Esbo Ciné 2015: Hon gör film som berör

Den brittiska regissören Kim Longinotto är dubbelt aktuell just nu. Dokumentären Dreamcatcher handlar om en fd prostituerad, medan Love Is All består av arkivklipp ur filmens 100-åriga historia. Två helt olika filmer - eller?

När man ser mycket film händer det ibland att intrycken blir för många. Att man blir emotionellt utmattad av allt det destruktiva man ser. Fiktiva filmer fulla av meningsfullt våld, dokumentärer fulla av en våldsam verklighet.

Ibland är man beredd att ge upp. Men så dyker det upp en produktion som återställer ens tro på filmen som konstform och på människan som varelse. Hit hör Kim Longinottos dokumentär Dreamcatcher.

En bra berättare

Brenda blev sexuellt utnyttjad redan som barn, hamnade på gatan, övergav sina egna barn, knarkade och hatade. Sig själv, sin omvärld, sitt öde. Idag jobbar hon på heltid med att hjälpa andra kvinnor som går på gatan - och unga flickor som löper risk att hamna där.

Hon verkar vara en varm, positiv, underbar människa. Alla sagans goda feer i en och samma kropp.

När jag möter kvinnan som fångat Brendas vardag på film är således min avsikt att inleda med att tacka för att hennes film burit min tro på mänskligheten en bit framåt. Men jag glömmer att göra det. Detta eftersom Kim Longinotto helt oväntat inleder med att fokusera på mig - intressera sig för vad jag gör.

Något som indirekt ger en vink om hur hon jobbar - öppet, nyfiket, rakt på sak.

Dessutom visar hon sig vara ett verbalt fyrverkeri. En intensiv berättare vars svada hela tiden väcker nya frågor. Frågor som hon tar till sig - vänder på och bemödar sig att svara på. Hon är helt enkelt väldigt närvarande.

Vägen till Brenda

- Jag hade inte tänkt göra film om prostitution eftersom jag inte gillar filmer om uttalade offer. Men producenten visade ett kort klipp med Brenda där hon rör sig bland kvinnor på gatan och jag blev helt förälskad i henne. Jag insåg att här fanns potential till något hoppfullt, roligt och annorlunda.

- Och filmen handlar sist och slutligen inte om prostitution utan om förändring, hopp, familj, hemligheter och lögner, säger regissören som gång efter annan påpekar hur viktigt det är att lyssna och att prata.

- Det enda sättet att få stopp på de övergrepp som ständigt sker är att tala om dem. Vi har nyligen haft ett fall i England med tusentals unga flickor som råkat illa ut och som bara tigits ihjäl. De har berättat om det som hänt för socialarbetare, poliser och andra - men ingen har trott på dem.

Även i dokumentären om amerikanska Brenda får man höra mängder av historier man helst inte skulle vilja vare sig höra eller tro på. Historier som förmedlas av unga flickor som utnyttjats regelbundet sedan de var fem år. Av tonårstjejer som skildrar hur de försöker skydda sina småsyskon. Av vuxna kvinnor som vuxit upp på gatan och som nu säljer sig på densamma.

Gravida. Trötta. Uppgivna.

Hur orkar man?

När jag frågar Kim Longinotto hur man lyckas hålla hoppet vid liv när man ger sig i kast med tunga ämnen kommer svaret snabbt.

- Man måste hitta någon som förmedlar det för en. Jag kan inte göra det själv. Jag skulle inte klara mig fem minuter på gatan, trots att jag som ung faktiskt var hemlös en tid. Man måste hitta en karismatisk person att göra filmen med. Tillsammans ger man sig sedan ut på en resa som är både skrämmande och inspirerande. Kanske sorglig.

- Jag grät ofta under Dreamcatcher och var rädd att det skulle sluta olyckligt. För allt slutar inte alltid bra och då måste du kunna skildra det också. Men sedan kommer stunder som den då en ung kvinna säger till Brenda "du trodde på mig och nu tror jag på mig själv".

- Och från att ha levt på gatan sedan hon var åtta år gammal förmår denna kvinna plötsligt ta steget in i en annan värld. Sådant är underbart att få bevittna - och filma.

Mirakel sker oväntat

Man kan bara hoppas att det skall gå bra även för de skolflickor Brenda regelbundet träffar. De som berättar om allt det varit med om. Sådant som inget barn någonsin borde behöva ställas inför. Jag utgår automatiskt ifrån att Kim följt flickorna länge för att vinna deras förtroende.

- Nej, inte alls, säger hon förvånat och konstaterar att hon sällan följer någon utan kamera.

- Flickorna hade jag faktiskt bara träffat under en enda dag. Jag hade visat dem två av mina filmer och berättat om mitt eget liv. Jag hade ingen aning om att de skulle öppna sig under första inspelningsdagen.

- Men mirakel kan hända. Visserligen sker det oftast inom fiktionen - men vi kan alltid drömma om det, ler Longinotto innan hon bestämt slår fast: Dessa flickor tog chansen att bli hörda!

En lärorik process

Kanske är det Longinottos förmåga att lyssna och bara följa med som gör att helheten fungerar så bra. Här finns fina bilder av hur Brenda sitter i klassrummet och hör sin inbjudna dotter berättar om hur det var att växa upp med en mamma som var prostituerad.

Dottern berättar om övergrepp, hunger och smuts och medan hon pratar drar en skugga över Brendas ansikte - man riktigt ser att det gör ont.

- Efteråt satt hon bara och grät och då försökte jag trösta genom att säga "din dotter har förlåtit dig och gått vidare, hon har det bra nu och nu måste du förlåta dig själv". Och i samma ögonblick insåg jag att detsamma gäller mig själv - jag måste förlåta mig själv för saker jag gjort.

- Bland annat det lärde jag mig under processen, säger Longinotto och konstaterar att det skulle ta hela dagen att räkna upp allt hon lärde sig via arbetet med Brenda.

Tuffa flickor i alla tider

När man tittar på listan över de ämnen Longinotto tagit upp i sina verk är det uppenbart att tyngdpunkten ligger på flickor och kvinnor. Och när man talar med henne är det lika uppenbart att hennes hjärta slår för manliga regissörer som vågat göra annorlunda kvinnoporträtt.

Hon väver utan ansträngning in många nordiska referenser i sina resonemang.

- Det jag vill med Dreamcatcher är att den skall betyda något för människor. Även om man bara ser den som ett firande av någon som förändras, eller om man blir inspirerad, eller skrattar igenkännande.

- Hur som helst vill jag inte att man betraktar den utifrån - titta nu på de där människorna! - utan att man tar det till sig. Och det tycker jag att all film borde eftersträva, säger regissören som genast tillägger att Hollywoodfilmen misslyckas med detta eftersom den alltid är ute efter att sälja något - t ex drömmen om det lyckliga äktenskapet.

- Nej, jag tänker på världens Lukas Moodyssonar, dess Borgen-gestalter och Stig Larssons underbara huvudkaraktär (Lisbet Salander).

- Och på Fucking Åmåls fantastiska flickor! Det är sådant som bryter ny mark och det är det jag hoppas kunna göra med mina egna filmer - om än i mindre skala.

Den ambitionen lyser igenom då man ser hur hon behandlat arkivmaterialet i anslutning till kollagefilmen Love Is All. Hon antog att beställaren förväntade sig ett traditionellt upplägg med bilder av flirt, förälskelse, förlovning och bröllop. Men det hade hon aldrig för avsikt att leverera...

Olika sorters kärlek

- Jag ville skildra olika sorters kärlek. Inte bara den mellan hustru och man. Också kärlek som brinner ut - som Romeo och Julia. Kärlek man känner för ett barn eller en lärare. Den som finns mellan vänner.

- Här finns en underbar scen från 1920-talet med en kvinna som håller på att bli rånad av en man, men just när han skall sticka iväg med hennes handväska kommer en annan kvinna till undsättning. Med några karateslag fixar hon biffen och sedan får man se de två kvinnorna öva karate tillsammans medan de kastar kärleksfulla blickar på varandra.

- Här har vi ju Buffy! På 1920-talet! Det var intressant att märka att det fanns manliga visionärer som tidigt vågade visa andra bilder än de vanliga. Det gjorde mig otroligt glad, säger Longinotto med eftertryck.

Vi är nästan rörande eniga om att stumfilmen imponerar. Att det är häftigt att inse att det mesta av det som sägs på film idag sades redan då - innan ljudet och det tekniska maskineri vi har idag.

Och Kim Longinotto blir nästan lyrisk när hon berättar hur tagen hon blev av de starka, tuffa, annorlunda kvinnoporträtt hon mötte.

Vem hade t ex väntat sig att få se dokumentära klipp med fotbollsspelande kvinnor som tränar hårt och som leriga står vid planen och hänger som vilka grabbar som helst - för hundra år sedan!

Kärleken till "the underdog"

När jag undrar hur det kommer sig att hon gav sig i kast med en film som Love Is All när den så starkt bryter mt det hon vanligen gör ser hon fundersam ut och säger att hon inte tycker den avviker så mycket från det hon vanligen tar sig an.

- Alla mina filmer handlar om "underdogs". Om dem som utmanar överordnade och traditioner. Som säger jag vill göra saker annorlunda, jag vill ha en egen röst, klara mig själva. Så Love Is All är egentligen en arkivfilm över det jag är besatt av: jämlika rättigheter för minoriteter av all slag.

- Jag vill visa hur gayrörelsen berikat vår värld, hur mötet med människor från andra länder gör det. Jag vill motarbetat hatet som mina föräldrar stod för - eller UKIP som just nu är aktuella i England. De som vill att vi skall vara misstänksamma mot dem som kommer utifrån. Jag säger, nej - de har något att ge oss och vi något att ge dem.

När kärleken tar slut

Den typ av kärlek som resulterar i äktenskap överlever som bekant inte alltid. Och när jag berättar att vi på Yle har en kampanj om skilsmässor just nu - en satsning där människor uppmanas skriva om sina egna upplevelser - ja, då är Kim Longinotto inte sen att haka på.

- Jag önskar att mina föräldrar hade skilt sig. De hatade varandra och deras sätt att förhålla sig till varandra kom att bli min bild av vad det innebär att vara vuxen. Och det gjorde i sin tur att jag så länge som möjligt kämpade emot detta att växa upp. Jag slutade till och med äta för att inte utvecklas rent fysiskt. Jag ville inte bli vuxen och sluta som de, säger Longinotto som faktiskt också skildrat skilsmässa på film.

- Dokumentären ifråga hette Divorce Iranian Style (1998) och var väldigt spciell att göra. Skilmässa är ju ingen självklarhet i Iran och vi satsade mycket på att skildra det som hände i domstolen.

- Faktum är att den iranske regissören (Farhadi) som gjorde den fina skilsmässoskildringen Nader och Simin - en separation (2011) lär ha sagt att han inspirerats av min dokumentär. Jag vet inte om det är sant, men om det stämmer så gör det mig väldigt glad. Och visst finns det likheter mellan våra verk - t ex när det gäller öppningsscenen, säger Longinotto.

Ungefär när vi hunnit så här långt i vårt samtal börjar det vara dags för oss att skiljas åt och för mig att ge plats för nästa redaktör. Och inte heller då kommer jag mig för att tacka för den upplevelse som Dreamcatcher bjöd på.

Jag är fullt upptagen med att smälta intrycket av en kvinna som så obesvärat varvar iranska kvinnoöden med tjejerna i Åmål och hjältinnan Furiosa i Mad Max Fury Road.

Men nu tänker jag göra det. Säga det jag hade tänkt säga: Tack, Kim Longinotto - tack för Dreamcatcher!

"Love Is All" visas på Esbo Ciné lördagen den 29.8 kl 18.30 och söndagen den 30.8 kl. 14.30. Filmen kommer även att visas på YLE Teema.
"Dreamcatcher" visas på Esbo Ciné söndagen den 30.8 kl. 20.15