Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt

Berättelse 20: "Jag vågar inte bryta upp"

Från 2015
Uppdaterad 19.02.2016 11:58.
En man sitter i soffan och tittar på tv.
Bild: Yle/ Marcus Rosenlund

Vi har inte gått skilda vägar, trots att allt är motigt. Vi är en problemfamilj. Hustrun är sjuk och barnet har problem med skolgången. Jag är den enda fysiskt friska men stressen knäcker mig.

När jag kommer hem börjar en annan arbetsdag: disk, kläder och annat måste tvättas, mat hämtas från butiken, allt möjligt fixas. Lördagar betyder städdag hela dagen - för mig. Hustrun har bland många andra sjukdomar astma och hemmet måste vara rent.

Hustrun har varit arbetsoförmögen ända sedan vårt barn föddes. Först trodde jag hon bluffade och det ledde till en massa gnat och gräl, att hon bara inte ville jobba, men till slut förstod jag hur det var.

Vårt barn klarade sig utmärkt i skolan de första åren. Sedan började frånvaron och till slut upprepade de sig så ofta att specialundervisning var enda möjligheten.

I några års tid har jag funderat på varifrån jag skulle hitta en kvinna som skulle ge mig en ny chans, men jag kan inte fly min familj.

Vårt sexliv då? Ja något sådant har vi inte haft på c 10 år. Jag kan inte tänka mig ha sex med en kvinna som p.g.a. hälsoskäl inte själv kan syssla med det.

Min sexuella läggning är också till den grad avvikkande att jag i bland klär mig i kjolar eller klänningar, i smyg. Min hustru vet om det men förstår inte. Vårt barn vet inte om det. Jag är inte homosexuell eller transsexuell, jag känner bara behag för vissa slag av damkläder, en fetisch.

Det här har jag sysslat med ända sedan tonåren så man blir bara inte av med det. Men det har nog ökat eftersom "normal" sex inte finns att få hemma. Jag har varit hos läkare och psykologer men de har bara sagt att "det gör inget". Nå då gör det väl inte då?

Orsaken till att jag fortsätter i äktenskapet är väl att jag inte är modig att ta ett steg mot en totalt osäker framtid för mig, min hustru och mitt barn. Vi skulle alla få det ekonomiskt mycket sämre än nu.

Också vår moral förutsätter att en karl med familj som fyllt 50 skall anpassa sig fast han skulle vara hur gubbsjuk.

Jag lyssnade en gång när Merete Mazzarella presenterade en ny bok om sig själv, där hon beskrev hur hon hittat en ny man som hon sedan gifte sig med, men ännu sköter om sin sjuka ex-man. Allt låter så fint om man är en berömd författare. Det går som i Strömsö.

Mitt fel är att jag är en hopplös drömmare, som tror på sagor. Att drömkvinnan ännu kommer och räddar både mig och min familj. Att det finns en annan värld där allt omöjligt är möjligt.

anonym man

#inödochlust?