Teatermagi på finlandssvenska
Det var något alldeles speciellt för en finlandssvensk teaterscen, no return på Teater Viirus. Så speciellt att Tobias Zilliacus lovade spela den ännu 2035! Tio år efter premiären hör jag att scenografin fortfarande är sparad, och hur Joanna Wingren fick in fler repliker till sig och ensemblens andra kvinna.
Ibland är teatern oslagbar. Ibland finns det något med teatern som gör att mina andra två favoritkulturuttryck Rockmusik och Fotboll under några oförglömliga ögonblick inte har en chans.
Det handlar om någonting magiskt. Teatermagin.
Jag ska återkomma till vad jag menar med det, men på vägen dit ska vi resa tio år tillbaka i tiden.
Gästregissör från Litauen
Scenen är Råholmen i Helsingfors, teater Viirus´ ursprungliga hem.
Teatern har bjudit in regissören Cezaris från Litauen, och under hösten 2005 repeterar han en text av Kafka tillsammans med sex skådespelare: Robert Enckell, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Jerry Wahlforss, Joanna Wingren och Tobias Zilliacus.
De kallar alla arbetsprocessen för mycket speciell.
Joanna: Vi hade inte ett slut förrän två veckor före premiären, och det var först med en vecka kvar som jag börja förstå... Innan dess hade jag inte haft nån aning om var vi rör oss.
Marika: Och det är ju så svårt, när man är kontrollfreak och vill veta... var är min roll och det, och det kom ju aldrig, att man fick veta sånt. Men det släppte ju nog sen, och jag har aldrig varit med om nånting liknande som ändå har blivit så bra.
Jerry: Jag försökte förstå vad vi syssla med, och det enda jag kom fram till var att... jag fattar ingenting. Men Cezaris sa bara att ”hej Jerry du behöver inte förstå, den här föreställningen handlar om livet, det är kort, ta hand om det”. Det var en bra tes.
Dick: Han formulera det vackert, att ”do it like children play for adults, in every spectator there is a child, wake it up”. Då litar man på publikens emotioner och fantasier, och det är snyggt att våga tänka så.
Föreställning nummer 555
När jag idag går igenom mitt teaterarkiv, märker jag att det också där finns litet magi runt no return.
Det var min 555e teaterföreställning!
När jag i slutet av september 2005 tar mig till Råholmen, är det med höga förväntningar. Ryktet berättar att något speciellt är på gång.
Det är aldrig bra. I nio fall av tio blir man besviken om förväntningarna är höga. Men den här gången upplever jag något som tillochmed får mig att återvända ett par veckor senare, för att se uppsätttningen en andra gång.
Och det är något som jag bara har gjort några få gånger i mitt liv.
Sex människor, kappsäckar, och likkistor
På scenen: sex likkistor och sex kappsäckar, och sex människor som clowner i en stumfilm.
Själva historien är enkel.
Världens största teater i Oklahoma söker personal, människor dyker upp i jakten på jobb, och that’s it.
Men berättelsen är sekundär. I centrum står teaterleken. Hur en berättelse blir till. Hur man av ingenting skapar drömlik atmosfär, känslor, tillstånd, bilder, upplevelser, bara med hjälp av teaterrummets möjligheter, bara genom att tro på att det är möjligt att trolla med tid och rum och känslor.
Efter pausen är vi tillbaka på teatern i Oklahoma, där de sex skådespelarna skall återskapa den föreställning som har gjort största intrycket på dem.
Det blir Kafkas brodermord, en text som skådespelarna steg för steg bygger fram, utvecklar från skiss till berättelse. Sedan skruvas tempot till, historien berättas om och om igen, snabbare och snabbare och snabbare.
Efter Råholmen blir det turnéer, allt från Sverige till Filippinerna (!), och Tobias Zilliacus lovar både för Svenska YLE och Stockholmstidningen Svenska Dagbladet att han ska stå på scenen med no return ännu om 30 år!
Affischen pryder fortfarande Joannas väg
När jag idag försöker formulera vad som var så speciellt, bestämmer jag mig för att ringa upp ett par skådespelare ur ensemblen. Jag vill veta om det bara är jag som minns produktionen som något unikt.
- Nej nej inte alls, jag talar fortfarande med jämna mellanrum om den, säger Joanna Wingren. Jag har till och med pjäsaffischen på väggen, och det finns inte många andra affischer där.
- Det var mycket med no return som jag aldrig hade varit med om tidigare, som det här med att det är misstagen som är det intressanta. Under hela utbildningen hade jag försökt vara ”rätt”, men här lärde jag mej att se på arbetet och meningen med det från helt nya vinklar.
- No return betyder enormt mycket, den ryms lugnt på min Topp 3-lista, konstaterar också Tobias Zilliacus.
- Och det handlar inte bara om föreställningen utan också om alla insikter om teater som jag fick under arbetet.
Som?
- Alltså, under min utbildning hade jag lärt mej en intellektuell analys av det som händer på scenen. Men medan vi jobba med no return så förstod jag det här med intuitiv analys av en situation, att jag inte måste förstå allting intellektuellt, det kan vara rätt också utan att man förstår.
Scenografin finns fortfarande bevarad
På Viirus berättar Nicke von Weissenberg att han har sett till att föreställningens scenografi har sparats.
- Efter en massa flyttar och turnéer blev likkistorna för slitna så de finns inte kvar. Men kappsäckarna, mattorna, allt annat finns.
Är det vanligt?
- Nej det händer aldrig, det här är den enda så gamla produktionen som jag har sparat scenografin till.
För att?
- För att den var speciell, för att den förkroppsliga och förhärliga och kritisera teater, det var den fulländade föreställningen.
Nicke drömmer om att no return ska hitta upp på scenen igen, och låter mellan raderna förstå att det ibland nog har diskuterats. Kanske när teatern fyller 30 år, 2017?
Tobias Zilliacus skrattar till när jag påminner honom om att han för tio år sedan lovade att produktionen ska spelas ännu 2035.
- Ja men då mena jag det, och det var också ett uttryck för hur mycket vi tyckte om föreställningen.
Så om någon ringer upp dig och berättar att no return ska få en ny premiär, och frågar om du vill vara med?
- Jaa... Nå, jag sku absolut inte säga nej. Jag vet inte om jag aktivt kommer att jobba för att få den tillbaka till scenen men, jo, jag sku nog komma med.
Joannas smygtillägg
Och så var det det här med hur ensemblens kvinnliga skådespelare fick några fler repliker i manuskriptet.
- Det var ju inte precis nån jämlik repetitionsprocess, med den manliga regissören som jobbar så att de manliga skådespelarna får mer utrymme än de kvinnliga. Men vi improvisera ju fram mycket av texten, och sen när den skulle renskrivas anmälde jag mej som frivillig och bytte ut en del repliker så att jag och Marre (Parkkomäki) skulle få lite mer plats, skrattar Joanna.
Och det märkte ingen?
- Nej, alla hade ganska mycket annat att tänka på så det gick igenom hur bra som helst.
Som ett svart hål
Och teatermagin då?
Det är som när en riktigt skicklig trollkonstnär, en illusionist, får oss i publiken att se saker som inte finns.
Sådär som att en kvinna förvandlas till man framför våra ögon, vuxen till barn, människa till elefant, vad som helst är möjligt. Men dessutom dessa ögonblick som får tid och rum att försvinna, som får det att suga till i maggropen och rysa längs ryggraden hos åskådaren, och får en att skratta och gråta utan att man förstår varför, som får dig att tycka att världen är så vacker.
Det handlar om många många sköra pusselbitar som ibland, ytterst sällan, passar ihop, utan att man på riktigt kan sätta fingret på vad det är.
”Lyckliga stjärnor”, talar Tobias Zilliacus om. ”Rätt människor vid rätt tidpunkt”.
Det jag ser på Råholmen är en slags lätthet, en lekfullhet, en ensemble som släpper loss och vågar låta sig ledas av stunden, allt inramat av en så vacker skör musik (Martynas Bialobzeskis) som öppnar dörrar till det innersta i en.
Magi är omtåligt. Den förutsätter att du också själv släpper loss, och jag minns att... fast jag sitter där i salongen och precis vet vad som ska hända, sugs jag ändå in i det där teaterns magiska svarta hål som får allt omkring en att försvinna.
Det är i sådana stunder som teatern är oslagbar.
Och det är sådana stunder som för tio år sedan fick mig att i min recension konstatera ”tack snälla ni för att min kärlek till teatern ibland blir besvarad”.
Belönad med Antoniapriset
Åtta månader efter premiären är jag med om att dela ut det första ”Antoniapriset” under Hangö Teaterträff – utmärkelsen jag varit med om att grunda för att uppmärksamma spelårets modigaste finlandssvenska teaterproduktion.
- And the winner is... Teater Viirus och No return!
"På kapplöpningsbanan i Clayton... Anställes idag från klockan sex på morgonen till midnatt... Personal för teatern i Oklahoma..."
