Skönhet och förstörelse

En misslyckad revolution. Ett uppmärksammat självmord. Och ett författarskap där stora känslor fritt får utlopp.

Den japanske författaren Yukio Mishima jagar skönheten i sina böcker, skriver författaren och kritikern Mathias Rosenlund.

Huvudpersonen i Yukio Mishimas roman Den gyllene paviljongens tempel (1956) är en ung prästlärling, Mizoguchi. I början av boken blir han sänd till ett buddistiskt tempel utanför Kyoto, det tempel som allmänt betraktas som det vackraste i hela Japan. Romanens tempel finns på riktigt, och romanens händelser baserar sig delvis på verkliga händelser. Berättelsen om templet är de facto så känd i Japan, att de allra flesta känner till hur boken slutar.

Den svekfulla skönheten

Under hela sin barndom har unga Mizoguchi hört sin far prisa templets skönhet, dess arkitektur och trädgårdar. När pojken väl anländer till templet väntar han sig därför att bli omtumlad vid blotta åsynen av templet. Det blir han ändå inte. Tvärtom framstår templet som mycket vardagligt: dess skönhet öppnar sig inte för Mizoguchi, och så småningom kommer han att känna sig alltmer bitter och besviken över det som han uppfattar som ett skönhetens svek mot honom.

Den gyllene paviljongens tempel är en filosofisk roman vars tematiska stoff i mångt och mycket handlar om skönhetens väsen. Vad är skönhet? Hur ska en förhålla sig till den? Och framför allt: finns det något i skönheten inneboende, som tvingar människor att förstöra det som är vackert?

En lust att förstöra

Mizoguchi är övertygad om att en förstörelse av det vackra är det enda sättet att förlika sig med det. Han plågas av det som är vackert – något som bokens författare, lite för enkelt för att vara riktigt trovärdigt, försöker förankra psykologiskt genom att beskriva Mizoguchi som vanskligt ful.

Mizoguchis komplexa förhållande till det som är vackert kommer sedan i slutet av berättelsen att leda till en handling av våld och förstörelse.

Efterkrigstida Japan

Yukio Mishima (1925-1970) är känd för sitt konservativa vurmande för japansk nationalism och sin religiösa stränghet. Medan Mishima levde samlade han en regelrätt kult av likasinnade runt sin person (en del av kultmedlemmarna blev till slut vittnen till Mishimas självmord genom det rituella seppuku).

Mishima var rasande över Japans nederlag i Andra världskriget. Han kunde inte acceptera att det forna Japans ära och storhet gått förlorade i en samtid som alltmer bejakade influenser från Västvärlden. Den gyllene paviljongens tempel kan följdriktigt läsas som en allegori över en kultur som håller på att gå förlorad.

Även i andra böcker behandlar Mishima liknande teman, till exempel i den korta och suggestiva romanen Sjömannen som föll i onåd hos havet, där huvudpersonen blir anklagad av ett gäng ungdomar för att ha svikit sina ärofulla ideal. Även den berättelsen slutar med ett våldsdåd.