Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

En bokslukares bekännelser och boktips

Från 2015
Uppdaterad 03.08.2015 16:03.
Bild på Alexandra Häggman
Bildtext Alexandra Häggman - En bokslukares bekännelser och boktips
Bild: Markus Åström

Jag heter Alexandra Häggman och ord och berättelser är bland det bästa jag vet. Mitt boktips har sin begynnelse ganska många år tillbaka i tiden, närmare bestämt till tidigt tvåtusental, och min högstadietid.

Men innan jag går in på själva boken så måste jag börja från början. Ända sedan jag lärde mig läsa så har jag varit en så kallad läslus. En bokmal. En bokslukare. En boknörd. Kärt barn har många namn.

Jag minns hur jag i lågstadiet ibland kunde bjuda hem någon kompis efter skolan för att leka, men sen låg jag bara på sängen med näsan i en bok eller i en serietidning, medan min inbjudna kompis satt ensam på golvet och antagligen undrade varför hon var där.

Alltså missförstå mig inte, jag älskade (och älskar) att leka – både inomhus och utomhus, med en vän eller med flera, men jag hade, och har, en tendens att bli så totalt uppslukad av böcker att jag helt enkelt tappar verklighetsuppfattningen litegrann.

Jag såg liksom inte problemet med att min kompis satt uttråkad på mattan i mitt sovrum, för jag var redan inne i bokens värld. Jag levde redan huvudkaraktärens liv, reste genom tid och rum, var tyngdlös, magisk, oövervinnelig, äventyrslysten, modig, kär, förtvivlad… ja allt som bara ryms i böckernas och fantasins värld.

Det var som om livet blev så mycket större när jag läste, som om helt nya dimensioner öppnade sig - och så är det fortfarande.

Läsbeteende

Nu, i någon form av vuxen ålder, så har jag upptäckt ett nytt slags läsbeteende hos mig själv. Medan jag som barn läste i princip allt jag kom över så kan jag nu börja på en bok, bara för att stunden senare överge den och börja intressera mig för något annat. Jag har lite olika teorier om detta:

1. Antingen råkade alla böcker jag kom över som barn och ungdom helt enkelt vara så sjukt bra och passande för mig att jag inte kunde förmå mig sluta läsa
2. eller så har jag utvecklat en preferens när det gäller litteratur, jag gillar helt enkelt inte allt. Och ifall en bok inte fångar mig från de första sidorna eller kapitlen så löper den tyvärr stor risk att hamna i högen ”böcker-jag-börjat-läsa-men-aldrig-läst-till-slut”.

Läs vad du vill

Jag vill ändå poängtera, för det här är viktigt för mig, att det inte finns något fel sätt att läsa. Alla ska och får läsa precis det dom själva vill, och man ska inte döma andras läsbeteenden, huvudsaken att folk läser ju. Och för mig är läsande heligt, en tillflyktsort, godis för min fantasi, krut för min kreativitet, dimensioner till mitt liv – så för mig är det viktigt att läsandet är lustfyllt, och inte laddat med krav eller måsten.

Sen tror jag ju nog att det med största sannolikhet är alternativ två som gäller. Alltså att jag helt enkelt vuxit in i en viss smak och stil när det gäller litteratur, så jag får helt enkelt gräva lite noggrannare för att hitta de där guldkornen som slukar mig totalt.

Och ja, jag vet att man inte ska bjuda hem kompisar och sedan lämna dem vind för våg på golvet, men man ska låta sig uppslukas av böcker – om man bara kan. För mig är det en gåva, en rikedom, som jag önskar ha hela livet.

Vem skriver kärlekens lagar?

Så till boktipset då. Det var supersvårt att välja, eftersom det finns så oändligt mycket att välja på, också fast jag bara tänker på sådana böcker som påverkat mig. Men valet föll ändå på Flickornas handbok i jakt och fiske av Melissa Bank.

Boken kom ut på svenska på Bonniers förlag år 2000, och fann sin väg till mina läshungriga händer något år senare.

Så här beskrivs boken via en bokförsäljningstjänst på nätet:

”Vem skriver kärlekens lagar? Jane Rosenal är fjorton då hon börjar förstå hur spelet mellan kvinnor och män fungerar eller inte fungerar. I sju episoder följer Flickornas handbok i jakt och fiske henne genom några mer eller mindre misslyckade förhållanden; själviska män, fega män, äldre och yngre män. Vid dryga trettio letar hon fortfarande. Men så småningom lär hon sig både att gillra fällorna, jaga, agna och få napp.”

Att bli ett med en bok

För mig just då, som tonåring någonstans i gränslandet mellan flicka och kvinna, så var den här boken lite som en guide i kärlek och relationer. Även om jag ibland rynkade skeptiskt på näsan, så var det spännande att följa Janes resa genom olika förhållanden och skeden i livet. Och jag minns att jag som tonåring tyckte att hon till slut blev så vuxen, medan det intressanta är att jag nu idag inte riktigt kan relatera till boken på samma sätt längre. Det är som om jag växt ifrån boken, även om den behandlar Janes resa ända upp i trettioårsåldern, vilket jag nästan är nu.

Kanske har det att göra med att jag identifierade mig så stark redan för över 15 år sedan att jag nu känner något slags distans – jag är ju en väldigt annorlunda individ nu är jag var då (med en massa likheter också förstås men nu ska vi inte snöa in oss på personlighetspsykologi alltför mycket).

Men jag tror att böcker som betydde mycket för en som yngre var meningen att göra det just då, och sedan senare i livet kan man läsa dem igen med ett slags vemod kanske, en varm minneskänsla av hur det kändes då, men inte längre känns. För man har vuxit, förändrats, hittat nya historier och litterära relationer.

Växtvärk

Jag skulle gärna lägga Flickornas handbok i jakt och fiske i händerna på en ung tonårstjej, och rekommenderar denna bok till alla som växer upp, eller som kanske vill minnas hur det var att växa upp. Och hur knepigt, men också hur underbart, det kan vara med kärleken ibland.

Flickornas handbok i jakt och fiske har några starka kapitel som utspelar sig på en sommarstuga, och det är också dessa som lever starkast kvar i mitt minne, speciellt nu då sommarens dofter kittlar en i näsan, och man kan sitta med tårna vid vattenbrynet och fundera på livet.

Favoritläseplats

Men det är ändå nästan så, att det är när regnmolnen hänger som tyngst ovanför mitt huvud som böckernas magiska värld lockar mig allra mest. Då vill jag dra på mig mjukisbyxorna, krypa ner under täcket, och försiktigt peta upp kanten på en Marabou-choklad eller en Fazers blå. En lyx som jag visserligen ägnade mig åt avsevärt oftare i tonåren, då gravitationen ännu inte fattat att man kunde växa också på bredden. Men sängen, den kvarstår definitivt som en av mina favoritläseplatser.

Om inte säng finns att tillgå så tjänar fåtölj, oversized kudde, hängmatta eller solstol lika bra i detta syfte. Så om du har tillgång till något av detta så grabba tag i en bok, slå dig ner en stund, och låt dig förföras av böckernas oändliga världar.

Mycket läsnöje önskar jag er alla - vad ni än läser!