U.N.C.L.E – unket eller kul?

En amerikansk agent, en sovjetisk agent, två vackra kvinnor och en farlig bomb. Låter det som en uppvärmd "kalla kriget"-saga? Javisst. Och den serveras både ”shaken” och ”stirred”.

Det är en sen kväll och tidigt 1960-tal. En elegant man (Henry Cavill) passerar gränskontrollen mellan öst och väst-Berlin och stiger därefter in i en smutsig bilverkstad. Under en av bilarna finner han den han söker – mekanikern Gaby (Alicia Vikander).

Gabys kärnvapenexpert till far har plötsligt gått upp i rök och nu vill CIA försäkra sig om att hans kunskap inte faller i fel händer. Och det är de inte ensamma om. KGB har också valt att skicka ut en man (Armie Hammer) i samma ärende.

Det är alltså bara en tidsfråga innan cowboyen från väst och machobjörnen från öst drabbar samman. Eller finns det möjligen ett annat scenario inbakat i helheten?

Från tv-ruta till bio-duk

Filmen The Man From U.N.C.L.E har sitt ursprung i en populär agentserie som producerades mellan åren 1964 och 1968. Och den är ytterligare ett exempel på att man just nu gärna värmer upp såväl det kalla kriget som bilden av den elegante agenten.

Den typen av agent som hör hemma i en James Bond-värld som inte längre existerar. Inte ens på film. Världen där det är självklart att man tar sig igenom vilken fight som helst utan att kostymen får en enda skrynkla.

En värld som Colin Forth gjorde sitt yttersta för att återerövra i den skräniga Kingsman (2014).

Problemet med att försöka fräscha upp gamla kostymer enligt modernt snitt är att de sällan håller måttet. Det blir lätt både krystat och patetiskt. Därför blir man glatt överraskad när man märker att actionregissören Guy Richie lyckats snitsa till en sexig outfit som man gärna vilar ögat på.

Tempot är högt – men aldrig flåsigt. Skurkarna får sig - men det blir inget frosseri i våld. Kvinnorna är heta på ytan – men coola under densamma. Åtminstone den som kommer från Sverige.

Charmigt eller träigt?

Mycket bygger på samspelet mellan den centrala agentduon och många elaka ord har redan skrivits om Cavills & Hammers insats. Det finns de som anser dem vara mer än lovligt träiga och därmed helt renons på charm.

Men är inte de grovt tillyxade dragen en del av poängen?

Cavills Solo är den rörlige gentlemannen som är lika väloljad när det gäller att bryta upp kassaskåp som när det gäller att bryta ner kvinnors försvar.

Hammers Ilya är den buttre och bittre stålmannen som är ungefär lika smidig som en ladugårdsvägg. I princip är det en fördel att mäta 1,96 i strumplästen, men i praktiken kan kroppshyddan utgöra ett problem. Åtminstone om man dras med ett hetsigt temperament.

Sidsteppad Grant

Visst påminner Cavill & Hammer nästan pinsamt mycket om den konstellation som Chris Pine och Tom Hardy stod för i agentkomedin This Means War (2012). Och visst är det uppenbart att de inte behöver sitta i spänd förväntan inför oscarsnomineringarna 2016.

Men dessa krassa sanningar till trots tycker jag att de fungerar bra tillsammans.

Däremot kan man undra när en skådespelare senast underanvänts lika grovt som Hugh Grant i rollen som agentchefen Waverly? Grant ramlar in i ett par-tre scener som om teamet plötsligt kommit ihåg att han också fanns på rollistan. Trots att han bevisligen är bra på att stjäla uppmärksamheten så snart han får en chans.

Vackra Vikander

Underanvänder den självskrivna hjältinnan gör man däremot inte. Gaby får mycket plats och är inte sen att göra det bästa av den. Vilket inte är helt oväntat med tanke på att Gaby gestaltas av Alicia Vikander - en Natalie Portman i svensk tappning.

Efter att ha spelat bland annat den illa åtgångna arbetarklassflickan i Till det som är vackert (2009) och den olyckliga rikemansflickan i Hotell (2013) är Vikander på god väg att bli ett namn att räkna med även i internationella sammanhang.

Och varför inte? Här får man skörhet och styrka, skönhet och smarthet – allt i en och samma gestalt. Vill man se en laddad scen denna vecka så skall man absolut satsa på hennes danssession med Hammer. Till samma toner som i tiderna gav färg åt den mest laddade scenen i Dirty Dancing (1987).

Och den som inte tilltalas av vare sig Dirty Dancing-sessioner eller agentkomedier kan få en seriösare Vikander- dos nästa vecka istället – då ger hon nämligen röst åt Ingrid Bergman i Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid.

Behöver det sägas tydligare? Alicia Vikander är Sveriges nya, unga Hollywood-prinsessa.