Ett 70-tal det sprakar om

Tio år efter att romanen Maskrosguden utkom återkommer Sabine Forsblom med fortsättningen: Maskrosgudens barn.

Släkten från Tattarmosan i Borgå har inte lämnat henne ifred utan berättelsen pockade på en fortsättning, som efter vad jag läst ska bli en trilogi. Till glädje för alla läsare som förtrollades av livskraften och berättarglädjen i skildringen av familjerna Johansson, Fredriksson, Järnström och Weckman.

Liksom i Maskrosguden finns här en förkärlek för de människor som kämpar på med dåligt betalda jobb, trångboddhet och en allmän känsla av underlägsenhet.

Om barnet Bettina i Maskrosguden storögt betraktar de vuxna och relaterar de skrönor som berättats i släkten så har Betinkan i Maskrosgudens barn redan insett ett och annat om de vuxna och deras historier. Att de säger ett och gör ett annat, att det mesta inte riktigt stämmer och att mycket har sagts förut.

Skolan som fängelse

Den inledande beskrivningen av skolan är obönhörlig i sitt avslöjande av hur mobbning och själadödande går till när ingen vuxen kan eller vill ta ansvar utan istället bara visar exempel.

”Och hon som var Betinkan började gå mot skolan på ben som nästan inte bar och med två tankar i huvudet: idag spyr jag på pulpeten, idag skiter jag ned mig i klassen. Ingenstans att fly. Frivilligt gå fram till giljotinen. Sticka fram huvudet. Vänta på darrningen i virket och det svischande ljudet när det stora bettet rusade neråt. Morsan visste också hur det var i skolan. Men kunde ingenting göra. Som vanligt. Man ska inga börja kråta med dom, då blir det bara värre sa hon som var morsan. Och hon hade rätt.”

Och till mobbningens mekanismer hör att även den som själv fått smaka på förnedringen sällar sig till plågarna när det finns en chans att få vara med, att räknas. För sådana är vi.

Sverige Guldlandet

Överhuvudtaget är det hårda tider för lilla Betinka som i Maskrosgudens barn går från barndom till tonår. Vi befinner oss på 70-talet, när Sverige är Guldlandet, ishockey politik och farmarbyxorna skulle lossa färg så snabbt som möjligt.

Forsblom beskriver en arbetarklassfamilj i Östra Nyland men på samma gång beskriver hon också känslor och situationer som många av oss känner igen. Vem har inte någon gång känt sig ful och fel i sällskapet? När beskrivningen är på kornet blir det djupt personliga universellt.

Maskrosguden beskrev flera familjer och generationer i Österby och Borgå med ömsom kuvade och ömsom slagfärdiga karaktärer, ofta med ”rappa tag” i sitt sätt att tackla livet. Det var personer som på ett eller annat sätt hörde till Bettinas krets. Det är hon som är berättaren och synen på personerna filtreras genom släktens skrönor och berättelser. Forsbloms sätt att beskriva sina personer är genomlyst av ett förunderligt lyhört språk och en burlesk känsla för skamlösheter och vitsigheter.

I Maskrosgudens barn blir de här samma släktberättelserna ett slags bakgrundssorl som format Bettina. Den som läst Maskrosguden känner igen flera av berättelserna. Forsblom har valt att återanvända en del av materialet för att läsaren ska veta vem vi har att göra med.

Det nya är sorgen över att växa ur mofas famn och de efterlängtade vistelserna hos famo på loven. En tonåring har inte samma tröst av mor- och farföräldrar. De gamla blir äldre och dör, medan blicken på de egna föräldrarna blir mer kritisk. Men när mest älskade mofa dör är sorgen stor och de kvarlämnade övergivna.

Strukabisin

Det finns en kontrast mellan föräldrarnas käftslängande med sina vänner och deras tigande sinsemellan.

Forsbloms porträtt av Bettinas pappa Stigo är betagande. En liten adopterad pojke som får höra att han är ett ”kåmisbån” och om vars ursprung det går rykten som aldrig bekräftas. Han åker till Helsingfors, kommer tillbaka som en vinnare och gifter sig med nästbästa flickan. Men hon med sina mindervärdeskänslor underblåser bara hans tvivel på sig själv och så är de återkommande grälen ett faktum.

Fast ibland orkar man rycka upp sig och åka på bilsemester eller bara hoppa in i Folkarn för att ”fara ut och äta”. Då blir det lövbiff på Esso och en känsla av att så här ska livet levas.

Däremellan är det arbete, eller ännu värre arbetslöshet, tigande och besvikelser. Alltmedan en liten flicka kokar potäter, dukar, diskar och sköter. Gör allt för att muntra upp och kompensera. Alltid med känsloantennerna ute för att pejla på vilket humör föräldrarna är.

”Och morsan fimpade tobaken och lade sig på soffan och sa som vanligt att hur länge månne man ska orka med det här satans livet? Och jag och farsan försökte stänga öronen och tänka på annat och efter en stund ändrade hon slogan och bytte till det sku väl vara bättre om jag sku vara död? Om jag sku ta livet av mig så sku ni väl vara nöjda då? Och svaret på den frågan var just då i den stunden både jo och nej. Jo, det skulle vara bättre om hon var död. Och nej, då sku vi inte alls vara nöjda för om hon sku ta livet av sig så sku vi få stå där med skuldkänslorna, så att kiva fråga. Riktigt skön. Tack bara.”

En romanfigur att förtjusas av

För man är inte den man föds till att vara. Man är den man uppfostrats till att vara. Det vet ju alla. Så har det alltid varit. Och farsan var uppfostrad av fatilappar till att bli ett fatilappsbåån och skulle så förbli.

Åsa Linderborg som skrev om sin far härdarmästaren Leif Andersson i Mig äger ingen har berättat att flera kvinnor som läst boken hade velat gifta sig med romanens huvudperson. Jag tror att en och annan av Forsbloms läsare också kommer att bedåras av ”strukabisin” (elmontören) Stigo Fredriksson, av hans framåtanda och växlande humör.

Forsbloms personer skildras tredimensionellt så att de betraktas inte bara av Bettina utan också från andra håll. Som t.ex. famo som misslyckas med att ge kärlek till sitt komisbåån, men som lyckas ge allt hon har att ge till det lilla bleka barnbarn som så gärna vill vara med henne. Den som för någon är en kärlekslös mor och missnöjd kärring är för en annan trygghet och beständighet.

Den andra halvan

Det är i skildringen av Bettinas möte med stora världen som Maskrosgudens barn lever upp på ett rörande vis.

En ny flicka kommer till klassen och Bettina hittar sin andra halva. Susanna har öppet sinne och modet att ta för sig. Via henne kommer Bettina i kontakt med stallet och hästarnas underbara värld. De lyssnar på musik i bibban och läser böcker tillsammans. Det finns visserligen andra kompisar också. Men med dem vet man aldrig om man räknas…

Men stor närhet innehåller också den känsla av övergivenhet som kan slå till när ens andra halva lösgör sig och seglar vidare. Som på skribalägret när Susanna hittar en pojkes hand att hålla. Då är det tungt att återgå till det vanliga, gråa livet.

För mycket är annorlunda med Susanna, som att hennes mamma inte manglar sina lakan. Hon viker dem skrynkliga in i skåpen. Men i gengäld är de Marimekko. Det finaste som finns. Regeln är att ju rikare människor, desto smutsigare hem. Det har Bettina fått lära sig.

Det är inte bara visuella bilder Forsblom målar upp. Lukter och dofter är också viktiga. Lukten av smuts, avträden och cigarettrök blandas med renskurade mattor och blomdoft. Och i tonåren kommer också lukten av alkohol och spya in i bilden. Bettina ser, hör och registrerar både det som händer inom henne och de mönster som styr världen.

Öra för språket

Och det gör hon med ett flytande, pulserande språk som flödar fram med talspråkets lätthet. Forsblom har ett otroligt öra för balansen mellan östnyländsk dialekt och högsvenska. Ibland svingar sig texten upp till rent poetiska iakttagelser av en liten stad och dess små människor och detta jordiska livets vedermödor. Däremellan skildrar hon dråpliga situationer med en lakonisk och ironisk humor som gör att läsaren riktigt hör med vilket tonfall skvallret har kommenterats.

Den stora frågan genom hela boken är: duger jag? Och alltför ofta är svaret på den frågan nej, inte riktigt. För världen är full av personer att vara rädd för, som stöddiga finnar och riktiga finlandssvenskar med armband som rasslar. Då är det bättre att vända bort sitt rödgråtna ansikte, svika de svagare och trampa vidare. Forsblom rör sig med lätthet i det själens mörka landskap som kallas ungdom och tonår.

Men för att återkomma till bokens titel: det krävs mycket för att kväva en maskros. Även i det oländigaste av marker blommar galghumor och trotsigt livsmod. Lyckas en tonårsflicka bara hålla ångesten stången så flyger hon trots att vingarna är fransiga. Vart? Det vill jag gärna läsa mera om…