Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 1: "Han ville inte längre vara gift med mig"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 11:59.
Kvinna sitter vid köksbordet.
Bild: Marcus Rosenlund.

Textmeddelandet kom mitt på dagen, helt utan förvarning. Vi hade inte grälat, inte talat om parrelationsproblem och ännu mindre om skilsmässa.

Och där stod det på mobiltelefonsskärmen. Att han inte längre ville vara gift med mig. Min puls steg till 150, det susade i öronen och det kändes som att jag föll baklänges.

Handlöst. Utan att någon tog emot.

Jag svarade helt sakligt att det här hör till sådant som man inte skickar ett sms om, inte efter 17 år av äktenskap. Det här är sådant som man talar tillsammans om.

På kvällen tog vi en lång promenad. Jag var fortfarande saklig och kommunikativ.

Han hade inte mycket att komma med. Han kände att vårt förhållande inte längre var ett parförhållande och att vi båda förtjänade nya liv med någon annan, innan det var för sent.

På frågan om han redan hade en annan, svarade han upprepade gånger nej.

En orsak till skilsmässan var också att han ville ha en bättre relation till våra barn som han försummat på grund av sin karriär.

Han ville att barnen skulle bo vecka, vecka. På det sättet skulle jag få mer fritid än någonsin, eftersom jag skött familjeruljansen hittills rätt ensam.

På natten kom ångesten. Jag kunde inte sova. Jag bara grät tröstlöst. Jag var förtvivlad, besviken och fruktansvärt oroad för framtiden.

Följande dag talade jag med mina syskon, mina föräldrar och mina närmaste vänner. Det var omedelbart klart att jag inte behövde gå igenom det här ensam. Jag bemöttes av idel kärlek och omtanke. Jag behövde inte alls falla baklänges utan att någon tog emot mig.

Han ville att vi skulle berätta åt barnen först senare och förklara för dem att vi tillsammans hade fattat det här beslutet. Det ville inte jag. Jag ville inte ljuga.

Jag vet inte om det hade varit bättre för barnen att ljuga. Kanske. Men jag skulle ändå inte ha kunnat ljuga för våra barn.

Jag flyttade ut ur vårt gemensamma hem. Det var hans önskemål, men jag godkände det eftersom jag ville ha en ny början. Jag visste att jag aldrig mer kunde bli lycklig i det som hade varit vårt gemensamma hem.

Mitt nya hem var mindre och torftigare, men barnen upplevde det genast som det ”riktiga hemmet”.

Vi försökte med vecka, vecka de första månaderna. Ända tills sanningen kom fram.

Det fanns en ny kvinna, hade funnits redan en tid och de hade tillsammans planerat att slå ihop sina familjer i vårt gamla hem. Det visade sig att de också tillsammans hade planerat hur de skulle förskingra egendomen så att jag skulle få så lite pengar som möjligt vid avvittringen.

Det blev en utdragen juridisk kamp som han inte hade något att vinna på, eftersom lagen var på min sida.

Vi hade inte äktenskapsförord. De enda som vann var juristerna.

Huset såldes och han flyttade hem till sin flickvän och efter det var det slut med besöken hos pappa.

För att han inte helt skulle förlora kontakten till sina barn, flyttade jag ibland ut ur mitt hem, så att han skulle kunna bo hos sina barn. Men det blev ohållbart i längden.

Jag kände mig både utnyttjad och sviken. Det som känns värst är inte att han bedrog mig.

Det värsta är att han ljög och medvetet ville skada mig. Att han ville att jag skulle bli så fattig som möjligt.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan göra så mot sina barns mamma. Jag har aldrig gjort honom något ont.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan göra så mot sina barns mamma. Jag har aldrig gjort honom något ont.

Visserligen var jag inte alltid den gladaste lilla frun, eftersom jag var så utmattad och ofta arg av att vara så ensam med tre barn.

Det var jag som ensam skötte om familjelogistiken vid sidan av min egen lilla karriär, så att han kunde fokusera fullt på sin stora och välbetalda karriär.

Men det var inte värre än så.

Gnat och tjat om vardagsbekymmer. Jag skulle ha mått bättre om han hade hjälpt till mera i hemmet och han skulle ha mått bättre om jag trots min utmattning alltid skulle ha varit redo för ett härligt sexliv. Ganska typisk historia faktiskt.

Det började med att han köpte en motorcykel i hemlighet och slutade med att han skaffade sig en älskarinna.

Som han sedan blev våldsamt förälskad i.

Eftersom den här berättelsen är så typisk, kan jag inte ens vara så upprörd över den. Jag lever ju mitt uppe i en stereotypi av medelåldersmannen som lämnar fru och barn.

Och att han betedde sig så svinaktigt vad pengarna beträffar är enligt min jurist också helt typiskt beteende för män med höga inkomster. Det är så här det går till.

Det allra värsta är att se barnens besvikelse.

Hur han ständigt prioriterar sin flickvän framom sina barn.

Första sommarlovet efter skilsmässan åkte han med henne på resa och hade knappt någon kontakt med sina barn. På farsdagen meddelade han att om barnen inte godkänner att hon är med, så får de fira farsdag utan honom. Och så blev det.

Samma sak upprepades på julafton.

Jag är inte en mamma som slätar över och försöker förklara åt barnen att pappa nog menar väl. Det skulle vara att ljuga. Det skulle också vara att förringa deras känsla av besvikelse och sorg. Jag har heller aldrig tvingat dem att träffa sin pappa om de vägrar. Jag tycker att det har rätt att välja.

Vi överlever.

Och vi gör det bra.

Våra år efter skilsmässan har varit tuffa, barnen och jag har mått dåligt i tur och ordning, men som tur inte alla samtidigt. Vi har stött varandra och tröstat varandra. Vi har också skrattat mycket och vi har festat mycket. Våra nära och kära har funnits för oss hela tiden. Och det verkar som att syskonrelationerna barnen emellan har stärkts av krisen.

En del frånskilda kvinnor berättar att de inte längre blir bjudna på fest, efter att de skilt sig. För mig har det gått tvärtom. Jag blir hela tiden bjuden på fest, t.o.m. oftare än före skilsmässan.

Barnen har förlorat sin pappa, men de har mostrar, morbror, mor- och farföräldrar, familjevänner, en stor, tjock och hjärtligt samling av underbara mänskor som bara vill oss väl och som ställer upp i vått och torrt.

Och jag tror inte att pappan är förlorad för eviga tider.

Redan nu har det hänt att han kommit till insikt om fel som han gjort och till och med bett om ursäkt för dem.

Jag hoppas att han sakta men säkert kommer att bygga upp någon form av relation till sina barn. Han kommer knappast att bo med dem, men jag hoppas att han kommer underfund med ett sätt att umgås med dem regelbundet.

Själv är jag glad över att inte längre vara gift med honom, vi var för olika. Vi hade olika intressen, olika värderingar och olika politiska åsikter. Vi hade för länge sedan slutat ha roligt tillsammans.

Jag ser fram emot ett fortsatt liv utan honom.

Tyvärr är jag fortfarande bitter, men jag hoppas att bitterheten går över med tiden. Jag vill gärna i framtiden kunna vara vän med pappan till mina barn. Jag vill kunna gå på barnens bröllop, dimissionsfester och andra tillställningar utan att vilja skrika och slå.

Och så kommer det att bli.

I framtiden.

Anonym kvinna

Berätta din egen historia här.

#inödochlust?