Poesi, vänskap och uppbrott i nya bilderböcker

De senaste åren har det utkommit en del barnböcker som riktar sig till de allra minsta ”lyssnarna” (svårt att säga läsare, eftersom de knappt kan ta till sig texten på egen hand).

I första hand har texterna skrivits av Annika Sandelin och Stella Parland, t.ex. Annika Sandelins Råttan Bettan och masken Baudelaire. Babypoesi och vilda ramsor (2013) som också var nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris, och Stella Parlands Gnatto Pakpak (2010).

I höst sällar sig modersmålsläraren Hanna Lundström till skaran med debutboken Rassel prassel puss. Poesi för nybörjare.

Det kan ju kännas ojuste att ställa Hanna Lundström i bredd med oslagbara ordekvilibrister som Annika Sandelin och Stella Parland – men Lundström står stadigt på egna ben.

Språket i Rassel prassel puss är en aning mer konventionellt lyriskt i jämförelse - men rimmen, rytmen och känslan i dikterna är klockren. Verserna verkligen lockar till högläsning och inlevelse.
Miljöerna i dikterna är hemtama och vardagliga, lätta att känna igen och relatera till: tandkräm på rymmen, en diskmaskin som skvalpar, en tvättmaskin som snurrar, en tidning som prasslar, mössöron och smultron på en skogspromenad.

Texterna ackompanjeras tätt av Maija Hurmes stämningsfulla och detaljrika illustrationer.

Som en maskros utan rötter
Som en fotboll utan fötter
Som ett nystan utan sticka
Som ett sugrör utan dricka
Som en plättsmet utan panna
Som en trädgård utan kanna
Som en simhall utan vatten
är en lekpark mitt i natten

Pojkar får också gråta

Det nystartade förlaget Marginal med säte i Vörå kommun har i sommar gett ut två bilderböcker: Hasses gröna hus med text av Ann-Helene Attianese och illustrationer av Sanna Ek samt Myran Mollys nya familj författad av Margaretha Sillander och illustrerad av Britt Koostra.

Hasses gröna hus är en berättelse om vänskap som sätts på prov när Hasse flyttar till annan ort och tvingas säga hejdå till sin bästis Bosse.

Saknaden efter kompisen är stor (”Hasse saknar sin Bosse så mycket att det värker ända ner i tårna”) och för att lindra tomhetskänslan skapar Hasse ett slags fantasirum/trygghetsrum/eget revir där kompisarna kan vara tillsammans.

Det gröna huset är ett undervattensbygge som liknar ett akvarium eller en u-båt där man kan se Uttern, Bävern, Delfinen Dante och den farliga Hajen simma runt i havet.

Fantasirummet/hemliga rummet kan också tänkas vara ett konkret krypin där kompisarna kan leka när Bosse kommer och hälsar på.

Attianese skriver inkännande om pojkars behov av att öppet visa sorg och saknad, ömhet och vänskap: när Hasse och Bosse pratar med varandra på telefon snörvlar och gråter de, när de äntligen träffas kramas de innerligt.

Sanna Eks illustrationer är grovt tillyxade med feta konturer och stora färggranna ytor, greppet medvetet ”barnsligt” där huvudena är stora, ögonen små pepparkorn och leendena breda från öra till öra – charmigt och synnerligen tilltalande.

Att våga bryta sig loss

Margaretha Sillander är barnskötare, vilket satt sin prägel på barnboken om myran Molly som är barnmorska i den myrstack som håller till i en stor gul villa ute på en ö i skärgården.

Barnmorskan Molly får bråda dagar när en alltför tidig vår med gassande sol håller på att ta livet av myrsamhället och alla myrägg som behöver en jämn och sval temperatur för att utvecklas till larver, puppor och slutligen till fullvuxna myror.

Längst inne i boet ligger den barnkammare som Molly har ansvar för – de växande larverna behöver mat, och Molly förser dem med lätt berusande mörkröd saft som hon hittar i en pöl på köksbordet.

Saften visar sig ha en märklig effekt på de larver Molly sköter om: snart kläcks tio myror som är mycket större än de andra myrorna: ”de skiftar svagt i rostrött och har inga vingar – en del har till och med hår på huvudet, någon har mustasch, en annan rött lockigt hår, eller tovigt gult hår”.

Såväl i Margaretha Sillanders text som i Britt Kootstras bildcollage ter sig Mollys myrkillar närmast som ena riktiga kiviska sju bröder – de är bångstyriga och egensinniga om än godhjärtade och hjälpsamma.

När myrstackens envåldshärskare, drottningarna Pona och Leona, inte vill veta av de tjuvaktiga myrkillarna (hungriga som de är har de plundrat drottningarnas honungsförråd …) hjälper Molly dem att fly och bosätta sig i en närliggande björk.

”Visst ser de annorlunda ut. Men det är inte hela världen. Hon ska minsann se till att hennes myror blir både älskade och omskötta” konstaterar Molly, som en dag beslutar sig för att överge sitt eget strikt hierarkiska och toppstyrda myrsamhälle och flytta in hos sina ”odågor” och ”slynglar” till myrpojkar – i hopp om att kunna leva ett annorlunda och mer äventyrsfyllt myrliv.

Kootstras illustrationer har ofta spännande, och ibland också en aning skrämmande, perspektiv – myrorna antar mänsklig gestalt med två ben och fyra armar, och antenner som får dem att se ut som rymdvarelser. Bokens läsare får också ofta se på världen genom myrornas ögon, vilket betyder att blåklockan och gräset t.ex. antar enorma proportioner.

Däremot kan Margaretha Sillanders text ställvis kännas alltför omständlig – balansen mellan viljan att vara naturvetenskapligt korrekt och strävan efter fri fantasi lämnar ett glapp som äldre barn eventuellt kan uppleva som lite märklig.