Bettina Sågbom: Road rage - raseri bakom ratten

En vitmålad cykel omgiven av brinnande ljus. Ett hundratal cyklister med böjda huvuden, som håller en tyst minut. Ett långfinger, visat i ilskorna, och en död cyklist. Hur kunde det gå så här?

Jag har varit med om det själv. På vissa ställen är det inte så lätt att köra rätt.

När jag svänger in till Roddstadions parkeringsplats ska jag korsa en cykel- och gångbana där folk joggar och cyklar åt bägge hållen. Samtidigt håller jag koll på bilarna bakom mig och framför mig, på en gata där ena filen är full av parkerade bilar.

Jag har tyckt att kusten är klar och jag har tryckt på gasen, och just då har en cyklist dykt upp från ingenstans och hött med näven och svurit. Jag har bett om ursäkt så där som man gör då man är inklämd bakom en ratt, med gester och blickar. Och jag har skämts.

Jag har varit den där cyklisten också. Då har jag spejat efter bilar som utan förvarning kan svänga in på cykelbanan och passat upp för fotgängare som yrar ut på cykelvägen, med blicken djupt försjunken i mobiltelefonen.

Jag har blivit arg på bilister och fotgängare och jag har slagit ut med armarna som en latino, men jag har undvikit långfingret. För vulgärt.

Men aldrig har jag blivit så förbannad att jag velat skada någon fysiskt.

Mannen som, tydligen med berått mod, körde på en cyklist i Helsingfors är säkert ingen ond människa. Han kanske har en familj som han sköter om och ett husdjur som han rastar. Han kanske odlar blommor på sin balkong.

Men han var arg förra onsdagen och följderna är att en person är död och att hans eget liv aldrig mera blir som det var.

En Googlesökning ger en uppsjö av artiklar och filmsnuttar om fenomenet ilska bakom ratten - road rage. Cyklister som blir slagna på käften av män i kostym, som klivit ur sina bilar i trafikljusen. Folk som skriker och svär och sparkar på varandras fordon. Folk som drar vapen och skjuter typen de just krockat med.

De mest otroliga scener utspelar sig på våra gator och vägar, för att vi inte klarar av att samsas om en bit asfalt. Vad är det som förvandlar i grunden hyggliga människor till monster bakom ratten?

Forskare menar att själva trafiken - och i synnerhet bilkörning - är stressfyllt i sig för en enkel människohjärna. Trafik är helt enkelt farlig. Man måste klara av att fatta snabba beslut och göra många saker på en gång, samtidigt som man är helt beroende av att medtrafikanterna också gör det.

Så när någon annan beter sig på ett sätt som utsätter oss för risker - och i vårt tycke är usla chaufförer - blir vi rädda. Sedan blir vi arga och tycker att den dåliga chauffören behöver läras en läxa. En chaufför som befinner sig på tröskeln till ett road rage-utbrott tänker ungefär så här: Den där idioten måste få veta att det han gör är farligt och korkat. Han ska straffas.

Neurologen Paul MacLean, som forskat i trafikaggression, säger att ilskan vi känner bakom ratten kan härledas till det mest primitiva i vår hjärna - reptilhjärnan, den som styr över våra impulser att överleva och att fly. Så då du kokar bakom ratten, är det för att det mest primitiva i dig, din reptilhjärna, stimulerats.

I dag har polisen i Helsingfors sagt att det är ytterst sällsynt med fall av det här slaget, då någon med avsikt kör på en medtrafikant. Tack och lov för det.

Men det är desto vanligare med de där mindre explosionerna ute på stan, med svordomar och internationella handtecken. Sådana ser jag alla dagar.

Låt oss uppföra oss som folk.