I uppfuckandet finns en energi och ett motstånd
Svenska Dog Life gör allt för att bryta jazzens konventioner och strukturer.
– Det här är precis som det är, på riktigt, säger Mårten Magnefors som spelar trummor i Göteborgsbandet Dog Life.
Dog Life är ett band som rör sig i frijazzens utmarker och jag träffar dem i ett soligt Helsingfors inför bandets spelning på Flow festivalen, en stad som vi kommer överrens om att påminner om Göteborg.
Förutom Magnefors består bandet av saxofonisten Anna Högberg och basisten Finn Loxbo och det är en väldigt trevlig trio visar det sig.
Innerst inne
Innan vi kommer in på musiken så hinner vi avhandla sjömanshistorier och fundera på hur Dale Cooper-repliken om urinering lydde i ett Twin Peaks avsnitt. (Jag kollade upp det; Harry, I really have to urinate är det korrekta svaret, hälsningar bara till bandet om de läser texten).
Frågan om att vara sann, på riktigt, handlar om att vägra att boosta sitt ego genom musiken och bara visa upp en yta.
Istället handlar det om att våga vara den man är, att avskalat spela musik tillsammans.
Dog Lifes sound är experimentellt, de improviserar fram sin musik.
Den bjuder på motstånd, men också glädje och kraft. Jag inser att det är jazz av exakt det här slaget som jag själv gillar.
Inte jazz
Dog Life blev till under en frukost då trion satt och spånade hurudan musik de ville göra.
– Vi ville ha ett band, helst en trio, där alla musiker är så jämställda som möjligt, berättar Högberg och Loxbo tillägger att de ville spela stenhårt hela tiden och inte hålla på med dynamik.
Jämställdheten handlar om att alla instrument får lika mycket utrymme, att ingen tar plats på bekostnad av någon annan i bandet.
Inom jazzen får man rätt ofta stå och lyssna på de andra musikerna, efter att ha spelat sin egen del.
– Jag kan vara trött på jazzformen, säger Högberg, som är den i bandet som har jazzbagrund.
Loxbo har spelat i en massa olika sammanhang och Magnefors spelade dödsmetal som ung. Nu dönar Dog Life på i frijazzens utmarker.
Bandets musik är influerad av otaliga stilar och jag känner igen såväl metal, funk i det jag hör, men också punkens energi och vägran att finna sig i redan etablerade former.
Kulturklipp video: Dog Life
Att hitta ett flöde och utveckla det tillsammans är det viktiga, improvisationen är det som skiljer bandet från jazzen.
– Jag gör allt för att fucka upp flödet, säger basisten Loxbo.
– Precis, i uppfuckandet finns en energi och ett motstånd som för musiken framåt, replikerar Högberg.
Politiskt motstånd
Politiken är med hela tiden i Dog Life, som bland annat har benämnt en låt (Waltz for Blubby) efter Sveriges förra kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth.
Det namnet fick hon av serietecknaren Liv Strömquist i sambande med en debatt där kulturministern uttryckt tankar om att begreppet kultur har en negativ klang för folk. Strömquist sade då i en intervju att ministerns eget namn har en negativ klang och föreslog namnet Blubby för henne.
Musiken är glädje men ändå protestmusik, funderar Högberg
– Politiken är med hela tiden, oavsett om man sätter det i ord eller toner.
En näve i örat
Dog Life bygger på improvisation och medlemmarna säger sig vara lite förvånade över att bygget inte ramlar ihop, att det fungerar så bra som det gör, trots att man inte har strukturer att luta sig tillbaka på.
– Vi vill fortsätta utveckla musiken, men det är tungt att spela i Dog Life, efter ett rep är jag helt förstörd resten av dagen berättar Anna Högberg.
Jag kan föreställa mig det, under Flow spelningen spelar hela bandet frenetiskt, med en energi som få andra artister på festivalen lyckas mobilisera. Jag lyckades åtminstone inte hitta något lika kraftfullt och Dog Life var en av de mest lustfyllda spelningar jag sett på länge.
En näve i örat, verkligen.
Göteborg
Eftersom musiken är så kraftkrävande för bandet blir musikaliska processen långsam, men sakta söker de nya rum för musiken. Både vad gäller livespelningar men också inspelningar.
Göteborg är en spännande musikstad av tradition och bandet berättar att det minns många nya klubbar och tillfällen att spela på.
Folk, och också Dog Life medlemmarna, ordnar spelningar och trots att bandet faller lite mellan genrestolar så har de inga problem med att hitta sammanhang att spela i.
– Det finns ett helt annat utrymme för sådan här typ av musik, experimentell musik överlag. En massa bra klubbar, säger Magnefors.
Rädslan att blanda genrer finns ofta inte i Göteborgs musikliv. Det gör att nya, sevärda och spännade artister dyker upp, ibland också på en festival i Finland.
