På jakt efter ett svunnet Europa

Under mellankrigstiden var den österrikisk-judiske författaren Stefan Zweig en hyllad och läst författare världen över – folk köade till hans författaruppträdanden och föreläsningar, hans böcker sålde i miljonupplagor och den tidens paparazzis bevakade varje steg han tog.

Stefan Zweig (1881-1942) debuterade som lyriker, men under årens lopp skrev han allt från teaterpjäser och libretton till noveller och romaner samt personligt hållna biografier över kulturhistoriskt intressanta gestalter som Marie Antoinette, Maria Stuart, Casanova och Erasmus av Rotterdam.

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 ställde man till med bokbål – man brände och förbjöd bl.a. den judiske Zweigs böcker. Inom kort blev det allt mer obekvämt och ohållbart för den uppburne författaren att bo och verka i sitt hemland.

År 1934 tvingades den välbärgade författaren överge sitt jaktslott Paschinger Schlössl, sitt grandiosa bibliotek med 10 000 bokvolymer samt unika och värdefulla bok- och notmanuskript, och bege sig i landsflykt – först till England, därefter till USA och slutligen till Brasilien.

Zweig hade haft svårt att lämna den gamla världen och ta steget fullt ut in i den nya världen.

I februari 1942 begick han självmord tillsammans med sin (andra) hustru Lotte. Stefan Zweig hade kommit till vägs ände, han var deprimerad och desillusionerad.

Ett återupptäckt författarskap

På senare tid har Stefan Zweigs böcker upplevt en renässans – fler och fler läsare runtom i världen har (åter)upptäckt ett författarskap som skildrar en svunnen tid, ett förlorat Europa.

Inte minst filmregissören Wes Anderson har bidragit till ett ökat intresse för Zweig och den svunna tid han skildrat i sina verk – i filmen ”Grand Budapest Hotel” (2014) har Anderson uttalat låtit sig inspireras av Zweigs författarskap.

I en artikel i The Telegraph diskuterar George Prochnik och Wes Anderson på vilka sätt karaktärerna i filmen bär drag av Stefan Zweig själv och hur Zweigs texter löper som en röd tråd genom filmen.

För några år sedan utkom Stefan Zweigs självbiografiska verk Världen av igår – en europés minnen i reviderad översättning till svenska, och i år har såväl en samling med en handfull av Zweigs mest populära noveller utkommit i nyutgåva på svenska liksom en pinfärsk biografi över Zweig författad av den amerikanska författaren George Prochnik.

Prochniks egen familj flydde från Wien till USA efter nazisternas inmarsch, och i boken Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil tvinnas Prochniks egen familjebakgrund och Zweigs livsöde samman till en historia om den landsflyktiges barlast: en känsla av befrielse liksom en upplevelse av rotlöshet och ångest.

Samtidigt visar Prochnik att Zweigs upplevelse av isolering och distansering inte var betingad av exiltillvaron allena, utan att känslan av främlingskap och utanförskap var en del av hans väsen och person sedan barnsben.

Tillbakadraget liv i Brasilien

Innan Stefan Zweig drevs i landsflykt umgicks han flitigt med tidens intellektuella, författare och kulturpersonligheter – Sigmund Freud, Albert Einstein, Thomas Mann, Hermann Hesse, Arturo Toscanini och Richard Strauss var välsedda gäster i hemmet i Salzburg.

Slutstationen blev en hyrd villa i stadsdelen Petrópolis norr om Rio de Janeiro – här levde Stefan ett tillbakadraget och stillsamt liv långt från wienerkaféernas brus och röksalongernas sus.

”Jag skulle inte ha trott att jag i mitt sextionde levnadsår skulle sitta i en brasiliansk småstad, betjänas av en svart flicka med bara fötter och vara oändliga mil bort från allt som tidigare utgjorde mitt liv, böcker, konserter, vänner, samtal”, skriver Stefan Zweig i ett brev.

I dag är villan på Rua Goncalves Dias 34 i Petrópolis ett privat museum över såväl Stefan Zweigs liv och författarskap, som över landsflyktiga som kom till Brasilien mellan 1933 och 1945.

Besatta monomaner

I sin bok om Stefan Zweig noterar George Prochnik att det så centrala isoleringstemat i Zweigs författarskap fanns där redan i början av författarskapet – det enda som förändrades under årens lopp var att alienationen blev psykologisk snarare än driven av klass- eller religionstänkande:

”Zweig skrev för att höra till, men det han skrev om var upplevelsen a att inte höra till. Hans återgivning av människor som inte förmådde passa in någonstans förlänade honom hans världsmedborgarskap.”

Zweig har själv förklarat sin förkärlek för figurer som ”ödslade bort sina liv, sin tid, sina pengar, sin hälsa och sitt anseende – lidelsefulla monomaner” som en litterär revolt mot hans egen ”solitt etablerade bakgrund”.

I samlingen Amok (nyligen utgiven i reviderad svensk översättning) finns flera exempel på dessa lidelsefulla monomaner – som Zweig själv erkänt att han känner en dragning till:

”I hela mitt liv har alla slags monomana människor, som är uppfyllda av en enda idé, utövat en lockelse på mig, för ju mer en person begränsar sig, desto mer närmar han sig å andra sidan det oändliga. Just sådana skenbart världsfrånvända individer bygger av sin särskilda materia likt termiter en märkvärdig och alltigenom unik abbreviatur av världen åt sig själva.”

Berättelserna byggs ofta upp som ett möte mellan ett berättarjag och en främling som möts av en slump, och snart nystas ett livsöde upp där mörka och skamfulla hemligheter flyter upp till ytan.

Den inledande ”Schacknovell” skrev Zweig under åren 1938-41 under exiltillvaron i Brasilien, men berättelsen publicerades först efter Zweigs död i december 1942.

Historien handlar om hur den unge och till synes oövervinnerlige världsmästaren i schack, Mirko Czentovic, möter sin jämlike ombord på en passagerarångare på rutten New York-Buenos Aires.

Det visar sig att Doktor B blivit tillfångatagen av SS-män och suttit i isoleringscell under en längre period. För att inte tappa förståndet har han i smyg lärt sig utantill alla 150 mästarpartier i en handbok i schack som han stulit av en av vakterna.

Men det som till en början var en tankeflykt undan monotonin i en vakuumtillvaro utvecklades så småningom till en besatthet: ”Spelglädjen hade blivit till ett spelbegär, spelbegäret ett speltvång, en mani, ett frenetiskt raseri, som fyllde inte bara mina vakna timmar, utan småningom också min sömn. jag kunde bara tänka i termer av schack, schackdrag, schackproblem.”

”Schacknovellen” är den enda skönlitterära text där Zweig skrev om nazismen, vid sidan av memoarboken ”Världen av igår”.

Den livsavgörande sekunden

De övriga fyra novellerna som ingår i den aktuella samlingen är alla författade under Zweigs guldålder, dvs. 1920-talet.

I sin biografi framhåller George Prochnik att Stefan Zweig påfallande ofta tecknar sympatiska kvinnoporträtt i sina noveller – kvinnor ”som av manlig dumhet, sociala konventioner eller bådadera har tvingats skärma av sina passionerade inre liv från världen för att leva i obligatorisk tystnad om känslor som är tragiska och ojämförligt mycket starkare ände som skuggar livet hos alla runt omkring dem.”

Kvinnan i novellen ”Tjugofyra timmar av en kvinnas liv” avslöjar för första gången i sitt liv hur hon en gång för länge sedan drabbades av en plötslig och överrumplande passion vid ett besök på kasinot i Monte Carlo. På kasinot träffar hon en ung man som spelar roulette som om hans liv hängde på i vilket bås kulan trillar ner. Kvinnan är för sin del beredd att sätta sitt liv på spel för att rädda mannen – men dessvärre visar sig spelberoendet vara en slitstarkare kraft än kärleken.

Några av novellerna handlar om undantryckt, hemlighållen och/eller drömd homosexuell attraktion – dels mellan en universitetsprofessor och en ung elev, dels mellan en äldre och en yngre kvinna på ett pensionat i Tyrolens alpdalar.

Och det som fascinerar med Stefan Zweigs texter är just hur han förmår sammanfatta ett livsöde, ringa in en livshemlighet eller klä av en passionerad besatthet genom att spegla det i några snabbt undanglidande ögonblick – för att citera Zweig själv i novellen ”Känslornas irrvägar”:

”Vi upplever myriader av sekunder, och ändå kommer det alltid att vara endast en, en enda, som bringar hela vår inre värld i svallning, den sekund då (Stendahl har beskrivit det) den av alla safter närda inre blomningen blixtsnabbt kristalliseras – en lika magisk sekund som avlelsens och lika förborgad i den egna kroppens varma inre, osynlig, oberörbar, oförnimbar, endast en upplevd hemlighet. Ingen intellektets algebra kan räkna ut den, ingen aningens alkemi gissa sig till den, och sällan får den egna känslan något grepp om den.”

Lyssna också på Albert Ehrnroths inslag om Stefan Zweig - längd drygt 8 minuter:

Om Stefan Zweig

8:11