Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 10: "Jag sörjer att mitt liv gått så fruktansvärt åt skogen"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 11:30.
Kvinna i trappa med #inödochlust-stämpel
Bild: Yle/ Marcus Rosenlund

När pappret att vi blivit dömda till skilsmässa kom i juni i år, kände jag en stor lättnad. Det här trots den ekonomiska ojämlikhet som följt efter den. Jag hade då flyttat till en permanent bostad och långsamt
börjat landa igen.

Femton år hann vi vara tillsammans och tre barn har vi. Relationen präglades från början av psykiskt övervåld och ekonomiskt förtryck, som var väldigt svårt att greppa till en början.

Det här är bara min berättelse. Hans låter helt annorlunda.

Eftersom jag är uppvuxen i en familj där kris var vardag - två av mina syskon led av livshotande sjukdomar och var ständigt in och ut på sjukhus och jag var det friska barnet, som hjälpte föräldrarna att hålla ihop. Så jag gick in i krisläge och fungerade på automatik. Jag hade dessutom innan det här äktenskapet en sju år lång relation bakom mig med en man, som då och då blev psykotisk och en natt försökte strypa mig.

Allt är gemensamt, sa min man, men vartenda kvitto, att bastun varit på för länge, att barnen fått nya kläder, fick jag skäll för. Jag hade ingen insyn i ekonomin, blev hotad mitt i natten upptryckt mot en vägg, att jag inte skulle våga annat än att lita på att han skötte ekonomin. Efter det skakade jag av skräck i dagar. Jag fick inte tala i telefonen när han var hemma, då blev han rasande. Jag hade telefonen på tyst och levde i åratal med att bara sms:a med de få vänner som höll kontakt.

Jag var ensam veckor i sträck, utan att träffa en annan vuxen människa. Jag skötte alla nattvak, all hemmets logistik, alla skolsaker ensam. Jag var bara en arbetsmaskin. Sex skulle jag ställa upp på så att han hölls på gott humör, även om jag inte hade lust. Jag skötte allt som en automat och tappade helt glädjen för att leva. Om jag föreslog att vi skulle ha hemhjälp fick jag som svar att hans mamma inte haft hjälp, att jag hade fel inställning till allt, att en aupair kunde komma i fråga för det var billigt.

Min man är ytterst förmögen och fruktansvärt snål. Jag visste att jag måste orka för vår äldste son är hyperkänslig och skulle ha knäckts av sin pappa om jag tagit ut skilsmässa. Sen fick min man flera hjärninfarkter. Han hade tur. Bara närminnet och en del av synfältet påverkades. Jag bad att han skulle ordna ekonomin, om han skulle dö plötsligt och jag bad om ett pensionsspar för mig. Ingenting.

Ständigt skulle vi till stugan och förutom primitiva förhållanden skulle vi naturligtvis ha gäster. Han byggde och eller sov på soffan. Jag skötte allt i hushållet, barn, gäster...

Nu efteråt förstår jag inte att jag ens lever.

2007 brakade min hälsa för första gången. Läkaren som undersökte mig hittade inga fel, men tittade strängt på mig och sa: "din relation gör dig sjuk." Men jag kämpade på för barnen och tänkte att en dag ska jag resa mig. 2009 brakade jag igen. Lunginflammation och misstanke om bröstcancer. Min man körde bara på. Ingen vila, inga pauser, ingen semester och framförallt ingen kontroll över mitt eget liv. Jag försökte studera för att förbättra mina möjligheter att få arbete och kunna lämna relationen, men allt torpederades. Han skötte varken matlagning eller barn.

När jag försökte tala om problemen vändes de alltid till att det var fel på mitt huvud och slutade med att jag grät för att jag var så dålig.

Så en dag tog jag upp en ny hobby för att rädda mig andligen på något sätt. Då träffade jag en ny man. Jag tänkte att om jag inte går vidare med honom, dör jag. Den relationen blev en vändpunkt för att jag skulle börja resa mig. Tack vare den klarade jag två år till innan ett första ordentligt nervsammanbrott. Jag blev diagnostiserad med medelsvår utmattningsdepression och fick medicin. Jag överlade självmord, kände att jag inte var något värd som inte kunde försörja barnen själv. 2013 hade jag ett andra nervsammanbrott. Med hjälp av en jätteskicklig terapeut började jag komma på fötter.

Under hela tiden hade jag byggt upp en liten företagarverksamhet för för att få en liten egen försörjning. Den nya relationen var fin, men mannen klarade inte av att ändra sitt liv när jag ändrade mitt. Han ville inte bo med mig och barnen, när jag äntligen hade brutit upp. Innan dess hade min man försökt med parterapi. Terapeuten fattade inte ens att jag varit utsatt för misshandel. Jag var bara en otrogen hora, som min man framhöll.

Om min berättelse kan hjälpa någon är jag glad.

Tack vare några artiklar jag råkade läsa förstod jag att mitt äktenskap var sjukt. Varken familj eller vänner ville se eller hjälpa. Skilsmässoavtalet är ett skämt. Mitt nervsystem funkar fortfarande inte normalt och jag skakar fortfarande av skräck när jag vaknar på morgonen. Jag lever bara en dag i taget och har inget hopp om framtiden, men jag är åtminstone ute ur relationen.

Det är bättre att visa att man får gå ur en osund relation, än att man måste bli kvar till varje pris.

Jag lever. Varför vet jag inte. Det finns mycket mer att berätta av skräck och förödmjukelser, men jag orkar inte. Förtvivlan växer mig över huvudet. Mitt ex anser att han är helt oskyldig till allt, att det var min otrohet som förstörde allt. Innan dess var det perfekt. Jag har bett om ursäkt för otroheten, men ångrar den inte. Den relationen räddade mitt liv. Första gången någonsin tänkte jag bara på mig själv.

Jag tror inte den här relationen skulle gått att rädda. Problemen hade inte gått att lösa.

Barnen mår lyckligtvis mycket bättre idag. Min äldste vägrar bo hos pappa om hen inte måste. Men hen vågar säga det. Vi talar mycket om det som hänt med barnen.

Några få riktiga vänner har stannat kvar. Resten har skingrats. Precis som om jag hade pest.

Jag sörjer att mitt liv gått så fruktansvärt åt skogen. Nu försöker jag bara överleva.

anonym kvinna

#inödochlust?