Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 3: "Jag var ung och kär, helt förblindad"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 11:57.
Kvinna i fönstret.
Bild: Marcus Rosenlund

”Gift dig inte med en utlänning, det blir bara problem förr eller senare”. Det var min mors visa ord, men jag ville inte lyssna. Jag var ung och kär, helt förblindad.

De första tio åren eller så gick allt bra. Vi hade våra bekymmer, det är klart, men ingenting oöverkomligt. Länge drog jag mig för att skaffa barn, för jag visste ju att risken för skilsmässa är stor i äktenskap med en invandrare. Till slut började den biologiska klockan klämta för hårt. Vi fick en efterlängtad dotter.

Kort därefter började bekymren på allvar. Han blev arbetslös – igen. Gången innan hade det varit en enda lång pina under vilken han anklagade det här landet för inskränkthet och rasism och tyckte synd om sig själv. Han skulle vara en man som aldrig skulle få rätt att jobba och tjäna pengar.

Han blev handlingsförlamad. Han låg bara på sängen och stirrade i taket.

Han blev handlingsförlamad. Han låg bara på sängen och stirrade i taket. Han kom ihåg hur jobbigt det hade varit att leta efter jobb senaste gången. Han upplevde det som nedvärderade att ständigt förklara att han nog klarade sig på finska och funderade på varför en högskoleexamen inte är någonting värd i detta land.

Hans mammas lockrop ekade allt mera i hans huvud. Hon hade i alla dessa år velat att han skulle flytta tillbaka till sitt hemland. Han var väl medveten om att han där hade betydligt bättre chanser att få ett jobb som motsvarade hans utbildning.

Han bodde hos sina föräldrar och letade efter jobb. Han fick sitt drömjobb och skulle stanna bara en tid. Han avancerade i karriären och det kändes allt mindre lockande att komma tillbaka och troligen arbeta med någonting betydligt mindre utmanande.

Han kändes ibland som en främling. För barnens skull kämpade jag på.

Jag blev kvar i Finland. Hans lön var inte tillräckligt bra för att försörja oss alla och vi skulle aldrig ha rymts in i hans lilla etta. Det blev flera barn och jag var i praktiken ensamförsörjare i åtta år. Jag försökte få vardagen att rulla så gått det gick.

Ni undrar säkert varför vi aldrig flyttade dit. Orsakerna var många. Det handlade om att jag saknade skyddsnät där, de enda jag kände var hans föräldrar. Jag skulle aldrig få ett jobb som motsvarade min utbildning där. Här hade jag ett fast jobb med en acceptabel lön. Hur vi än bollade och diskuterade fick vi aldrig en lösning på vår situation.

Han kom hem till Finland några gånger per år. Det blev allt svårare att hitta varandra. Vi hade ingen gemensam vardag och umgicks med helt olika mänskor.

En dag kom skrällen. Han sade att han inte orkar mera. Han orkade inte med ensamheten i sin etta, orkade inte sätta pengar på flygbiljetter, ville inte fortsätta med dessa ständigt smärtsamma avfärder då barnen grät så att de skakade. Han ville skiljas.

Först var det en stor lättnad. Jag kände att jag äntligen kunde bygga ett eget liv och kanske träffa någon som ville dela vardagen med mig. Småningom kom också den bittra insikten om att det inte gick som vi hade lovat, som det skulle. Vi hade ju lovat att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Det var bittert.

anonym kvinna

#inödochlust?