Trainwreck – så tuktas en argbigga?

Amy dricker mycket, har sex med många och talar ogärna om känslor. Men vad händer när hon plötsligt har sex utan att vara på fyllan? Flera gånger. Med en och samme man.

Det är inte lätt att vara liten och få veta att mamma och pappa skall skiljas. Men pappa Gordon (Colin Quinn) gör det så smärtfritt som möjligt för sina döttrar. De får helt enkelt höra att monogami inte är realistiskt.

Faktum är att monogami är ett omöjligt koncept. Omöjligt och löjligt.

Tjugofem år senare lever Amy som pappa lärde. Övertygad om att monogami inte är något för henne. Visserligen sällskapar hon lite smått med store Steven (John Cena) – men det räknas inte.

Karriären är det som räknas. Och den går bra. Hon trivs utmärkt med jobbet på S´nuff - en tidskrift som satsar på sexiga artiklar om… tja, sex. Så vad kan gå snett när hon skall intervjua den framgångsrike sportläkaren Aaron (Bill Hader)?

Förutom att de har sex. Mer än en gång.

Amys show

Amy Schumer är het just nu. Sketcherna i hennes serie Inside Amy Schumer laddas ner miljontals gånger och lovorden haglar.

Mot den bakgrunden är det självklart att hon i något skede skulle få en egen film. Med betoning på egen. Judd Apatow må ha regisserat Trainwreck, men Schumer står för manuset och lånar dessutom huvudkaraktären sitt namn.

En huvudkaraktär som likt kvinnan i Inside Amy Schumer leker med könsroller, tänjer på klichéer, spelar med nötta mönster och tabun.

Vilket i korthet innebär en drift med de konventioner som präglar romantiska komedier. Här är inget gulligt och tillrättalagt. Kvinnorna är inte tjusiga och männen luktar inte testosteron.

Muskelberget Steven älskar konstfilmer och drömmer om monogami. Basketstjärnan LeBron James följer Downton Abbey och agerar gärna relationsexpert.

Och den 35-årige hjälten i dramat har bara haft sex med tre kvinnor.

Hur fungerar det?

Man kommer inte ifrån att Trainwreck fungerar oväntat bra för att vara en komedi som sträcker sig över tvåtimmarsstrecket. Visserligen kan man aldrig helt skaka av sig känslan av att helheten består av en räcka enskilda sketcher, men det gör ingenting eftersom tempot är rappt och skådespelarna bra.

Det är ett nöje att se den ofta så strama Tilda Swinton som sexig & skrupelfri chefredaktör för en snuskigt dålig tidskrift. Och det är en fröjd att se henne flankerad av unge Ezra Miller som spelade hennes son i den emotionellt brutala We Need To Talk About Kevin (2011). Bägge är utpräglade personligheter som förmår förse vilken karaktär som helst med oväntad skärpa.

Och om duon Swinton / Miller står för skärpa så representerar Bill Hader idel mjuka kanter. Han är den genomsympatiske, hygglige mannen som inte kan låta bli att älska sin argbigga. Och som inte har för avsikt att tukta henne.

En dag är prinsen här...

Det finns ingen orsak att förneka att Trainwreck är underhållande på samma sätt som Bridesmaids (2011) var det. Även den en film gjord med tonvikten på ett gäng kvinnor som inte passar in i formen för den traditionella romantiska komedin.

Det enda man möjligen kan fråga sig är om det här är det enda sättet? Måste en kvinna bete sig som den mest klichéartade versionen av en man för att man skall fatta att hon är självständig och stark?

Vinner någon på att Amys jargong ställvis låter som en uppspeedad Samantha i Sex & The City?

Och hur var det nu… måste räddningen trots allt fortsättningsvis gå via en Han som visar sig vara den rätte?