Högerpopulisterna har förändrat den traditionella partikartan
Högerpopulistiska partier är på frammarsch i, i stort sett, hela Europa. Ann-Cathrine Jungar, som forskar i högerpopulistiska partier vid Södertörns högskola i Sverige, kom till Radiohuset för att svara på lyssnars frågor om högerpopulism.
Vad är högerpopulism?
Det är framförallt populismbegreppet som är det svåra. Populism används ofta på väldigt negativt sätt: man är populist om man lovar för mycket, om man håller på med publikfrieri.
När man forskar om populism måste man vara mycket mer precis. Med populism tänker man på en politik som bygger på en motsättningsfull relation till de etablerade politikerna och de etablerade politiska partierna. Man brukar säga att det är en antietablissemangsposition där den grundläggande konflikten i samhället går mellan folket, som på något sätt blivit svikna av de politiska partierna. Partierna representerar inte dem, ibland så anklagas partierna för att vara korrumperade.
Populismen är en tanke som handlar om en motsättning.
Populismen är alltså en tanke som handlar om en motsättning. Och samtidigt har man en idé om ett folk, ett homogent folk. Homogent som en demokratisk enhet, men det kan också vara homogent som i nationalismen, man pratar samma språk, man har samma kultur och samma etnicitet. Och så har man en idé om demokrati, att det är folket som ska ha makten.
Högerpopulismens kärna är att det är något som är fel i samhället, att medborgarna har blivit berövade sin makt, och politikerna är inte tillräckligt lyhörda.
De högerpopulistiska partierna gillar inte den marknadsliberala högern, ändå kallas de höger själva, hur går det här ihop?
Därför att höger betyder olika saker, när man pratar om marknadsliberala partier, en del också konservativa, är de höger när det gäller den socioekonomiska politiken. De vill att statens inblandning i marknaden ska vara så liten som möjligt, man vill ha låga skatter, man vill ha en minimal välfärdsstat, det privata ska dominera.
Höger för de högerpopulistiska partierna handlar om en annan politisk konfliktdimension som man kan kalla värdepolitisk. På den dimensionen finns frågor som handlar om invandring, det vill säga man är kritisk till invandring och multikulturalism. Man är positiv till det starkt och oftast nationellt försvar.
De högerpopulistiska partierna värdesätter traditionella familjebildningar, det vill säga kärnfamiljen. Man är också positiv till traditionella familjeroller och därmed också kritisk till jämställdhet och till exempel kvotering. De är alltså höger på en annan politisk dimension.
Är de högerpopulistiska partierna de nya arbetarpartierna?
De politiska partierna har inte längre lika många medlemmar. Det är inte lika många som identifierar sig med något parti, tidigare var det så att var man arbetare var det Socialdemokraterna eller Vänstern, eller tidigare kommunisterna som man sympatiserade med. Nu är det inte så längre, väljare kan byta parti, vissa går inte och röstar alls.
...det är många, framför allt konservativa arbetarväljare, som inte känner igen sig i de gamla vänterpartierna.
De högerpopulistiska partier jag studerar kallas ofta de nya arbetarpartierna, och jag tror till och med att Timo Soini själv har kallat Sannfinländarna för det nya arbetarpartiet. Och det ligger någonting i det här.
Det är svårt idag att säga vem som är arbetare, vi har en helt annan social struktur än tidigare, men det är många, framför allt konservativa arbetarväljare, som inte känner igen sig i de gamla vänterpartierna. De partierna är för invandring, för jämställdhet, för ett multikulturellt samhälle. Då finns det arbetare som inte tycker att vänsterpartierna representerar dem när det gäller de politiska värdefrågorna och kanske inte heller när det gäller den ekonomiska politiken.
Många av de högerradikala partierna i Europa har fått många nya arbetarväljare, och det är ju en anledning till att de växer: Att de både kan ta väljare från höger, alltså från konservativa partier, men också från de gamla arbetarpartierna.
Hur mycket har populisterna förändrat debatten inom andra partier?
Det är ju skillnad mellan de Nordiska länderna, vilken typ av invandring man har haft. Sverige har ju haft en stor invandring, framför allt från Finland efter kriget, och på sextiotalet kom det också människor från övriga Europa. Sverige behövde de här människorna under den stora ekonomiska tillväxten, den skulle inte ens ha varit möjlig utan den här invandringen.
Med Jugoslaviens sammanbrott 1991 så förändrades invandringspolitiken. I Sverige kan man säga att invandringspolitiken har liberaliserats sedan 1990-talet. På det sättet kan man sa Sverigedemokraternas framgångar som en reaktion.
...de här partiernas framgångar sällan har något att göra med hur stor den faktiska invandringen är...
Däremot är situationen i Finland väldigt annorlunda. Här har ju många andra partier också varit invandringskritiska, och invandringen har inte heller varit speciellt stor här. Man kan säga att det här finska fallet visar att de här partiernas framgångar sällan har något att göra med hur stor den faktiska invandringen är, utan det handlar om hur man lyckas formulera invandringen som ett problem, som ett hot; man skapar olika syndabocksblider i stil med att ”det är deras fel”.
De här partierna pratar också ofta om att när man måste göra ekonomiska besparingar i välfärden så kostar invandringen och är ett hinder för att pensionärer ska få vård. Där handlar det då om att vi ska prioritera de egna först, och sen kan vi hjälpa andra.
Det handlar om vilka typer av verklighetsbeskrivningar man ger, och hur man beskriver problemen. Och jag tror att här har de etablerade politiska partierna en viktig roll i att utifrån sina ideologier beskriva vad det betyder att vi tar emot flera nya invånare till våra länder. Våra samhällen har ju byggt på att människor har flyttat in och flyttat ut hela tiden. Idén om att kunna stänga dörren och ha homogena samhällen, det är en ganska kort parentes i vår historia.
Lyssna på hela programmet!
' /%3E%3C/svg%3E)
