Veckans Sibbe: Blommor blev musik

Jean Sibelius var också en äkta miniatyrist. Han skrev nästan 400 småstycken som räcker mindre än fyra minuter, berättar pianisten Folke Gräsbeck.

Blommor och träd kring Ainola

Småstyckena kom framförallt till under den tid som familjen Sibelius bodde i Ainola i Träskända, från år 1904 och framåt. Där skötte hustrun Aino om en stor trädgård med blommor, grönsaker och frukter. Vid Ainola växte också ståtliga furor och granar.

- Där ute i naturen var det naturligt att Sibelius skrev trädstycken och blomstycken, menar Gräsbeck.

man kan inte gräla på en nejlika för att den inte är en gran

Symfonierna är träd, småstyckena blommor

Man kan betrakta de sju symfonierna som monumentala furor, medan småstyckena kan jämföras med små blommor.

- Och man kan inte gräla på en nejlika för att den inte är en gran. Den måste få vara en liten blomma och ha sin egen air och doft.

Absolut musik men också naturinfluenser

Sibelius var en naturälskare av rang. Han var visserligen uppvuxen med den stränga mentaliteten att så kallad absolut musik (utan program) var det finaste. Det är symfonierna exempel på. Man ska alltså inte läsa in för mycket tankar och utommusikaliska program i dem, säger Gräsbeck.

Ändå är Sibelius så mycket finländare att ofärdsåren och den politiska situationen påverkade honom. Det hörs i hans musik. Av symfonierna är det den fjärde symfonin som är mest naturinfluerad. Den kom till efter att Sibelius hade besökt insjölandskapen och bergen kring Koli.

Tid för småstycken på 1910-talet

Då Nejlikan (Oeillet) skrevs var förbindelserna till Tyskland avklippta på grund av första världskriget. Eftersom de stora orkesterverken normalt publicerades i Tyskland betydde det att Sibelius i stället både var tvungen och kunde ägna sig åt att komponera flere småstycken. De allra flesta av dem kom till under åren 1915-1919.

”Blomstyckena” heter egentligen ”Fem stycken för piano, op.85” och består av:
Tusensköna, Nejlika, Iris, Akvileja och Blåklocka.