Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 2: "Då det kom fram att det fanns en annan började lögnerna"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 11:59.
Man sitter i soffan.
Bild: Marcus Rosenlund

För min del började det med att min hustru bedrog mig med en annan. Före det hände hade jag inte ens insett att vi hade ett problem. Äktenskapet hade blivit en vardag för länge sedan och rullade på utan varken stor glädje eller stora bekymmer.

Allting som var spännande och nytt var förgånget och det mesta handlade om att synkronisera tidtabellerna för att den gråa vardagen skulle kunna fortsätta.

Kalendern fylldes till brädden av vardag och roliga kvällar blev ett undantag. Världen roterade kring andra människors behov och viljor. Dagis, bemärkelsedagar, föräldramöten, jobbresor med mera dikterade vardagen. Själv var jag inte aktiv med att ta initiativ. Egentligen var jag aldrig aktiv på den fronten.

Det fanns tillräckligt program till höger och vänster hela tiden för att jag inte skulle orka ordna någonting extra.

Jag var deprimerad och trött på bråket och tjatade säkert, men gick med på nästan vad som helst för att undvika konfrontantion. I slutet började jag också säga nej nu räcker det, men då hustrun redan uppfattade att hon måste släpa mig med på olika evenemang tog det inte god jord utan uppfattades bara ännu mer negativt så jag slutade med det.

Vi tyckte om så olika saker också. Det som jag tyckte var roligt accepterades med reservation men jag kunde aldrig diskutera mina intressen eller hobbyer med min hustru. Det som hon tyckte var roligt gillade inte jag egentligen heller. Jag hatar att inte ha något att göra, så jag fyller min döda tid med egna tysta hobbyer som datorspel, TV, bygga teleskop eller vad som helst, ofta utan stöd eller förståelse från min hustru. Så jag slutade tala om det helt. Visst fanns det gemensamma saker, men det var ofta ändå kompromisser.

Hon kompromissade hela tiden för hon trodde det var det jag ville, och så var hon arg för att hon måste kompromissa. Det pratades sällan om vad man egentligen vill. Kärleken var inte den samma som den en gång varit, flera år innan avkomman anlände.

Hon pratade sällan om sina problem eller drömmar. Jag pratade aldrig om mina drömmar, jag tror inte jag hade några mera. Jag drömde om tiden då livet var okomplicerat. Tiden då man kunde fatta egna beslut utan att synkronisera det med alla andra människor och be om lov. Det fanns inte utrymme för att få vara sig själv.

Den egna tiden begränsades till efter barnens läggdags, och den tog jag och slöt mig i mitt skal. Jag vill tänka att jag hellre skulle ha gjort nåt roligt med min hustru, men jag minns inte när jag senast hade suttit ner för att bara prata och tyckt att konversationen var intressant. Våra sätt att tänka hade gått separata vägar. Jag hade blivit skeptiker och hon hade blivit humanist. Jag var intresserad över varför saker fungerar som de gör och hon var intressead av mjuka värden.

Att prata om vardagliga saker är för mig ointressant på samma sätt som det är ointressant att gå in på väderläkstjänsten för att se vad det är för väder just nu där jag är. Vardagliga saker verkar uppenbara - även om de inte i verkligheten är det - det finns inget att prata om.

I hemmet fanns det aldrig sällskap att hitta för de hobbyer jag hade och jag var på samma sätt ointresserad av det hon gjorde. Fast jag tror ju inte hon ens gjorde någonting. Så litet vet jag. Mest stressade hon över sitt jobb men pratade egentligen aldrig om det. De sista fem åren av äktenskapet gick hon och sova samtidigt som barnet.

Då det kom fram att det fanns en annan började lögnerna, pekandet, skriket.

Vi gick länge på terapi. Jag kände att det var en lång häxjakt på mig

. Hon kände säkert detsamma. Hon konfronterades av dilemmat att hon inte ville förstöra vårt äktenskap på ett så näsligt sätt versus insikten att det nog inte fanns något kvar att rädda. Nu i retrorespekt inser jag att hon hade fullständigt rätt där.

Det fanns knappast nåt kvar att rädda. Kanske det kunde ha funnits nåt att bygga upp från grunden igen, men det var för sent. Det var för kontaminerat redan. Kommunikationen hade brustit för flera år sedan.

Och där var nyckelordet. Kommunikation. I terapin haglade anklagelserna och det söktes fel överallt förutom på de relevanta ställena. Lögnerna var det värsta. Jag kunde ju inte erkänna hur jag visste hur hon ljög och hon kunde inte ändra på sin historia för att hon skulle bli fast för att ljuga. Terapin blev ett stridsfält där bägge parterna hade föreberett sitt bästa artilleri för att visa hur det är den andres fel.

Historierna om den andre mannen klarnade så småningom. Lögnerna skingrades sakteligen och värre sanningar kunde skönjas. Jag hade vetat att det inte bara var en kram och en kopp kaffe i flera månader redan, men hon hade inte erkänt det ännu. Jag kunde inte låta det ligga. Hon ljög om sitt förhållande och jag ljög om hur jag fick tag på min information.

Jag rotade i epost och telefon, grät och mådde dåligt både över vad jag läste och över vad jag hade gjort. Jag grävde mig djupare ner i träsket, och fast jag visste vart det barkade kunde jag inte sluta. Jag måste veta varför och hur. Hon hittade på mer och mer långsökta orsaker till vårt äktenskaps förfall och jag skyllde ifrån mig och ville höra henne säga sanningen om den andra mannen som jag såg som roten till allt det onda.

Det är inte på det sättet man skapar ett fungerande liv tillsammans. När vi separerat, stormen lagt sig och ett knappt år hade gått kunde jag förlåta. Jag insåg först då hur eländigt vi hade haft. Hade äktenskapet fortsatt i samma bana hade ingen av oss någonsin blivit lycklig. Det hade kunnat finnas ett bättre slut på det hela. Det hade säkert funnits sämre också.

En katalysator är ett ämne som försnabbar en kemisk process utan att vara en del av slutresultatet. Litet som prästen på ett bröllop.

Den andre mannen var inte orsaken till våra bekymmer, han var en katalysator.

Han fick igång processen och snabbade upp den men slutresultatet var i det stadiet redan ett oomkullrunkeligt faktum. Som en blandning syre och vätgas i väntan på en gnista.

Om vi hade kommunicerat tidigare. Om jag varit öppnare med mina behov. Om jag hade frågat hur hon mådde. Om jag hade varit där mera. Om jag hade brytt mig mera. Kanske det hade lyckats då. Varför jag inte var aktivare och mera empatisk vet jag faktiskt inte.

Den största bristen var kommunikation. Kommunicera mera med din bättre hälft. Ta del i hennes sorger och glädje, intressera dig för hennes aktiviteter. Understöd hennes vilja utan att kompromissa din egen. Försvara henne inför andra, men framför allt prata om de saker som berör er. Håll inte inne med svåra samtalsämnen. Dålig sämja tar rot och växer som ogräs.

anonym man

#inödochlust?