Rööluuvån i ny språkdräkt

”De flesta inser nog att det effektivaste sättet att få barn att läsa knappast är att trycka ner sin egen barndom i deras halsar, ändå är det så förtvivlat svårt att låta bli. Och förlagen stryker föräldrar medhårs, de största barnboksfigurerna har jubileumsfester lika ofta som ett bortskämt dagisbarn. Nästa år lär vi fira att Pippi fyller 71 och ett halvt” skriver den svenska journalisten, förlagsredaktören och författaren Andreas Palmaer i en debattartikel i Dagens Nyheter (10.08.2015).

Andreas Palmaer vill försöka få föräldrar och andra vuxna som har möjlighet att styra valet av böcker man läser för barn och unga att lyfta den nostalgiska blicken från den egna barndomens favoritböcker och hitta nya, samtida, författarskap. Att läsa både gamla godingar och nya spännande bekantskaper.

I en krisande bokbransch är barn- och ungdomslitteraturen nämligen den enda som klarat sig hyfsat de senaste åren – både i Sverige och i Finland visar denna genre en lätt uppåtstigande kurva, medan alla andra genrer dessvärre dalar ner på minussidan.

Barnboken värt sitt pris

Pippi Långstrump, Alfons Åberg och Mumintrollen i alla ära – men dagens barnboksförfattare och barnboksfigurer kanske kunde ges lite mer utrymme såväl i printmedier och bokprogram i etermedier som i prissammanhang. Om detta skriver den danska författaren och journalisten Johanne Mygind för sin del i en artikel i danska Weekendavisen (14.08.2015), där hon, på samma sätt som Andreas Palmaer, förundrar sig över hur det kommer sig att vi vuxna tenderar att köpa/låna/läsa barnböcker vi känner till från vår egen läshistoria i stället för att erbjuda barnen samtida historier som de eventuellt kan relatera till på ett annat sätt.

Johanne Mygind påpekar att varken barn- eller ungdomsböcker kommer på fråga när man delar ut de stora danska litteraturprisen – glädjande nog uppmärksammar man denna genre såväl i Sverige som i Finland med egna Augustpris och Finlandiapris, och för några år sedan instiftade också Nordiska rådet ett eget pris för barn- och ungdomslitteraturen. Sedan kan man givetvis debattera i timmar om varför ingen barnboksförfattare någonsin tilldelats Nobelpriset i litteratur …

Grymma Grimm i ny språkdräkt

Bröderna Grimms sagor hör väl om något till stapelvaran i barnbokshyllan, och historien om Rödluvan hör till brödernas mest kända sagor – trots att denna muntliga berättelse nedtecknades för första gången av den franske författaren Charles Perrault år 1697. Bröderna Grimms version av historien publicerades år 1812 i första bandet av sagosamlingen Kinder- und Hausmärschen.

I höst är Peter Sandström aktuell med en nytolkning av berättelsen – Sandström har nämligen gett sig i kast med att berätta historien om Rödluvan på Nykarlebydialekt.

Rööluuvån – en liiti hemsken saago är också i sig ett slags översättning/tolkning av Andrei Huhtalas version av sagan på Helsingforsslang i boken Punis. (”Kuumottavas mut silti kliffas stooris treffataan Punis, tää kaikkien tsennaama snadi ja söde dooris punases skotsas. Punis-friidu dallailee semisynkäs skutsis sen gamlan ja klesan bulimutsin luo, ku vastaan tepastelee übersniikki Sussari.”)

För en som inte är född med Nyykaabidialekten i blodet är det en viss utmaning att läsa högt ur boken. Men trots att man kanske får jobba lite med att få texten att sitta naturligt i munnen är det mödan värt. Historien känns fräsch och livskraftig, uppdaterad och relevant – bra berättelser håller för ständiga nytolkningar och perspektivförskjutningar.

Inte minst bidrar Sanna Manders finurliga illustrationer till att ta sagan från medeltiden till 2010-talet: Rödluvan bär på en platspåse istället för en korg, skogen ligger i utkanten av staden, vargen är en rökande ”piin-iilak-Gråbein”, och farmor ligger i sängen och zappar mellan tv-kanalerna med en fjärrkontroll.

OBS! Glöm inte heller boken Vem är rädd för … Berättelser om vargen (2008) – där ingår Annika Sandelins version av berättelsen om Rödluvan, som handlar om en stor, ful, utsvulten och fruktansvärt ensam varg som bor i en allt mindre skog som på alla sidor kringskärs av motorvägar och gråa höghus, och en Rödluva som utan skrupler bussar vargen på sin mormor: ”Hon är mycket större än jag och hon är dessutom av bättre årgång.”

I Sandelins berättelse är jägaren en veterinär som i stället för att ta livet av vargen ordinerar denne riktig mat och luftombyte: ”vargen fick flyga i första klass till Sibirien. Där träffade han en vacker varghona som han blev mycket förtjust i. De fick fem lurviga ungar och levde lyckliga i alla sina dagar.