Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Spöken och supergrupper

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:38.
Ghost promobild
Bild: Spinefarm Records

Under semestern har jag försökt hålla mig à jour med vuxenunderh..., host, harkel, försökt hålla mig à jour med ny mättö. För det mesta har jag förstås ändå lyssnat på gammal Scorpions, men det är skäl att lyfta upp fyra anmärkningsvärda utgåvor.

Lindemann: Skills in pills

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag bävade för Lindemanns och Ghosts kommande skivor. Efter två lyssningar genom Lindemann måste jag avfärda den skivan som trist trams. Till Lindemans banala humor fuktar inte min balle så värst mycket. Det blir för mycket buskis och för litet tysk stiff upper lip-brutalitet som Rammstein är bra på. Trots att Peter Tägtgren är kompetent på vad han gör så lyckas skivan inte föra fram det bästa av de två herrarnas världar. Musiken som sådan är väl helt okej, men Pain och Rammstein är bättre.

Se video på YouTube

Lamb of God: VII: Sturm und drang

Tyvärr missade jag amerikanska Lamb of God på Tuska i år eftersom de spelade samtidigt som Enforcer, men jag har sett dem några gånger tidigare. Deras popularitet har stadigt vuxit och man vet vad man får när man lyssnar på dem. Sturm und drang landade t.ex. på sjunde plats på brittiska albumlistan. Trots att jag diggar så är de kanske ändå litet som Machine Head aningen för endimensionella i längden så jag orkar sällan höra ett helt album igenom från början till slut.

Se video på YouTube

Den här skivan är hård och tuff och snabb och Randy sjunger med samma örinä som tidigare. Problemet är att otroligt många gjort det här tidigare. De har inte de där klassikerlåtarna som en Slayer eller Pantera har i sin katalog men de tutar och kör på ändå. Nog slår de t.ex. Five finger death punch av brädan alltid. Men visst fungerar Erase this på full volym om man har en Jaegermeister och åtta stop framför sig och är på väg ut för att sparka sönder telefonkiosker. Medeltempospåret 512 är också skönt tungt (oj, det där lät litet gay men låt gå). Embers kör igång som ett godståg och det är bara att hålla i hatten och njuta (nej helvete, nu måste jag sluta med de här liknelserna) av färden.

I ett nötskal: inte illa pinkat, men litet för enformigt för ett helt album.

Ghost: Meliora

Ghost promobild
Bildtext Papa Emeritus III och gastarna
Bild: Spinefarm Records

Ghosts skiva har jag också väntat på och efter några genomlyssningar är helhetsintrycket för mig att det är en ganska ”lugn”, på sitt sätt poppig skiva. Första singeln Cirice är en kompetent låt som bekanta gillat hårt och som vuxit för mig också ju fler gånger jag hört den.

He is är en lugn vacker sak med givet djävulskt budskap och stråkar och drömlik stämning. Nästan lika bra som någonting från Ghosts debutskiva Opus Eponymous som är en full tiopoängare.
Mummy dust är också piggt spöklik. I skrivande stund vågar jag påstå att Meliora är bättre än andra plattan Infestissumam men den slår inte debuten. Inte ens nära. Någon Ritual eller Stand by him finns inte riktigt här, men jag har på känn att skivan kommer att växa ännu bara jag ger den tid.

Se video på YouTube

Hollywood vampires (Alice Coopers & friends coverplatta)

Min gamla husgud Alice Cooper spelade på Tuska-festivalen som given headliner på avslutningsdagen och bjöd på ett proffsigt set som var anpassat för en heavyfestival. Det var raka rör rakt igenom och inga ballader.

Alice Cooper, Joe Perry
Bild: Photo credit: Kyler Clark

Coverplattor brukar vara ett riskabelt tilltag där risken är överhängande att alla versioner blir platta och sämre än originalen. Vem minns Guns n' Roses ”Spaghetti incident?!”? Två? Tre som sträcker upp handen. Det säger någonting att Duff McKagan totalt igonerar skivan i sin självbiografi och inte nämner den med ett ord. Aerosmiths ”Honkin´on Bobo” är det uslaste de presterat på skiva genom hela sin karriär. Den är ruskigt dålig. Ozzy och Slayer minns antagligen inte själva längre sina respektive coverplattor.

Men vi tar det från början: ”Hollywood vampires” är inte bara namnet påL.A: Guns bästa skiva, det var också enexklusiv klubb för stora rockstjärnor som under sjuttiotalet brukade samlas i övre våningen på Rainbow Bar & Grill i Los Angeles för att supa huvudet fullt. Den som satt sist kvar på stolen vann. The Hollywood vampires bestod av klubbens president Alice Cooper och medlemmarna var Keith Moon (The Who), John Lennon och Ringo Starr (ni vet nog...), Mark Bolan (T Rex), Harry Nilsson, Bernie Taupin och några till som inte spottade i glaset. Eller i badkaret.

Supergrupp

Temat för skivan är Alice Coopers gamla supkompisar som dött. Och Alices nya supergrupp är av samma legendklass som de ursprungliga supkompisarna: Förutom Alice själv på sång består livebandet Hollywood vampires kärna av Johnny Depp (skådisen, ju) och Joe Perry (Aerosmith) och bland de övriga gästerna på skivan hittar vi t.ex. Paul McCartney, Slash, Matt Sorum, Duff McKagan, Dave Grohl och Marilyn Manson. Och nylighen bortgångna skådislegenden Christoffer Lee fixar intropratet som bara han kunde.

Demonproducenten Bob Ezrin har rattat knapparna och kanalerna för skivan och det brukar alltsomoftast bli bra när han har sitt finger med i spelet. Inte alltid, men vi talar ändå om legenden som producerat bl.a. Alla Alice Cooper-bandets största skivor från 70-talet, Pink Floyds Dark side of the moon och The wall, Kiss Destroyer m.m.

Se video på YouTube

Att ta med de mest uppenbara hitarna av The Doors, The Who, Jimi Hendrix och Pink Floyd låter tråkigt och just de låtarna är till en viss grad det. Inte kan man riktigt överträffa originalen.

Överraskningar och föga överraskningar

En positiv överraskning är ändå att det ryms en hel del mindre kända låtar på skivan. Okej Manic depression är kanske inte Hendrix mest utslitna låt, här fungerar den helt okej. Men Another brick in the wall Pt.2 som ympats in i School´s out kunde kanske ha bytts mot någon mindre känd Floyd-låt. Det är dock en av skivans skönaste stunder när jag mitt i allt hör Brian Johnsons fantastiskt kännspaka cirkelsågsrasp sjunga med i School´s out/Another brick in the wall. Det kom litet bakom trädet ifrån att AC/DC:s sångare är med det och fungerar ju som en Doktor Martens i plytet!

Led Zeppelins Whole lotta love har fått ett litet nytt arrangemang, vilket är bra för den låten är ganska sönderspelad annars.

Alice Cooper, Joe Perry
Bild: Photo credit: Kyler Clark

Två egna nya kompositioner finns med också: Raise the dead samt Dead drunk friends är Alices direkta hyllning till dagarna i Rainbows övre våning och dem som söp ihjäl sig. Dead drunk friends är en riktigt bra och typisk Alice-låt med berusade körer och krogpiano. En av skivans bästa spår faktiskt.

Itchycoo park (The small faces) är också en finfin gammal pärla från en svunnen tid. I got a line on you (Spirit) har Alice faktiskt redan tidigare spelat in i en annan version och den är fortfarande en bra låt.

Om jag vinner på Lotto så sticker jag till L.A. För att bevittna Hollywood vampires på någon lämplig svettig klubb, jag är nämligen rädd för att vi inte får se bandet i Finland. Så man får väl nöja sig med att se Johnny Depp på vita duken och höra honom spela på skivan.

Se video på YouTube

Metallväktarna

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle