Far from the Madding Crowd – Kokande djup under behärskad yta

Carey Mulligan ger ett övertygande porträtt av en 1800-talskvinna som går mot alla förväntningar. Nyfilmatisering av Thomas Hardys romanklassiker är en film som talar rakt till känslorna.

Det fanns en gång en värld där en kyss utan prästens välsignelse var ett steg över avgrundens brant. En värld där äktenskapet var ett domslut för resten av livet, och där muren mellan herrskap och arbetsfolk var så tjock att den inte kunde bräckas ens av den starkaste passion.

Den världen har vi inga skäl att sakna. Men de skarpa gränserna och stränga reglerna öppnar upp för stora berättelser, för dramatik och romantik. Far from the Madding Crowd, Thomas Hardys genombrottsroman från 1874, är just en sådan stor berättelse, som nu för femte gången blir film i Thomas Vinterbergs förförande tappning.

Ingens hustru

Bathsheba Everdene (Carey Mulligan) vägrar bli något av det som förväntas av en ung dam på 1860-talets västengelska landsbygd. Hon rider ensam (eller ”själv”, som man säger i Sverige, för ensamheten är i högsta grad självvald) fritt i skogen, hon ställer sig i dyngan och utför kroppsarbete. Trots att det innebär att hon måste avstå från kärlek, vägrar hon foga sig efter någon man. Hon vägrar bli hustru.

Men friarna är många. Först ut är den unga och kraftiga men otursförföljde fårfarmaren Gabriel (Matthias Schoenaerts). När han väl blivit både nobbad och ruinerad, gör ödet honom till herde på det gods som Bathsheba oväntat ärvt efter sin onkel. Mr. Boldwood (Michael Sheen) är ädel, förmögen och sofistikerad, men snart hjärtekrossad också han. Det blir ett triangeldrama av längtande blickar och outtalade ord, en triangel som utvidgas till fyrkant när den oljade charmören sergeant Troy (Tom Sturridge) gör entŕe.

Romanens språk och filmens

Att översätta en omfångsrik roman till film är alltid lika utmanande, och Vinterberg tar till flera av de alltför bekanta nödlösningarna, så som en förtydligande och helt överflödig berättarröst. Händelseförlopp hackas osmidigt upp i flera korta scener (Gabriel ser Bathsheba rida i skogen och tappa sin scarf; i nästa bild överräcker han henne scarfen när de två möts ute på heden; sedan dyker han upp på gården där hon bor). Sådant skulle aldrig skrivas in i ett originalmanus och med lite möda kan det undvikas också i en romanfilmatisering.

Det är alltså med en lätt irritation jag skådar ut över den pastorala idyllen under filmens första akt. Men när dramat väl sparkar igång, då glömmer jag snabbt min snorkighet.

Karaktärer att tro på och bry sig om

Visst finns här berättelsevändningar värdiga en såpopera, och visst finns här stunder av uppstyltad dramatik. Men när mina tårar väller fram i slutet av filmen, beror det inte på något billigt Hollywoodtrick. Jag bryr mig verkligen om karaktärerna i filmen. Alla fyra huvudpersoner är fulla av inre spänning, med kokande känslodjup under artigt behärskade repliker.

Skådespelarna är som gjutna för sina roller. Mulligan utstrålar all den inre styrka och känsliga livsglädje vi kunde önska hos en Bathsheba. Schoenaerts tystnad överröstar vilket arbetssorl som helst. Sheen är djupt berörande i sin jäsande vilsenhet. Och Sturridge överraskar stort när han plötsligt bryter ner Troys skenbara lättsinne.

Dessutom är deras ansikten tidlösa – en sällsynt kvalitet av omätbart värde hos en skådespelare i en film om svunna tider.

En kvinnofigur av sin tid

Trots Hardys protofeministiska anslag är Batsheba alltjämt en kvinnofigur av sin tid. Hennes svårtända låga flammar upp av smicker. Den enda hon vill ha är den enda som inte vill ha henne. Det våldsamma och hotfulla utgör för henne – som för så många fiktiva kvinnor – en erotisk lockelse.

Dessa klyschor till trots är Mulligans och Vinterbergs Bathsheba en människa – en människa med vilja, kärlek och drömmar. ”Det är svårt för en kvinna att lägga ord på sina känslor med ett språk huvudsakligen skapat av män”, säger hon. I Far from the Madding Crowd får vi se och känna det som orden inte kan förmedla.