra säsongen av True detective. I stället har jag mest frågor.

Om jag i första säsongen väntar på sista avsnittet för att få veta hur det skulle gå så väntar jag nu på sista avsnittet för att få veta vad som har hänt. Jag vet inte när jag skulle ha sett en så här rörig tv-serie senast, men jag har fortfarande hopp om att serien ska knytas ihop på slutet, att bitarna ska falla på plats och att jag ska tycka att det var bra.

I nya säsongen följer vi tre poliser, Paul Woodrough (Taylor Kitsch), Ray Velcoro (Colin Farrell) och Ani Bezzerides (Rachel McAdams) som visar sig vara tre av universums trasigaste själar. Tre personer som på olika sätt straffar sig själva. Och löser brott förstås, eller försöker att göra det. De tre poliserna har inte jobbat med varandra tidigare, men får göra det i en ny utredning, en väldigt spretig utredning.

Det är mörkt, kusligt, korrumperat och mystiskt. Och det finns många blinkningar till Twin peaks. Men det gör bara det mesta ännu mer rörigt.

True detective säsong två är verkligen ingen ny Twin peaks. Men samtidigt är det ingen ny True detective, om man utgår från den första säsongen. Visst, det handlar om poliser som löser ett fall, men det är inget unikt. Ingenting från säsong ett finns här. Allra minst ett nytt, fräscht berättargrepp.

Så hittills är andra säsongen bara en ny polisserie, fast skitigare och rörigare. Och även om man skulle lyckas med att knyta ihop det hela på ett snyggt sätt har ju inte vägen dit varit behaglig.

För att en serie ska vara bra så måste den vara bra. Rakt igenom.

Varför heter serien True detective?

Min största fråga just nu, efter vad den här serien vill, är varför man prompt skulle kalla den True detective. Var det för att alla som gillat säsong ett per automatik skulle fortsätta med tvåan? Mest troligt ja. Och så lurades också jag in i fällan.

Och så var det det där med kvinnorepresentationen. Nu finns det ju en tjej i huvudrollen, och jag tror faktiskt att serien just så pass klarar Bechdel-testet. Men så mycket mer än så blir det inte. Kvinnorna är fortfarande primärt i bakgrunden, och primärt med i sexuella sammanhang.

Det smartaste HBO kunde göra nu skulle vara att göra True detective säsong tre. Jo, faktiskt. Och göra en polisserie som är mer än en polisserie och som är medryckande som säsong ett med sitt unika berättargrepp i två parallella tider, en serie som tvärtemot säsong ett inte faller på målsnöret och som gärna får bli ännu mer progressiva (eller kanske verklighetsförankrade är rätt ord) i sin kvinnorepresentation. Då lovar jag att på grund av namnet, som ännu inte är helt nedsvärtat, fortsätta se på True detective.